search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Praktisk juridik

Den konstitutionella rättens betydelse för den praktiska juridiken

Karin Åhman skriver om den konstitutionella rättens och rättighetsjuridikens stora betydelse för praktiskt verksamma advokater och jurister. För dagens juriststudenter finns det en ”marknad” efter examen för dem med intresse för konstitutionell rätt. Den fanns inte ”förr i tiden”.

När jag blev tillfrågad om jag ville skriva en text under tidningens rubrik Praktisk juridik insåg jag ganska omgående vad jag ville betona: Teori och praktik går hand i hand. Inte det ena utan det andra. En teoretiskt skolad jurist – verksam på främst universitet och juristutbildningar – är i många situationer betjänt av kunskap om det praktiska hanterandet av rättsliga problem. Detta bland annat för att kunna utbilda yrkesverksamma jurister utifrån de behov som finns i samhällslivet. Utbildningen är en teoretisk utbildning men framför allt syftande till att få fram duktiga praktiker. Likaså måste de mer praktiskt orienterade och intresserade juristerna – verksamma på byråer och konsultfirmor – engagera sig i och orientera sig kring hur den teoretiska juridiken ser ut. Detta särskilt i situationer när det inte finns ett givet svar eller lösningarna på svaret är mer komplicerade än vanligt. Likaså för att kunna medverka i samhällsdebatten eller i lagstiftningsärenden. För egen del upplever jag mig alltid ha stått med ena benet i vardera myllan. Detta till trots kommer ofta synpunkter från unga praktiker vid olika undervisningstillfällen som innebär: ”Måste hon vara så teoretisk?” Mitt svar blir då: ”Det är ju meningen med det hela.” Syftet är att bidra med ett teoretiskt perspektiv (om det finns ett renodlat teoretiskt perspektiv) på en praktisk vardag.

Dessa rader som utgångspunkt för vad jag egentligen vill skriva om: Hur betydelsefullt är egentligen ämnet konstitutionell rätt för en praktiker? Är det enbart något av intresse på papperet, förpassat till akademien och övriga teoretiskt intresserade och därmed något av överkurs för en praktiskt sinnad rådgivare och advokat? Eller är det tvärtom så, att ämnet i dag rymmer många rättsliga spörsmål med stor bäring på både den praktiska rättstillämpningen och samhällslivet i stort?

Jag tänkte påbörja mina reflektioner kring denna fråga utifrån egna erfarenheter med att skriva avhandling i ämnet mänskliga rättigheter enligt Europakonventionens skydd för äganderätten (artikel 1 första tilläggsprotokollet). Konventionen utgör numera inte enbart en folkrättslig förpliktelse för svenska staten att följa. Den är som bekant svensk rätt sedan 1995 och har lags status. Genom en reglering i regeringsformen (2 kap. 19 §) har den även fått en förankring i den svenska grundlagen genom att den svenska lagstiftaren förbjuds att meddela föreskrifter i strid med denna. Att meddela föreskrifter eller att tillämpa svensk rätt i strid med konventionen utgör därför också ett brott mot regeringsformen i denna del. Jag avslutar texten med några allmänna reflektioner om den konstitutionella rättens betydelse för en praktiker.

Kan man skriva en avhandling om skyddet för äganderätten som det föreskrivs enligt Europakonventionen?

I takt med att jag färdigställde avhandlingen – vars forskarämne på den tiden utgjorde folkrätt – kom konventionen att inkorporeras i svensk rätt. Likaså under min tid som forskarstuderande påbörjade Europadomstolen sin expansiva praxis rörande egendomsskyddet. Mina forskarstudier upplevdes inledningsvis som ganska teoretiska och inte särskilt betydelsefulla praktiskt. Under arbetets gång kom de dock att bli något i allra högsta grad handfast och relevant även ur praktiskt perspektiv. Vid tidpunkten för disputationen – år 2000 – hade vi sett Europadomstolens praxis överlag få mer och mer betydelse i svenska domstolar i och med inkorporationen. Vår svenska grundlag (regeringsformen) fick också, som vi erfor, mindre betydelse härvidlag eftersom Europadomstolen redan tillhandahöll en etablerad praxis för hur rättigheterna skulle tolkas. Så varför uppfinna hjulet på nytt, kan man tycka att domstolarna tänkte. Detta innebar dock inte att vi fick några svenska mål rörande egendomsskyddet enligt konventionen vid denna tidpunkt. Alltjämt var det Europadomstolen som fortsatte sin praxis.

