search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Avhumaniseringens landvinningar

I Burma pågår för närvarande en etnisk resning av rohingyafolket. Folkmord har i modern tid skett bland annat i det osmanska riket, i Rwanda, i Kambodja och i Srebrenica, för att nämna några av de värsta exemplen på människans obeskrivliga ondska i modern tid. Kommunisternas brott mot mänskligheten ej att förglömma. För att nu inte tala om Förintelsen, då miljoner judar och romer utrotades i Hitlers gaskamrar. Hur kan sådant ske?

En gemensam nämnare för alla dessa illdåd är en gradvis process där diskriminering och hatpropaganda inriktat mot en grupp över tid kommer att normaliseras. Vad som tidigare var otänkbart kan på förvånansvärt kort tid bli acceptabelt. En uppdelning i Vi och Dom etableras snabbt. Dom förnekas sitt människovärde. Dom fråntas sina rättigheter och sina tillgångar. Dom får beteckningar. Den gula stjärnan som alla judar tvingades bära i Tyskland under Förintelsen är ett sådant exempel. Angivandet av jude i passet var ett annat. Dom avkrävs eget ansvarstagande för sin situation. Dom har ingen rätt att förvänta sig ett humant bemötande.

Den omtalade teaterpjäsen Vår klass av den polske dramatikern Tadeusz Słobodzianek beskriver en skolklass i Polen från 1930-talet och framåt. Jag såg den i Stockholm för några år sedan. Den gjorde ett mycket starkt intryck på oss alla som fick tillfälle att se den. Vad var det som hände när eleverna i klassen, från att ha varit goda klasskamrater i en vanlig skolklass, förvandlades till sina kamraters bödlar? En högst förfärande metamorfos.

När människor indelas i Vi och Dom blir resultatet lätt en avhumanisering av Dom. Antisemiter och andra extremister kan med stöd av våra demokratiska rättigheter härja tämligen fritt. Polariseringen, förföljelsen och hatet förstärks. I såväl de fina salongerna som i de breda folklagren ersätts medmänsklighet med cynism och bristande medkänsla. Dom är inte lika skyddsvärda som Vi. Likgiltigheten breder ut sig i samhället och empatibristen blir påtaglig.

I dagens sverige har synen på tiggare och asylsökande på ett mycket tydligt och obehagligt sätt kommit att förändras radikalt. Det har blivit närmast normalt att beskriva båda dessa grupper som parasiter. Dom är lögnare. Dom är ekonomiska lycksökare. Dom försvagar Sverige ekonomiskt. Dom tar jobben från infödda. Dom försvagar den sociala sammanhållningen. Dom hotar svensk kultur. Dom tar i anspråk vår välfärd. Dom är våldtäktsmän. Dom begår brott. Dom är terrorister. Medier anklagas också felaktigt för att inte på ett korrekt sätt återge problemen med flyktinginvandring. Färsk forskning visar på motsatsen (Delmi Rapport 2017:6 Invandring i medierna).

I anledning av sittstrejken på Medborgarplatsen, där asylsökande från Afghanistan demonstrerade för att få stanna i Sverige, skrev en moderat riksdagsledamot och tillika ledamot av Moderaternas partistyrelse på Twitter: ”låt dem strejka ihjäl sig fram tills verkställighetsdatum”. I ett annat inlägg på Twitter förklarade samme riksdagsman att ”15 barnlajvare kostar lika mycket om året som ett helt BB Sollefteå”. Han utvecklade sina tankar: ”De tusental bedragare som hittills avslöjats gör det till den största välfärdsbedrägeriet i vår historia. ’Vinst i välfärd’ – bleknar i jmf.” Det är hårda ord som riksdagsmannen uttalar mot Dom många unga män från krigets Afghanistan som lämnat allting bakom sig och som, även om de får stanna, sannolikt aldrig kommer att kunna återförenas med sina familjer. Många av Dom kom hit som barn, men har på grund av Migrationsverkets långa handläggningstider hunnit fylla 18 år. Andra har, ofta troligen på felaktiga grunder, bedömts vara äldre än de egentligen är till följd av otillförlitliga metoder för åldersbedömning. Det senaste resultatet av åldersbedömningarna pekar också på allvarliga brister i Rättsmedicinalverkets metod. Uttalandet cementerar en uppdelning i ett Vi och ett Dom. Men det kanske är avsikten. Vad vet jag?

I svenska dagbladet skrevs ungefär samtidigt en ledare om romerna från Bulgarien och Rumänien, som kommer hit för att tigga. Deras kultur har enligt författaren länge präglats av en distans till Europas bofasta majoritetskulturer. Romer uppges ha varit rädda för assimilering och vill inte bli hjälpta. Inget land har heller lyckats, enligt ledarskribenten. Moraliskt är deras situation inte bara andras, utan även deras eget ansvar. Tiggarna uppges bara vara intresserade av pengar som Dom tar med sig hem. Denna syn på romers sårbarhet innebär ett försök att distansera oss från problemet och representerar enligt min mening en människosyn som förfärar. Den inte bara bidrar till diskrimineringen. Den straffar redan utsatta människor som under århundraden systematiskt blivit förföljda och diskriminerade. Men ledarskribenten i SvD är inte utan sällskap. När Socialdemokraterna 1969 beslutade att utvisa 47 franska romer uttryckte Olof Palme det ungefär på samma sätt som ledarskribenten i SvD: ”Vi orkar inte ta emot alltför många zigenare.”

