search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Om #metoo och familjen Flinta

Den sista tiden har präglats av en unik rörelse där kvinnor under hashtaggen #metoo berättat om trakasserier och övergrepp. Deras erfarenheter berör. Det finns en stark kraft i dessa berättelser. De avslöjar, vad som förefaller vara, en utbredd machokultur och en människosyn som måste anses som fullständigt oacceptabel i ett modernt samhälle, inte minst i ett land som brukar utge sig för att vara ett av världens mest jämställda. Umgängesformerna på vissa medieföretag förefaller ligga på grottmänniskans nivå. Att komma till rätta med dessa förhållanden, som säkert inte är begränsade till medievärlden, kräver en förändrad kultur och ett tydligt ledarskap. Skildringarna av kvinnors förnedrande upplevelser utgör ett viktigt incitament att nu ta krafttag för att komma till rätta med förtryck, maktmissbruk och andra oacceptabla beteenden. Dessa vittnesmål underlättar för andra kvinnor att våga berätta och de försvårar upprätthållandet av en tystnadskultur inom företag och organisationer. #metoo kan bidra till att trakasserier av kvinnor – och även män för den delen – prioriteras som en angelägen jämställdhetsfråga. Detta är den positiva sidan av den nu pågående kraftsamlingen bland världens kvinnor. Men, det finns samtidigt skäl att mana till besinning.

Tonläget i sociala medier och i den efterföljande mediedebatten har i flera hänseenden inte sällan saknat ens lågt ställda krav på sans och balans. Exemplen är flera. Hit hör förslaget från en grupp kvinnor att inrätta en sanningskommission med hänvisning till erfarenheter från apartheidtidens Sydafrika och inbördeskriget i Rwanda. Ett annat exempel är beslutet att inleda olika utredningar om vad som utspelat sig i det mycket förflutna. Bland annat gäller detta när en landslagsspelare i fotboll, för över tio år sedan, påstås ha skickat en bild på en honom tillhörande kroppsdel till en kvinnlig mottagare, som inte efterfrågat denna kunskap. Det synes mig, trots det tölpaktiga beteendet, mycket överdrivet. Den energin kunde bättre användas i framåtsyftande arbete.

Utan att ifrågasätta riktigheten av anklagelserna och utan att skuldbelägga offren finns skäl att i några fall ställa sig frågande till den mycket långfristiga passivitet som i övrigt resursstarka kvinnor enligt egna utsagor uppvisat. Jag är heller inte övertygad om det ändamålsenliga i att kvinnliga statsråd, med uppgift att styra landet, med onödig utförlighet redovisar sina sexuella erfarenheter. När män sitter i tv-soffor och ber om ursäkt för att de varit för ivriga i familjens sängkammare riskerar den allvarliga frågan därtill att få ett löjets skimmer över sig. Mycket finns i stället att göra för att ingjuta mod hos unga kvinnor att reagera och i förekommande fall anmäla övergrepp. I de fall det inte är fråga om åtalbara gärningar bör reaktionerna främst inriktas på att framåtsyftande åstadkomma bättre umgängesformer.

Den allmänna moralpanik och lynchstämning som i flera fall följt på #metoo-initiativet har en del rätt obehagliga drag.

Utpekanden och namnpubliceringar av personer, som för många år sedan uppges ha gjort sig skyldiga till allt från våldtäkt, till att ha visat prov på allmänt dåligt omdöme, är enligt min mening inte godtagbart utom möjligen i alldeles speciella fall. Den omständigheten att medielandskapet förändrats väsentligt utgör inte skäl att negligera den goda pressetiska regeln att inte publicera obekräftade och djupt kränkande uppgifter såvida det inte finns ett uppenbart allmänintresse. Detta gäller i synnerhet när någon utpekas som grov brottsling och saknar möjlighet att bli rentvådd i en rättegång eftersom det eventuella brottet är preskriberat och således inte kan bli föremål för åtal och rättslig prövning. Så torde vara fallet med den våldtäktsanklagade ledarskribenten. Det hade möjligen, allt annat lika, kunnat vara en annan sak om det uppgivna brottet begåtts i närtid och offret i anslutning härtill polisanmält gärningsmannen för våldtäkt eller annat allvarligt brott. För visst finns det ett allmänintresse om en av landets mest namnkunniga och vokala ledarskribenter på en av landets största tidningar skulle göra sig skyldig till våldtäkt. Särskilt i ljuset av ett ovanligt starkt engagemang i jämställdhetsfrågor. Men att, som nu tycks ha skett, ställa vederbörande vid offentlig skampåle utan reell möjlighet till försvar måste nog anses innefatta ett kraftigt övertramp.

En annan fråga som kampanjen illustrerar är om den omständigheten att det på sociala medier redan framgått vem som är utpekad, antingen direkt av den som uppger sig vara offer eller av andra, ska kunna påverka beslutet att namnpublicera med motiveringen att personen redan är utpekad på sociala medier och kunskapen således finns, vilket skulle innebära att någon publiceringsskada inte kan uppkomma. Man kan givetvis argumentera så. Men det finns goda motargument.