Europadomstolens egen praxis kom dock att innebära många nya sätt att se på skyddet för äganderätten som en mänsklig rättighet:

  1. Det åligger det allmänna att inte bara avhålla sig från att begränsa rättigheten utom när det finns legitima skäl. Staten ska också respektera rättigheten vilket direkt framgår av den inledande frasen i artikel 1 om envars rätt till respekt för äganderätten. Frasen benämns ofta som institutionsgarantin. Första gången som Europadomstolen fällde en stat för att ha brutit mot denna garanti var i Sporrong-Lönnroth-målet mot Sverige 1982! I målet hade fastighets­ägare i Stockholms stad varit föremål för expropriationstillstånd i kombination med byggförbud under väldigt lång tid (dryga 20 år) utan att det gick att få en rättslig prövning av frågan. Det saknades också ersättningsrätt i svensk rätt för de förluster som ägarna åsamkades.

  2. Europadomstolens egendomsbegrepp innebär också någonting nytt för en svensk publik. Inte bara fast och lös egendom är skyddsvärd utan i princip allt som rör ekonomiska rättigheter och aktiviteter förutsatt att dessa har ett tillräckligt precist stöd i lagstiftningen.

  3. Ersättningsrätten – om än inte fastslagen i tilläggsprotokollet – ska i princip följa det folkrättsliga kravet på att vara ”prompt, adequate and effective” som Europadomstolen får förstås. Inte enbart vid berövanden av egendom ska ersättning utges utan det kan även krävas ersättning vid större regleringar om ägande­rättens kärna urgröps alltför mycket. Noteras bör också att Europadomstolen i ett mål mot Storbritannien (James-målet från 1986) uttalade att det inte alltid krävs full ersättning vid berövanden. Starka sociala skäl kan medföra att rätten till full ersättning kan frångås, allt enligt domstolen i detta fall.

  4. Legalitetskravet medför att den lagstiftning som tillåter ingrepp i äganderätten måste uppfylla krav på förutsebarhet och rättsstatlighet. Etcetera.

Ytterligare konkreta exempel finns på hur tilläggsprotokollet förändrar ett svenskt synsätt på äganderätten.

Varför ställa frågan om det går att skriva avhandling om skyddet för äganderätten (som anges i rubriken till detta avsnitt), kanske någon undrar? Jag fick frågan från en sedan länge etablerad jurist när jag ganska nyligen hade disputerat. Hen undrade med andra ord, som jag tolkade hens fråga, om det fanns någon juridik i ämnet. Jo, det gjorde det. Flera hundra sidor till och med …

Allt sedan dess att avhandlingen var ett faktum (år 2000) har Europadomstolens praxis rörande äganderätten fullkomligt exploderat. Den främsta nyheten rör hur man har sett på egendomsbegreppet och att alltfler förhållanden av ekonomisk natur har ansetts som skyddsvärda och som egendom. Genom denna domstolspraxis får vi en uppfattning om hur många europeiska stater som i realiteten lever upp till viktiga rättsstatliga krav och principer.

Äganderätten i regerings­formen i dag

Mina erfarenheter som doktorand var med andra ord att det som den ena dagen upplevs som främmande och utsiktslöst i en juridisk argumentation nästa dag är hårdvara inför en domstol (även om det är inför Europadomstolen som argumenten framförs med störst framgång). Det svenska skyddet för äganderätten i regeringsformen som det har kommit att utvecklas har i någon mån påverkats av konventionens reglering av detsamma, även om de respektive skyddsregleringarna inte liknar varandra så särskilt mycket. (Tilläggsprotokollet kompletterar i mångt och mycket regeringsformens skydd materiellt sett.) Påverkan har därför främst avsett hur vi uppfattar och ser på ett konstitutionellt äganderättsskydd: Det är något levande och praktiskt gångbart och inte att likna vid en papegojas pladder. (Många vet vem jag syftar på: Vilhelm Lundstedt (1882–1955), professor i juridik och företrädare för den så kallade Uppsalaskolan.) Det handlar om jordnära saker och för människor (eller företag!) vardagliga ting. Om man ska få bo kvar i sitt hus. Om ersättning ska utgå vid osedvanligt tunga regleringar. Omfattningen av innehållet i en upphovsrätt. Reglering av skogsbruket. Gränserna för allemansrätten och strandskyddet. Etcetera.

