search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

”Rambergs krönika för faktiskt tankarna till IS”

Advokaten Allan Stutzinsky har skrivit ett debattinlägg med anledning av generalsekreterarens ledare i Advokaten nr 7.

Genom Anne Rambergs ihärdiga och kraftigt propagandistiska agitation har hon gjort tidskriften Advokaten till plattform för politisk argumentation i frågor som inte är direkt knutna till advokatverksamhet och som är kontroversiella också bland advokater. De frågor som berörs i ledarkrönikan i Advokaten nr 7/2017 är framförallt flyktinginvandring och tiggeri. Dessa frågor är känsliga och svåra och man gör i båda fallen bäst i att närma sig dem med eftertänksamhet, ödmjukhet och ett öppet sinne. Det gör inte Ramberg. Ledarkrönikan präglas istället av målande beskrivningar av vilka monster som Rambergs meningsmotståndare är. Krönikan bär rubriken ”Avhumaniseringens landvinningar”.

Ramberg vill ha en närmast fri invandring. Det är en ytterlighetsståndpunkt som saknar demokratiskt stöd, vilket Ramberg är medveten om. Det är ingen djärv gissning att anta att de flesta i Sverige är humanistiskt sinnade och vill ta emot skyddsbehövande, men inom ramen för en reglerad och ordnad invandring. De flesta vill nog inte heller att invandringen ska vara obegränsad, vilket kan kräva konventionsändringar. De folkvandringar som förekommit har inte förutsetts.

Under trycket av en omfattande och okontrollerad invandring som hotade centrala samhällsfunktioner, tvingades Sverige till slut att tillgripa nödåtgärder av ett slag som knappast ens Sverigedemokraterna dessförinnan hade begärt. Mot detta är Ramberg kritisk. Om reglerna från början hade varit i samklang med övriga EU skulle invandringen emellertid ha blivit mer spridd mellan länderna, påfrestningarna hanterbara och asylrätten bättre folkligt förankrad. Av detta finns det säkert lärdomar att dra.

Invandring medför i allmänhet många positiva effekter och Rambergs beskrivning av dessa är riktiga. Ändå utgör beskrivningen en skönmålning eftersom den helt saknar plats för problem. Den ljusa bilden får inte fläckas med nyanser. Ramberg är förhoppningsvis ensam om att anse att företeelser som radikalisering, våldsbejakande extremism, heliga krig, kvinnoförtryck och hederskultur utgör berikande kulturella tillskott till det svenska samhället.

Människor bär alltid med sig konflikter, beteendemönster, föreställningar och fördomar. När kulturkrockarna blir stora uppkommer också problem. Dessa kan säkert hanteras, men det kräver att man öppet erkänner problemen och adresserar dem. Det är oviljan att erkänna och diskutera problemen som gjort att många människor idag vänder ryggen mot etablissemanget. Just när allt fler börjat öppna båda ögonen och öppet vågar resonera kring både möjligheter och problem gör Ramberg sitt bästa för att föra diskussionen tillbaka till den enögda utgångpunkten.

Om man låtsats som att problemen inte finns, kommer de heller aldrig att hanteras. Istället kan de komma att explodera i ansiktet på oss. Det är faktiskt viktigare att beskriva och diskutera det som är dåligt än det som är bra. Det som är bra utgör inga problem som behöver adresseras.

Tanken att asyl ska sökas från särskilt anordnade platser utanför EU har väckt särskild ilska hos Ramberg. Förslaget har emellertid påtagliga fördelar. Det ger EU möjlighet att nå en situation där den asylsökande inte kan välja land och länderna inte kan välja sökande. Invandringen kan då också styras så att integration underlättas, bl.a. kan man motverka både att interna konflikter följer med till mottagarländerna och att könsmässiga obalanser uppkommer. Det blir också lättare att upprätthålla enhetliga bedömningar och att fördela stora flyktingströmmar mellan alla EU-länder.

Inte heller frågan om tiggeri är så enkel som Ramberg tror. Det är ingen djärv gissning att anta att de flesta i Sverige vill hjälpa utsatta rumänska romer, men man vill inte ha tiggare på gator, torg eller utanför affärer. Inte heller vill man ha tillfälliga boplatser eller människor som sover i portgångarna.

Knappast ens Ramberg föreställer sig nog att det går att tigga sig bort från fattigdom och diskriminering. Tiggeriet har i själva verket betydande negativa konsekvenser. Den som ger en sedel till en tiggare underlättar kanske den människans liv under de kommande tre timmarna, men givmildheten kan samtidigt vara en spark i ansiktet på tiggarens barn. Ett lönsamt tiggande cementerar ett beteendemönster som leder rakt in i en återvändsgränd.

Tiggandet fördjupar förakt, självförakt och stigmatisering. Dessutom försvårar det hjälparbete i Rumänien. De barn som hade kunnat gå i skola hemma där de kan språket och har möjlighet att tillgodogöra sig undervisning, rycks bort för att sitta på gatorna i ett främmande land med föräldrar eller släktingar. I de fall barnen stannar hemma försvinner den, låt vara kanske begränsade, struktur, som trots allt bidrar till en viss skolgång, helt när föräldrarna reser bort för att tigga.

Att stoppa tiggandet är ett nödvändigt steg, men måste naturligtvis kombineras med reell hjälp till både de utsatta romerna och de rumänska myndigheterna – i samarbete med romska organisationer. Sådan hjälp kan förväntas bli ett betydligt mer effektivt sätt att lyfta den utsatta gruppen än att ge allmosor till enskilda personer på gatorna, och blir därmed värd att satsa resurser på.

Frågorna om flyktinginvandring och tiggeri är för viktiga för att diskussionen ska föras i den aggressiva ton och på den låga nivå som Ramberg gör i sin krönika. Det duger inte att enbart bemöta meningsmotståndare med nedsättande etiketter. Man kan faktiskt vara för både begränsningar i invandringsrätten och ett tiggeriförbud utan att vara rasist.

Ramberg föreställer sig att de som har en annan åsikt än hon är kallhamrade och ondsinta människor i avsaknad av hjärta. Hon gör sig skyldig till samma avhumanisering av meningsmotståndarna som hon anklagar dem för. Dessutom förmår hjärtat inte anlägga annat än ett kortsiktigt mikroperspektiv. Ett sådant perspektiv behövs, men det räcker inte för att åstadkomma hållbara förändringar. I själva verket är det hjärtlöst att medvetet avstå från att tänka längre än vad hjärtat räcker.

Rambergs krönika för faktiskt tankarna till IS. Tvärsäkerheten är densamma. Självtillräckligheten är densamma. Konsekvensen för den som vågar tycka något annat är också nästan densamma. Den som har en annan åsikt måste – på ett eller annat sätt – halshuggas!

Allan Stutzinsky
Advokat

Kommentar:

Allan Stutzinsky har åter inkommit med ett inlägg till tidskriften. Innehållet är som vanligt osakligt och därtill rätt kränkande. Hade kritik av detta slag riktats mot annan än den ansvarige utgivaren hade jag sett mig förhindrad att publicera artikeln. När det gäller uttrycksformerna och innehållet i artikeln nöjer jag mig med att konstatera att Stutzinsky denna gång valt att associera mig med terrororganisationen IS. För några år sedan anklagade han mig för att högljutt och medvetet elda på antisemitismen. Han tillvitar mig därtill åsikter om invandring som jag inte hyser. Innehållet är inte på den nivån att jag i sak finner skäl att bemöta det. Men till tals skall Stutzinsky likväl få komma. Tidskriften Advokaten har, som alltid, högt i tak.

Anne Ramberg