Romerna saknade långt in på 1900-talet rätt att fritt röra sig i vårt land. De saknade rätt till fast bosättning. De fick inte delta i allmänna val. De fick inte kandidera till politiska uppdrag. De var förbjudna att bedriva näringsverksamhet. De utsattes för tvångssteriliseringar. De saknade rätt till skolgång och sjukvård. Deras barn tvångsomhändertogs. De fördrevs. Antiziganismen är dessvärre alltjämt utbredd. Polisens romregister är bara ett av många färska exempel på den fortsatta diskrimineringen.

Sverigedemokraterna har redan förra året motionerat i riksdagen om införande av ett tiggeriförbud. I dagarna har även Moderaternas partistyrelse föreslagit införandet av ett sådant. Ett tiggeriförbud måste enligt många dock ses i kontexten av att det huvudsakligen är romer som tigger. Det är därför svårt se att ett förbud inte skulle vara diskriminerande och stå i konflikt med både Europakonventionen och regeringsformen.

Moderaterna har nu också, i likhet med SD, föreslagit att asylrätten, som flyktingkonventionen skyddar, ska överges. Människor ska direktavvisas till ett säkert område utanför EU när de kommer till något EU-lands gräns. Detta är ett uttryck för den politiska kris som Europa och Sverige befinner sig i. Europa har 500 miljoner invånare. Är det då rimligt att beskriva det jämförelsevis begränsade antalet asylsökande till Europa som en del av en flyktingkris? Eller är det inte mer fråga om en avhumanisering av de människor som är på flykt?

Såväl tiggeriförbudet som omprövningen av flyktingkonventionen antyder viss inspiration från vårt grannland Danmark. Där har man kriminaliserat tiggeriet. Detta har fått till följd att tiggeriet flyttat ut från städerna ut på landet och att det har ersatts av kriminalitet. När det gäller behandlingen av asylsökande har Danmark sedan länge utmärkt sig när det gäller främlingsfientlig lagstiftning och rättstillämpning. Där diskuterar man nu också att lämna Europakonventionen. En dålig förebild som jag ser det. Men, jag är medveten om att det finns ett stort folkligt stöd såväl för införande av tiggeriförbud som för revidering av flyktingkonventionen och asylrätten.

Författaren Ann Heberlein konstaterar i sin bok Den banala godheten att Sverige i decennier har präglats av en banal godhet som lamslagit politiker, påverkat nyhetsrapportering, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Boken är en intressant uppvisning i just den mytbildning och förenkling som på senare tid präglat debatten om mångkultur, invandring, tiggare och brottslighet.

Om detta kan mycket sägas i sak. Men, oavsett vad man må tycka i tiggerifrågan och oavsett hur man ser på internationella åtaganden rörande rätten till asyl, är den människosyn och den avhumanisering av tiggare och flyktingar som tongivande röster ger uttryck för mycket otäck. Den bidrar till att normalisera mytbildning. Den utgör grogrund för diskriminering.

Romerna var under århundraden statslösa. Judarna fråntogs tidigt sitt medborgarskap i Tyskland. Rohingya berövades 1974 sin burmesiska nationalitet. De betraktas numera som illegala bengaliska immigranter. De som kan flyr för sina liv. Det gör också alla de som flyr krig och farsoter, fattigdom och svält. Dessa människor förtjänar vår hjälp, inte vårt avståndstagande. Och, de som byggt upp vår välfärdsstat grundad på humanism och alla människors lika värde, förtjänar varken hånfulla betraktelser eller att cyniskt utpekas som banala godhetsapostlar.

Man får hoppas att de goda krafterna orkar fortsätta att framhäva de positiva sidorna av invandring, som en nödvändig kraft att stärka vår ekonomi, som ett bidrag till en nödvändig kompetensförsörjning, som något som berikar vår kultur och vårt samhälle i stort, som bidrar till ökat företagande och som hjälper till att minska de stora demografiska utmaningar vi står inför. Och en sak förefaller tämligen säker: De utmaningar vi ser idag är bara en västanfläkt mot effekterna av de folkvandringar som pågående klimatförändringar kan förväntas skapa, i en framtid som inte ligger alldeles långt borta. Vi behöver förbereda våra sinnen och våra samhällen för att hantera de utmaningarna. Att blunda och stänga nationsgränserna lär inte hjälpa annat än, möjligen, på mycket kort sikt. Den insikten bör träffa inte bara cyniska riksdagsmän utan även fördomsfulla ledarskribenter. Och förstås: Oss alla.

Anne Ramberg