search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Juristerna behövs i samhällsdebatten

Avståndet mellan mina två världar, opinionsjournalistiken och juridiken, är avsevärt i Sverige, till skillnad från i exempelvis USA och Storbritannien där de ofta möts. Svenska jurister blir vid sin läst i större utsträckning än sina frispråkigare anglosaxiska kollegor.

I den traditionella svenska rättskulturen, färgad av gamla ämbetsmannaideal, är ordet åsikt närmast ett skällsord.

En privat åsikt är motsatsen till en välgrundad rättslig uppfattning. Åsikter kan väcka misstankar om juridisk oskärpa. Därför gör man bäst i att inte uttrycka dem för högt.

Beskrivningen verkar kanske antikverad men med färska erfarenheter från juristprogrammet kan jag intyga att idealet om den åsiktsbefriade svenska juristen är förvånansvärt livskraftigt även i den nya juristgenerationen. 

Obehaget inför åsikter är paradoxalt med tanke på att arbetet som jurist, oavsett yrkesroll, går ut på att förhålla sig till just åsikter. Närmare bestämt de åsikter som för tillfället utgör gällande rätt. Dessutom har ju rätten i många fall ingen tydlig åsikt och då är man illa tvungen att försöka formulera en egen, utifrån de ledtrådar som finns.

Juridiken är i grunden en åsiktsbransch. Och en jurist måste kunna skilja sina åsikter från rättens. Men det blir inte lättare för att man låtsas att man inte har några. Jag är övertygad om att operationen tvärtom blir svårare om man inte till att börja med är klar över var man står. Den som har tydliga åsikter och vågar uttrycka dem blir knappast en sämre jurist. Däremot blir samhällsdebatten, och i förlängningen samhällsutvecklingen, sämre om juristerna inte törs vara med.

Jurister har alla möjliga åsikter i rättsliga och politiska frågor men en gemensam vana av att fundera över hållbara lösningar på svåra problem, eftersom det är vad juridik går ut på. Jurister har en förmåga att tänka på konsekvenser, att väga intressen mot varandra och att hålla sig till sak. Det är kvaliteter som behövs i det grälsjuka skyttegravskrig som det offentliga samtalet börjar urarta i. Därför behöver de modiga advokater, domare och rättsvetenskapare, med flera, som gjort sig hemmastadda i den ogästvänliga, ibland rent skoningslösa, terräng som samhällsdebatten utgör få sällskap av betydligt fler.

Juristerna måste våga ge sig ut i debatten utan att krampaktigt hålla en paragraf i handen. Det vill säga lämna den gällande rättens ”comfort zone” och släppa sargen.

Det är i och för sig mycket viktigt och hedersamt att jurister reder ut de missförstånd och myter som regelbundet, på grund av bristande rättslig allmänbildning, sprids i såväl etablerade som sociala medier om brottmålsdomar och annat. Men juristens roll i samhällsdebatten blir väl stympad om den bara går ut på att, något uppfordrande, upplysa allmogen om rätten.

Martin Luther skrev för 450 år sedan att ”ein Jurist, der nicht mehr denn ein Jurist ist, ist ein arm Ding” (ungefär: en jurist som bara är jurist är ett ynkligt ting) och de orden är lika tänkvärda i dag.

Vad de flesta jurister åsiktsmässigt har gemensamt är värnandet av rättsstatens principer och de är i flera nyss stadigt rättsstatliga länder under attack. Det går inte att försvara rättsstatliga värden med hänvisning till paragrafer eftersom paragraferna, som Luthers citat och utvecklingen i omvärlden påminner om, kan makuleras. När debatten handlar om vad rätten borde vara, och oroande riktningar pekas ut, kommer man inte långt genom att upplysa om vad rätten är. Sådana upplysningar blir stoppbollar, som inte för debatten framåt. Att något är på ett visst sätt är ett otillräckligt argument för att det också ska förbli så.

Med tanke på det åsiktsneutrala idealet är det förståeligt att jurister ibland frestas att klä sina värderingar som rättsliga sanningar när de ger sig ut i debatten. Men det är svårt att övertyga andra om värderingar man låtsas att man inte har. Därför måste jurister våga ta ställning om inte samhällsutvecklingen ska glida dem hur händerna.

Bilden av juristen som en neutral figur vars ställningstaganden alltid, och närmast maskinellt, styrs av rätten är ännu mycket starkare utanför juristvärlden. I den tidningsvärld jag kommer ifrån är det – bland annat på grund av att så få jurister söker sig dit – relativt okänt att jurister även i rättsliga frågor kan tycka väldigt olika och att gränsen mellan rättsliga och politiska ställningstaganden kan vara diffus. När en jurist ombeds uttala sig i någon aktuell fråga är förväntningen därför ofta – även om det inte rör en okontroversiell och rent rättslig fråga – att denne inte bara ska tala för sig själv utan även för Juristerna och Juridiken. Det är lätt att förstå att en sådan uppgift känns alltför obekväm.

Om fler jurister deltar i samhällsdebatten kommer det att bli tydligare för medierna och deras publik att jurister kan ha olika uppfattningar, vilket borde kunna minska den hämmande förväntan på jurister att tala för hela kollektivet när de deltar i debatten. Då vågar kanske ännu fler vara med, utan att känna att de på ett olämpligt sätt sticker ut hakan. Jag kan bara hoppas att de kloka jurister som har kastat sig ut i den allmänna rättspolitiska debatten på senare tid kommer att skapa en sådan positiv snöbollseffekt.

Juristerna behövs nämligen i diskussionen om de svåra samhällsproblem vi står inför, med alla sina olika idéer om vad rätten bör vara. Och med den gemensamma värdegrund som handlar om att, även det från olika utgångspunkter, försvara rättsstatens principer.

Utvecklingen i Ungern och Polen, och president Trumps utfall mot amerikanska domstolar, har intensifierat diskussionen om hur rättsstaten bättre kan skyddas på juridisk väg. Frågan är givetvis oerhört viktig. Men historien lär oss att rättsstaten, oavsett nivån av konstitutionellt skydd, när det kommer till kritan aldrig är starkare än tron på dess principer.

Därför är rättsstatens första och kanske viktigaste försvarslinje jurister, särskilt advokater med sin fria roll, som frimodigt deltar i den allmänna debatten, utan rädsla för att beskyllas för att ha åsikter.

Johannes Forssberg
Frilansskribent och trainee på Centrum för rättvisa