search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Rättssäkra beslut är själva essensen i myndighetsutövning

Som chef, oavsett var man jobbar någonstans, ställs man ofta inför mycket svåra beslut. Det är inte alla gånger du kan luta dig på någon annan som tar besluten åt dig – det ska du göra själv. Ju högre upp du kommer, desto ensammare blir du när de riktigt svåra besluten ska tas.

Jag har varit chef inom staten, stora delar av mitt yrkesverksamma liv. I dag är jag generaldirektör för Försäkringskassan. En myndighet med ungefär 14 000 anställda som 2016 hade 236 miljarder kronor i utgifter. Det är mycket pengar och nästan alla i Sverige berörs. Som myndighet kommer vi in till exempel när du blir gravid, är föräldraledig, behöver laga tänderna, söka bostadsbidrag, gör illa dig utomlands, blir sjuk här hemma, är ny i Sverige eller om du har funktionsnedsättningar som kräver statlig assistans.

Listan kan göras mycket längre. Det är också naturligt, givet de ansvarsområden som Försäkringskassan har, att myndigheten alltför ofta hamnar i den mediala skottlinjen. För mig är det viktigt att visa vad som är Försäkringskassans uppdrag. Vår verksamhet styrs till exempel genom Instruktion för Försäkringskassan och regeringens årliga regleringsbrev. Ibland kan styrning också ske via regeringsuppdrag. Vi är en verkställande myndighet som är skyldiga att följa de lagar och förordningar som riksdag och regering beslutar om. Vi är även skyldiga att följa den praxis som domstolarna fastställer.

Ingen kan ha undgått de olika fall som uppdagats i media kring assistansersättningen. Nästan varje vecka läser jag i tidningen om olika fall som rör människor där Försäkringskassan gjort en bedömning som innebär konsekvenser för den enskilde. Oftast rör det sig om minskade antal timmar i den statliga assistansersättningen som vissa personer med svåra funktionsnedsättningar får. Det är klart att de reportagen berör.

Assistansreformen infördes för snart 25 år sedan. Den är en av de största frihetsreformerna i modern tid och syftade till att ge människor med betydande och långvariga funktionsnedsättningar en möjlighet att leva ett liv som andra med möjlighet att vara delaktig i samhället. Rätten att själv få välja vem som ska utföra assistansen skulle innebära en trygghet för den enskilde. Så har det i mångt och mycket blivit. Samtidigt har rätten till statlig assistans förtydligats på senare tid. Och det är inte – som många debattörer gör gällande – Försäkringskassans påfund. Det är snarare domstolarna som på olika punkter har avgjort hur lagar och regler ska tolkas. Domarna i Högsta förvaltningsdomstolen har påverkat bedömningen av vem som har rätt till assistansersättning och i vilken utsträckning. Det innebär att en del som har haft rätt till ett visst antal assistanstimmar kan få mindre, lika många eller ibland fler timmar vid nästa beslut.

Vi är en verkställande myndighet och är skyldiga att följa de domar som Högsta förvaltningsdomstolen beslutar om. Allt annat vore tjänstefel. Dock har det budskapet inte alltid nått fram, därför hamnar vi ofta i medias centrum – för något vi inte kan eller får påverka. 

Rättssäkra beslut är själva essensen i myndighetsutövningen. Det är något fint med det, för hur skulle det se ut om varje myndighetsbeslut togs baserat på känslor i stället? Vi är en rättsstat och den ska vi slå vakt om. Något annat alternativ finns inte på kartan, det tror jag många med mig håller med om.

2015 beslutade regeringen att sjukpenningtalet ska ned till 9,0 dagar per person och år i slutet av 2020. I skrivande stund ligger sjukpenningtalet på 10,3 dagar.

Sjukskrivningar kostar. Drygt 37 miljarder kronor betalades ut i sjukpenning förra året. Sjukskrivningarna är inte bara en kostnad för samhället – det är även en kostnad för den enskilde. Vem som helst kan bli sjuk och vara borta från arbetet, det är naturligt. Men risken med sjukskrivningar är att de alltför ofta blir långvariga och det kan i längden cementera ett utanförskap. Vägen tillbaka till ett arbete kan därför bli lång och ibland nästintill omöjlig. Individens möjlighet att försörja sig själv och stå på sina egna ben blir därmed väldigt svår.

Vi behöver kraftsamla kring den här viktiga frågan – för Sverige och för den enskilde. Vi behöver göra vår läxa genom att få till stånd än mer aktiv handläggning och ett bättre utredningsarbete som har arbetsförmågan som sin ledstjärna. Ibland kanske inte en ”sjukskrivning på heltid” är receptet. Man kanske kan jobba halvtid, lite mer eller mindre.

Att minska sjuktalen är inte en ”one man show”. Försäkringskassan kan inte göra detta själva. Inflödet av nya fall påverkas av faktorer som till stor del ligger utanför vår kontroll. Arbetsgivarna, läkarna och samhällets inställning till sjukskrivning är minst lika viktiga för att få ner sjukfrånvaron. Arbetsgivarna behöver kliva fram och börja ta både sitt fysiska och psykosociala arbetsmiljöansvar på än större allvar. Vi arbetsgivare har unika möjligheter att fånga tidiga tecken på ohälsa och vidta åtgärder för att undvika sjukskrivning helt och hållet. Om den anställde trots detta blir sjukskriven, behöver man redan från början skapa hållbara förutsättningar för att just den personen ska kunna komma tillbaka till jobbet.

Läkarna har också ett ansvar. Jag tycker att läkarna inte bara ska ta ställning till patientens sjukdom. De ska även kunna bedöma den enskildes arbetsförmåga. Man bör ställa sig frågan om sjukskrivning verkligen är det enda alternativet och mår den sjukskrivne bättre av att vara hemma i stället för att vara på sin arbetsplats.

Vårt uppdrag är inte att pröva hur sjuk någon är, det är läkarnas. Det vi bedömer är möjligheten att arbeta.

Ann-Marie Begler
Generaldirektör Försäkringskassan