search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Svenska skiljemän bör bli mer proaktiva

Det är hög tid att advokater som sitter som skiljemän låter sig inspireras av de effektiva handläggningsverktyg som utvecklats inom internationella skiljeförfaranden och låter den passiva ad hoc-handläggningen förpassas till historien. Det anser advokat Rikard Wikström.

Varken lagen om skiljeförfarande (LSF) eller etablerade skiljedomsreglementen innehåller många bestämmelser om själva förfarandet. Det framhålls ofta, med rätta, att den processuella flexibiliteten i skiljeförfaranden och möjligheten att anpassa handläggningen till de varierande förhållandena i varje enskild tvist är en av fördelarna med skiljeförfarande jämfört med domstolsförfarande. Av LSF följer dock uttryckligen att skiljemännen ska handlägga skiljeförfarandet opartiskt, ändamålsenligt och snabbt.

Efter snart 15 års erfarenhet av svenska och internationella skiljeförfaranden kan jag konstatera att många svenska skiljemäns handläggning är allt annat än ändamålsenlig och snabb och ofta avviker från vad som utgör standard i internationella förhållanden på ett sätt som varken gynnar förfarandets ändamålsenlighet eller snabbhet. Låt mig förklara.

Det finns en mängd förfarandefrågor som aktualiseras i mer eller mindre samtliga skiljeförfaranden, men som inte är reglerade. Några exempel på sådana frågor är:

  • När ska vittnesattester och expertutlåtanden ges in, alternativt när ska bevisuppgift anges?
  • Hur ska parter och skiljenämnd hantera situationen att en part vill ge in en ytterligare inlaga eller bevisning, utöver vad som följer av tidsplanen?
  • Hur ska skiljenämnden handlägga en begäran om utfående av skriftlig handling?
  • Vad gäller om en expert eller ett vittne som skrivit ett utlåtande inte dyker upp till slutförhandlingen?
  • Innebär ett avstående från rätten att korsförhöra en expert eller ett vittne att parten accepterar innehållet i ingivna utlåtanden?

Många svenska skiljemän intar vad jag skulle vilja kalla en passiv ad hoc-inställning till denna typ av frågor, det vill säga skiljenämnden får i samråd med partsombuden hantera dylika frågor om och när de aktualiseras. Den enda aktiva handläggningsåtgärden i skiljeförfarandets inledande skede är ofta att ordföranden ber partsombuden komma överens om en tidsplan och föreslå dagar för muntlig förhandling.
Passiv handläggning resulterar enligt min erfarenhet regelmässigt i ”baktunga” skiljeförfaranden, det vill säga parterna väntar till sina sista inlagor med att åberopa bevisning och ge in omfattande expertutlåtanden med mera, vilket i sin tur leder till ytterligare skriftväxling i vad som skulle ha varit skiljeförfarandets slutskede. Sådan ytterligare skriftväxling, alternativt icke schemalagda inlagor med nya omständigheter, grunder och bevisning kort före slutförhandlingen, leder inte sällan till inställda slutförhandlingar. I avsaknad av gemensamt överenskomna och beslutade processuella regler för skiljeförfarandet, tappar den passive skiljemannen ofta kontroll över förfarandet och odisciplinerade ombud tillåts mer eller mindre agera som de själva vill. När slutförhandlingen väl har ställts in är det inte ovanligt att den, till följd av fullbokade kalendrar, får flyttas fram 9–12 månader senare än vad som ursprungligen planerats och överenskommits.

Med all respekt menar jag att en sådan passiv handläggning inte är förenlig med LSF:s krav att skiljemännen ska handlägga skiljeförfarandet ändamålsenligt och snabbt. Det behöver inte gå till på detta icke-ändamålsenliga och långsamma sätt.
I internationella skiljeförfaranden är det numera standard att ordförandens första åtgärd är att skicka ut ett utkast till en tämligen omfattande procedural order no 1, i vilket förslag till vilka processuella regler som ska gälla i förfarandet lämnas till parterna, tillsammans med en uppmaning att de ska försöka gemensamt komma överens om eventuella ändringar i utkastet samt fylla i datum för tidplanen och återkomma till skiljenämnden två–tre veckor senare. Om parterna har olika åsikter får de vid samma tidpunkt istället ge in sina separata förslag och argumentera för respektive ståndpunkt vid ett processuellt sammanträde, varefter skiljenämnden får fatta beslut och utfärda den processuella ordern.
Genom att på detta sätt proaktivt lyfta diverse viktiga processuella frågor skapas typiskt sett förutsättningar för ett effektivt skiljeförfarande. Till exempel brukar det i utkastet till procedural order no 1 anges att såväl muntlig som skriftlig bevisning ska åberopas redan i parternas första inlagor, så att efterföljande inlagor och bevisning faktiskt blir svar på vad som görs gällande i målet.

Det brukar också anges att parterna strikt måste följa de tider som gäller enligt den gemensamt överenskomna tidsplanen, att anstånd endast lämnas om det finns synnerliga skäl och att en part som vill ge in en inlaga utöver vad som anges i den gemensamt överenskomna tidsplanen först måste begära lov från skiljenämnden och ange skälen för sin begäran.
Naturligtvis kan en part, trots sådana processuella bestämmelser, välja att ändå ge in icke-schemalagda inlagor etc., men min erfarenhet är att när frågan väl har lyfts och gemensamt, skriftligen överenskommits i ett tidigt skede av skiljeförfarandet skapas en lojalitet mellan skiljenämnd och ombud som gör att det verkligen bara är i exceptionella situationer som avsteg från tidsplanen och bestämmelserna inträffar.
När det gäller edition, brukar utkastet ange att begäran om utfående av dokument ska ske i ett visst tidsspann och främst hanteras av parterna själva, genom att de fyller i ett så kallat Redfern schedule i vilket de begärda dokumenten/kategorierna av dokument samt skälen för begäran och skälen för motpartens vägran att utge de begärda handlingarna, anges kortfattat, koncist och separat från övrig skriftväxling. Det ifyllda dokumentet överlämnas sedan till skiljenämnden som enkelt kan fatta beslut i frågan. Därigenom reduceras risken att edition stjälper tidsplanen.

Dessa enkla proaktiva åtgärder innebär typiskt sett att skiljeförfarandet blir ”framtungt” och att tidsplanen hålls. Handläggningen blir betydligt mer förutsebar, ändamålsenlig och snabb än när skiljenämnden passivt inväntar hur partsombuden själva väljer att agera. Åtgärderna är också fullt förenliga med den grundläggande principen om partsautonomi, eftersom parterna gemensamt kan stryka de processuella bestämmelser i utkastet som inte överensstämmer med deras förväntningar på skiljeförfarandets handläggning, alternativt, om parterna inte kan enas, för egen del argumentera för andra lösningar. 

Domstolarna och lagstiftaren har tidigare inspirerats av handläggningen i skiljeförfaranden, bland annat genom att införa bestämmelser i rättegångsbalken att en tidsplan ska upprättas i rättegångens inledande skede. Nu är det hög tid att vi advokater som sitter som skiljemän låter oss inspireras av de effektiva handläggningsverktyg som utvecklats inom internationella skiljeförfaranden och låter den passiva ad hoc-handläggningen förpassas till historien. 

Rikard Wikström
Advokat och delägare i White & Case. Hans yrkespraktik är inriktad på tvistlösning, främst svenska och internationella skiljeförfaranden, både som ombud och skiljeman.

Annons
Annons