Tidigare, före sociala mediers intåg, var ju namnpublicering i tryckta tidningar och etermedia den enda riktigt effektiva och skadliga spridningskällan. Tabloidtidningarnas framfart är välbekant. De stora tidningarna var mer återhållsamma. Nu har emellertid även de stora morgontidningarna, liksom public service, antagit en alltmer drevinriktad publiceringspolicy. Ett utpekande i traditionella media och i public service innebär att uppgifterna ges starkare legitimitet än vad som är fallet med uppgiftslämnande på sociala media. Publicitetsskadan kan lätt bli förödande.

Utpekande innan rättslig prövning skett, och ofta även därefter, är problematisk. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att, i de fall något utpekande inte äger rum, det ofta uppkommer en vidlyftig ryktesspridning som riskerar att leda till spekulationer där människor som saknar all anknytning till själva saken felaktigt pekas ut. Så skedde också i #metoo-kampanjen. Detta är en omständighet som kan påverka ett beslut att ge offentlighet åt saken. Ryktesspridning brukar komma igång efter att omfattande skriverier och publiceringar ägt rum utan att någon inledningsvis utpekats. Under anonymiseringens falska hägn kan miljardären, finansmannen, stjärnadvokaten, nöjesprofilen tillskrivas löst grundade påståenden om allehanda gärningar och egenskaper med svag och ibland helt utan verklighetsanknytning. Eftersom ingen direkt pekas ut är risken för felaktigheter och grova överdrifter i ryktesspridningen betydande. Den lika populära som förfärliga devisen om ”ingen rök utan eld” lyfter bekvämt bort varje krav på underlag eller bevis för anklagelserna. Ryktet blir till sanning och belastar den anklagade och hens familj utan försvarsmöjlighet. En publicitetsskada för alltid uppkommer. I vissa fall kan överväganden av det slaget tala för att den anklagade hellre går ut i offentlighetens ljus i stället för att låta sig bli hängd i tysthet. Men det övervägandet måste den anklagade själv göra.

Även om de uppgifter som förmedlats om olika så kallade profiler är korrekta ifrågasätter jag dessutom om det är en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften att i alla sina snaskiga detaljer redogöra för vad som inträffat. Det är ju inte bara en fråga om vad som skrivs, utan lika mycket om vad som utlämnas. Det är även en fråga om formatet, om rubrikerna och bildsättningen. Man hävdar att det handlar om att avslöja män som förgriper sig på kvinnor och stödja oss i vår kamp för jämställdhet. Men jag tillåter mig att ifrågasätta bevekelsegrunden. Den närmast hysteriska uppmärksamhet som en tidigare finansministers uppförande under sommaren föranledde antyder att det finns andra mindre ärofyllda drivkrafter. Många tidningar och tv-kanaler har motiverat besluten, då som nu, att publicera namn med att de utpekade själva valt att gå ut i media. Det är en argumentation som dock kan ifrågasättas. I många fall är det ju inte fråga om ett frivilligt val. De anklagade inser att publicering är på gång och att ett drev väntar. I en sådan tvångssituation kan det upplevas som bättre att gå ut och bemöta anklagelserna. Men så särskilt frivilligt blir det ofta inte.

Ett rättssamhälle kännetecknas av lagstiftning där den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning och en rättstillämpning som inte är godtycklig. Myndigheter och domstolar ska vara oberoende samt iaktta objektivitet och saklighet. Ingen ska kunna dömas utan stöd av lag. Allas likhet inför lagen och oskuldspresumtionen är grundbultar i den demokratiska rättsstaten. I folkdomstolen saknas dessa rättssäkerhetsgarantier. Den fjärde statsmakten, pressen, har därför en ansvarsfull uppgift, särskilt i tider av starka opinionsyttringar och fake news.

Journalister ska granska makten och andra företeelser i samhället. Detta tycker jag också att svenska media i huvudsak gör på ett föredömligt sätt. Det finns i närtid många goda exempel. Allt från DN:s granskningar av myndigheter till SvD:s artikelserie om papperslösa kvinnor. Det är därför angeläget att pressen inte ålägger sig begränsningar som innebär en självcensur, även om jag kan tycka att blodtörsten ibland kan ta överhanden på bekostnad av sakfrågan. I en demokrati är fria och obundna media den yttersta garanten mot korruption och maktmissbruk. Pressfriheten är dock under starkt hot i många länder också på nära håll. Vi måste därför stå upp för yttrandefriheten och pressfriheten. Ett sätt är att värna pressens självsanering och pressetiken. Dessa utgör tillsammans det bästa skyddet för den fjärde statsmakten.

Och även i folkdomstolarna måste vissa anständighets­regler gälla.

Anne Ramberg