Regeringsformens äganderättsskydd har dock inte haft samma praktiska betydelse som Europadomstolens äganderättsskydd har haft. Det finns därför få svenska prejudikat som enbart rör detta skydd. I förarbetena lyser det också ofta med sin frånvaro och det får därför sällan någon reell praktisk betydelse. Mycket beror till stor del på den svenska rättighetstraditionen (eller snarare avsaknad av en sådan) och hur den svenska grundlagen har tolkats och fått betydelse i praktiken. Den dynamiska tolkningen som används av Europadomstolen gäller inte heller för den svenska grundlagen till fullo. Även om lagstiftaren numera anger att rättigheterna i 2 kapitlet ska få fullt genomslag i praktiken, vilket torde inkludera skyddet för äganderätten.

Det främsta äganderättsproblemet i dag – som enligt min uppfattning rör så kallade överregleringar – omfattas inte av regeringsformens skydd. Reglering av lös egendom (som till stor del utgörs av näringsrättslig reglering och som drabbar företag) omfattas inte alls av regeringsformens äganderättsskydd. För många praktiker som jag kommer i kontakt med är detta obegripligt. När vi talar om ett konstitutionellt äganderättsskydd i Sverige blir det därför ofta med utgångspunkt i hur konventionen ska tillämpas och förstås och vilka begränsningar som ställs däri på regleringar eller dylikt. Regeringsformen hjälper många gånger alltså inte till. Ett dagsaktuellt exempel på detta är förslaget om att reglera vinster i välfärden (SOU 2016:78). Genomförs förslaget riskerar många företag att gå omkull eller att deras möjligeter att driva en verksamhet vidare kraftigt beskärs. Stora ekonomiska värden står på spel för många företag. Det rör sig inte om någon form av expropriation utan värdena försvinner med en ”enkel” reglering om vinstförbud med mera. I ett yttrande som jag skrev bilagt ett av remissvaren till utredningen skrev jag avslutningsvis: ”Ytterst handlar det om hur mycket en ny regering kan ändra de förutsättningar (ekonomiska spelreglerna) för vissa företag som en tidigare regering har skapat genom att liberalisera en marknad. Mycket är förstås politik. Men, som detta yttrande har avsett att visa, finns det juridiska skyddsmekanismer som sätter gränser för hur mycket som kan justeras, utan att förenligheten med konventionsrätten kan ifrågasättas.”

Den konstitutionella rättens betydelse för den praktiska ­juridiken

I undervisningen i ämnet konstitutionell rätt på termin 1 möter vi lärare många gånger unga och ganska gymnasiala studenter. Många av dem har svårt att greppa materialet på terminen som huvudsakligen består av regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsförordningen, Europakonventionen och EU-konstitutionell rätt. Ämnet upplevs som teoretiskt och nära liggande statsvetenskapen. Detta till trots att ämnet i dag byggs upp av rättspraxis från både nationella och europeiska domstolar och att det finns många andra rättskällor att arbeta med, vilket borde ge de blivande juristerna en god uppfattning om vad saken gäller. Problemet är att undervisningen i någon mån också kräver att man har en förståelse för vilken juridik som ryms ”under” de konstitutionella frågorna, vilket alltså studenterna på terminen ännu inte har. De kan ingen polisrätt, skatterätt, familjerätt eller dylikt ännu. Det blir med andra ord ett kunskapsglapp för dem vilket vi lärare många gånger får fylla ut för att öka deras förståelse och intresse för konstitutionell rätt. På fördjupningsnivå finns inte detta glapp – studenterna har ju nästan gått klart hela utbildningen vid tidpunkten för fördjupningskurser – vilket gör att förståelsen för till exempel rättighetsjuridikens praktiska betydelse blir desto större. Även intresset ökar.

Jämför vi med hur ämnet såg ut på mitten av 1980-talet (vilket råkar vara tidpunkten för mina egna juridikstudier) var förhållandena helt annorlunda. Vi arbetade inte med lagtexten i någon vidare mån, vi hade få rättsfall att förhålla oss till och lite rättskällor överlag som förklarade innebörden av lagtexten för oss. Att frågorna skulle vara behandlade i domstol var något helt otänkbart till och med. Närheten till statsvetenskapen fanns där mer än någonsin. Och kunskapsglappet om underliggande lagar – se ovan – fanns också. Frågor om juridisk metod inom ämnet konstitutionell rätt (som för övrigt hette statsrätt) var inte heller föremål för vidare studier. Med facit i hand från mina egna erfarenheter är det nästan underligt att undertecknad fick upp ett sådant stort intresse för rättsområdet.

