search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Så upprätthölls lag och ordning i äldre tider

När vi visualiserar gångna tiders fattiga, farliga värld, skarpt kontrasterande mot nutida verklighet och ideal, ingår alltid laglösheten och den rättsliga osäkerheten som ett ofärdsbådande åskmoln, mörkt hängande över våra förfäders liv, med grymma övergrepp och blodshämnd som förutsägbara blixtnedslag. Hur kunde folk klara sig? Alla som sett en westernfilm tror sig veta svaret: det kunde de inte. Revolverns eller yxans lag gällde. Makt var rätt.

En hastig blick på Europa för ett drygt millennium sedan stärker uppfattningen att det sannerligen inte var bättre förr. När herremännen bråkade som allra värst – som i Sydfrankrike på 900-talet – gick präster och biskopar så långt att de på eget initiativ började lagstifta om beskydd för vanligt folk. På 1000-talet utvecklades detta till en stor ”gudsfredsrörelse”. På 1020-talet växte pretentionerna: man lagstiftade om att vissa perioder på året, i synnerhet kring helgerna, skulle vara fredade från allt våld. Om inte de världsliga myndigheterna hjälpte biskoparna att upprätthålla ordningen var dock den tänkta rättsliga ordningen en omöjlighet. Gudsfrederna levde kvar ända till 1200-talet i brist på en bättre fredsbevarande centralmakt.

Det verkligt intressanta är emellertid inte krisfenomenet som sådant – att den starke ville använda knytnäven eller svärdet för att få sin vilja igenom – utan hur samhällets högsta ledning ideligen bemödade sig om att skapa ordning ur kaos. Som exempel på hur de juridiska behoven ofta sattes över politiken kan vi betrakta de perioder då det svenska riket var delat. Under åren kring 1310 härskade tre bröder över var sin del av Sverige. Mellan 1356 och 1359 härskade den upproriske kungasonen Erik Magnusson över vissa delar av landet, medan fadern Magnus

Eriksson regerade över resten. Efter att Magnus störtats från tronen 1363 lydde huvuddelen av Sverige under Albrekt av Mecklenburg, men Värmland, Dalsland och en stor del av Västergötland kontrollerades av Magnus son Håkan, som också var kung av Norge. Dylika uppdelningar av väldet, vilka till råga på allt skedde medelst vapenmakt, var som gjorda för att framkalla rättslig osäkerhet. De bevarade källorna tyder dock på motsatsen. Lagmännen och häradshövdingarna, som väl att märka också var stormän som deltog i det politiska och militära spelet, såg det i regel som sin främsta plikt att värna om rätten. När stridsdammet lagt sig måste ju livet gå vidare, och de föränderliga gränserna fick inte lägga hinder i vägen för rättsutövningen, lika lite som de tilläts blockera för jordtransaktioner. Samma medlemmar av högfrälset som bekämpade varandra energiskt i krigstider kunde samarbeta effektivt på de rättsliga arenorna när man slutit stillestånd eller fred.

Ett av våra mest väldokumenterade exempel på hur lagen triumferade över politiken i det gamla Europa stammar från det tidigmedeltida Irland. Ön var uppdelad i ett hundratal småkungariken som ofta låg i fejd med varandra. Om inte lagens upprätthållare haft en ovanligt stark ställning vid kungarnas och stormännens sida hade ön sönderfallit i anarki. Redan nationalhelgonet Sankt Patrick konstaterade på 400-talet att det fanns en särskild yrkeskår, ”de som dömde”, vid sidan av kungen. Domarna (sing. brithem, plur. brithemain) hade kontroll över den manifesta lagen, medan kungarna snarare förknippades med en kvasi-juridisk ”sanning” (fír), som var förknippad med uppfattningar om tabu, öde, lycka och olycka. Föreställningen om fír innebar förvisso att ett kungligt vittnesmål kunde köra över alla andra och avgöra en tvist, men kungarna var sällan inblandade i de rättsliga målen. Den som var missnöjd över ett domslut givet av en brithem kunde överklaga, men i praktiken hanterades frågan i så fall av en kunglig ämbetsman kallad muire, som i sin tur fick avgöra om ärendet skulle föras vidare eller inte. Kungens svaga ställning medförde att det splittrade Irland ur juridisk synvinkel blev ett förvånansvärt enhetligt land. Eftersom kungarna inte stiftade egna lagar kunde brithemain – vilka antagligen kände varandra väl och samarbetade; Irland är inte särskilt stort – behålla greppet om utvecklingen. Den iriska lagen var territoriell på ett sätt som fick de små kungarikenas gränser att skymmas av den gemensamma juridiska strukturen. Lagens föreskrifter applicerades på hela ön oavsett hur den dynastiska väldeskartan såg ut.

Av detta skäl kan det ha sitt intresse att se vilka ämnen lagstiftarna tog upp. De iriska lagtexterna, som skrevs på folkspråket under seklerna närmast före år 600, uttalade sig om allt mellan himmel och jord: rangordningen inom stormannaskiktet, olika yrkesmäns plikter och skyldigheter, sociala band och relationer (äktenskap, släktskap, klientel, omhändertagande av gamla och sinnessjuka med mera), skador och sjukdomsfall, stöld och liknande brott, kvinnans rätt till skilsmässa, en mängd komplicerade frågor rörande jord och djur, den veritabla djungeln av kontrakt och juridiska institut, och så vidare. Målet för brithemain tycks ha varit att reglera så många aspekter av samhällslivet som överhuvudtaget var möjligt, varefter regelverket skulle kunna konsulteras i syfte att lösa alla problem som antogs kunna uppkomma. Lagen innehåller till och med bestämmelser om ersättning för uppkomna skador i samband med ungdomars hårdhänta lekar och spel. Dessutom fanns brithemain alltid på plats för att om så krävdes ta ställning till besvärliga situationer, i vilka reglerna borde ändras.

Det stora bekymret var alltså inte hur man skulle döma. Alla, både i den tidiga medeltidens irländska kungariken och i senmedeltidens Sverige, visste till vilket ting man skulle gå och vilken lagman som satt inne med kunskaper. Problemet var verkställandet av domsluten. Det äldre samhället saknade en självklar, allmänt respekterad och välfinansierad instans för genomförandet av domslut och bestraffningar, varför denna börda påfallande ofta landade på folkets egna axlar. Därav de många föreskrifterna om fredlöshet och uppmaningarna till kollektivt agerande mot allvarliga fall av normöverträdelse. Det var inte meningen att brottslingar skulle undkomma. Samtliga lagstiftare, såväl kungar som domare och andra laglärda, strävade efter att ersätta gudsdomar, rättsliga envig och privata vendettor med organiserade förhandlingar, bötesskalor och uppgörelser i godo.

Historien om hur de bräckliga medeltida rikena omvandlades till tidigmoderna stater på 1500- och 1600-talen är i stor utsträckning en historia om hur denna dröm blev verklighet. Bönder och borgare lärde sig att acceptera överhetens krav när de insåg att de fick något tillbaka. Samme knekt som drev in skatter kunde vara ett effektivt värn mot massmissbrukande storbönder, adliga brottslingar och andra illgärningsmän. I valet mellan en svag överhet med rudimentära rättsstrukturer och ett starkare samhälle var valet enkelt.

Dick Harrison
Professor i historia vid Lunds universitet och författare