Den stora skillnaden för dagens juriststudenter är att det faktiskt finns en ”marknad” efter examen för dem med intresse för konstitutionell rätt. Den fanns inte ”förr i tiden”. De som arbetar praktiskt möter med andra ord detta rättsområde i allt högre grad. Till stor del beror det förstås på EU-medlemskapet som inneburit att förvaltningsrätt (och även kommersiell förvaltningsrätt) ökat markant i betydelse. Det är många svenska myndigheter som har att genomföra EU-rätten och i dessa situationer (vare sig det rör sig om skapandet av nya myndighetsföreskrifter eller beslut som myndigheter fattar på grundval av egna föreskrifter eller andra regler) blir ofta konstitutionella invändningar från en enskild eller en juridisk person relevanta: Finns det rättsligt stöd i 8 kap. regeringsformen för myndigheten att föreskriva om de regler som är ifråga (jämför kravet på amortering som numera gäller i avtal mellan banker och låntagare)? Finns det ett så kallat bemyndigande i lagstiftningen (i riksdagens lag och i regeringens förordning) genom vilket myndigheten ges rätten att meddela föreskrifter? Har myndigheten överhuvudtaget lagstöd för att fatta ett visst beslut, eller vilar beslutet på någon annan grund (som ett råd eller dylikt)? Tolkar myndigheten beslutet som är ingripande för den enskilde alltför extensivt? Många gånger medför det EU-rättsliga inflytandet i svensk rätt att regeringsformen förbises och att en myndighet till exempel använder ett bemyndigande på ett sätt som inte var tänkt i syfte att genomföra någon EU-rättslig fråga. Men även tillämpningen av EU-rätten i sig ger ofta anledning till konstitutionella resonemang: Stämmer den svenska rättens genomförande av ett direktiv med själva direktivet? Är genomförandet i enlighet med rättigheterna i EU:s stadga om grundläggande rättigheter?

Men det är inte enbart EU-rätten som medverkar till att regeringsformen sätts åt sidan; det allmänna kravet på effektivitet i arbetet med att ta fram föreskrifter påverkar och gör att man hellre får fram föreskrifter snabbt (på myndighetsnivå) i stället för att gå den långsamma lagstiftningsvägen (via riksdagen). Denna fråga borde uppmärksammas och problematiseras mer enligt mig.

Den konstitutionella rätten och därmed rättighetsjuridiken har också ökat i betydelse på grund av inkorporeringen av Europakonventionen. Genom konventionen finns det nästan inte något rättsområde i dag som inte kan relateras till denna konvention: I princip samtliga svenska och EU-rättsliga rättsområden kan problematiseras utifrån ett rättighetsperspektiv och därmed också enligt konventionen (som också är viktig för tolkningen och förståelsen av EU:s stadga om grundläggande rättigheter). Därmed inte sagt att det alltid rör sig om konventionsstridiga ingrepp i en rättighet eller ens ett ingrepp i en rättighet. Ofta får jag underhandsbevis på detta från nyutexaminerade jurister som arbetar på byrå eller i domstol. Det går inte att ta miste på att de är upprymda: De får en slags aha-upplevelse när de ser att det som vi enträget påstod under studieåren om till exempel rättigheter faktiskt också går att använda i en verksamhet som till synes inte i första hand ägnar sig åt konstitutionell rätt eller rättighetsjuridik utan som mer präglas av processrätt eller affärs­juridik.

Regeringsformen då? Ja den har förstås präglats av det europeiska inflytandet som Sverige sedan 1995 erfarit. Grundlagsreformen 2010 är ett tydligt tecken på detta. Genom reformen stärktes och utökades skyddet av flera rättigheter, domstolarnas självständighet ökade och lagprövningsrätten stärktes. De flesta jurister ser nu betydelsen av vår grundlag och att den bör ha än större praktisk relevans framöver. Värderingar spelar roll och grundlagen skyddar värderingarna, genom att tillkännage dem men också genom att de används i praktiken när svåra beslut och avgöranden ska tas. En fråga framöver är om det måste bli svårare att ändra grundlagens mest centrala skrivningar som skyddar rättsstaten och demokratin. I dag är det enligt min uppfattning alltför lätt att ändra innehållet i regeringsformen.

Karin Åhman  
tidigare verksam som forskare och professor i offentlig rätt i Uppsala. Numera fristående konsult.

Fotnot: När denna text var färdigskriven såg jag att advokat André Andersson blivit hedersdoktor vid juridiska fakulteten, Stockholms universitet. En central del av motiveringen för detta var att advokaten ifråga främjat samverkan mellan det praktiska yrkeslivet och den juridiska forskningen.