search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyhetsreportage

Informatörers och infiltratörers arbete väcker svåra frågor

Polisens användning av informatörer och infiltratörer väcker flera viktiga frågor. Åsikterna och synen på verksamheten går isär.

På ett seminarium i Stockholm i oktober arrangerat av Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen (ICJ) diskuterade en mycket namnkunnig panel flera aspekter på polisens okonventionella spaningsmetoder, som bland annat handlar om informatörer, infiltratörer och bevisprovokationer.
Hur omfattande polisens användning av informatörer och infiltration med undercoverpoliser är lämnades det inte några exakta besked om. Antalet informatörer är tresiffrigt, enligt Johan Grenfors, biträdande chef för Polisens nationella operativa avdelning. Antalet poliser som arbetar med infiltration genom att vara undercover är betydligt färre. Grenfors berättade att polisen bedriver en omfattande verksamhet för att kartlägga kriminella grupperingar och hur hoten ser ut.
– Det behöver inte nödvändigtvis leda till åtal. Polisen arbetar även med andra instrument. På senare år har samarbetet med andra myndigheter utvecklats, så att man försöker komma åt brottsvinster och obetalda skatter. Det har många gånger visat sig vara minst lika effektivt, sa Johan Grenfors.

Åsikterna om hur effektivt och nödvändigt det är med så kallade okonventionella spaningsmetoder i kampen mot den grova organiserade brottsligheten gick isär. Flera av paneldeltagarna menade att polisen behövde dessa metoder för att lyckas med sitt uppdrag. Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, var mer skeptisk. Att polisen måste ha verktyg för att kunna bedriva en effektiv kriminalunderrättelseverksamhet det är en sak, konstaterade hon men tillade att ett problem med att betala människor för att de ska förse polisen med uppgifter är att det leder till frågor om tillförlitligheten hos uppgiftslämnarna. Ramberg ifrågasatte också om det verkligen är så att verksamheten med informatörer och infiltratörer och provokationer har lett till större effektivitet i lagföringen och hon liknade verksamheten vid ett slags fisketurer.
I dag inte finns någon egentlig lagstiftning överhuvudtaget i fråga om infiltratörs- och informatörsverksamhet. Det rådde relativt stor enighet om behovet av ökad lagreglering för hur polisen ska arbeta med dessa verksamheter. Hur omfattande lagregleringen bör vara rådde det dock olika uppfattningar om.

De som åtar sig att agera informatörer utsätts för mycket stora risker. Informatörer är inte anställda av polisen. Det har förekommit att de har dödats.
Johan Grenfors sa att polisen sedan ett tiotal år har byggt upp en specifik personsäkerhetsverksamhet. Den kom till inte bara för att hantera personer som rör sig i den grova organiserade brottsligheten utan också mycket för att skydda de kvinnor som utsätts för våld i sitt hem.
Anne Ramberg sa att hon sett de avtal som polisen ingår med de informatörer som ska få skydd när de ska lämna den kriminella världen. Kritiskt konstaterade hon att de som tecknar de här avtalen inte får ha med sig advokat då de ingår avtalen.
– Avtalen är utformade så att de inskränker personens fri- och rättigheter på ett sätt som är rätt så omänskligt. En människa som är ung som förvägras att tala med sina anhöriga eller andra. Gör de det så upphör skyddet. Det kanske är rimligt att uppställa de kraven, men ska man då inte kräva att personen i vart fall har tillgång till en advokat när man ingår ett sådant avtal som är helt livsavgörande för ens framtid?
Johan Grenfors medgav att man kan tycka att det är rimligt att man kan få ha med sig ett ombud som man kan konsultera.

Undercoverpoliser har i uppdrag av polisen att infiltrera kriminella organisationer. De kan medverka i bevisprovokationer. Johan Grenfors berättade att verksamheten till skillnad från informatörsverksamheten är ”en liten, smal specialitetverksamhet inom svensk polis”. Till skillnad från informatörsverksamheten så bedrivs undercoververksamheten bara från den nationella nivån.
Anne Ramberg konstaterade att sett ur rättsstatlig synpunkt är undercoverpoliser mer intressanta än informatörer. Det är där det rättsstatliga problemet visar sig och konflikten mellan polisens uppdrag som polis och uppdraget att delta indirekt i brottslig verksamhet.
– När det gäller undercoverpoliser så är det alldeles särskilt allvarligt. Risken är nämligen att polisen hamnar i konflikt med det uppdrag polisen har, nämligen att identifiera om det förekommer brott och redovisa det och om det ska inledas förundersökning, sa Ramberg som även tillade att så kallade skyddsidentiteter som dessa infiltratörer använder i rättegång är ett ytterligare problem:
– Det är ju inte riktigt som anonyma vittnen men det är ju nästan anonyma vittnen. Det tycker vi inte om.

På seminariet diskuterades även bland annat hur användningen av informatörer och undercoverpoliser påverkar rättsstaten negativt i det enskilda ärendet när informatörer och infiltratörers medverkan inte kan avslöjas och gränsdragningsproblem som uppstår när kriminalunderrättelseverksamhet övergår till en förundersökning.
Ett centralt problem är att advokat och åklagare inte vet vad som har hänt före förundersökningen eftersom det omfattas av sekretess. Och försvararna kan därmed inte göra sitt arbete och utföra sin försvararroll och kan inte kontrollera tillförlitligheten av personer som lämnar uppgifter. Till bilden hör, poängterade Anne Ramberg, att polisen inte bara fått undercovermöjligheter utan även fått möjligheter att använda hemliga tvångsmedel på underrättelsestadiet. Lagstiftaren har under senare år utvidgat möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel till att omfatta situationer där det inte föreligger någon misstanke om brott och utanför rättegångsbalkens regelverk och det är särskilt bekymmersamt. Det är klart att det får betydelse även under förundersökningen, menade hon.

Bevisprovokationer anses tillåtet och innebär att någon provoceras att begå en gärning som bevisar ett redan begånget brott. Brottsprovokationer innebär att ett brott provoceras fram som inte redan är begått. De senare får genomföras under vissa om­ständigheter, nämligen om det är så att brottet ändå skulle ha begåtts. Brotts- eller bevisprovokation som sker inom ramen för en förundersökning måste alltid beslutas av åklagare och redovisas i förundersökningsprotokollet.
Anders Perklev, riksåklagare, underströk betydelsen av att provokationer dokumenteras noggrant och att de i efterhand kan granskas. Detta är viktigt för att den misstänktes rätt ska tillvaratas. Perklev berättade att med anledning av kritik från JO och i ett avgörande från HD så har man temporärt satt stopp för åklagares möjlighet att besluta om provokationer, i avvaktan på att nya riktlinjer tas fram. Sådana riktlinjer kommer att bli klara inom kort.
När Fredrik Wersäll, Svea hovrätts president, kommenterade provokationers bevisvärde sa han att det ytterst är en fråga om den fria bevisprövningen. En självklar utgångspunkt är att alla omständigheter som har betydelse för värderingen av bevis måste dokumenteras. Det är ju självklart så att ett erkännande som är framsprunget ur en provokation har ett lägre bevisvärde än ett erkännande som kommer spontant.
– Det finns en självreglerande mekanism på det sättet att om det är väl dokumenterat vad man har gjort, så kan domstolen bedöma om utredarna har gått över gränsen då de fått fram bevisningen. Har det skett så kan och bör domstolen frånkänna beviset bevisvärdet. Det är ett ganska listigt sätt att reglera detta tycker jag.

Det rådde stor samstämmighet om att den grova brottsligheten inte lär minska i framtiden. Snarare tvärtom. Johan Grenfors betonade att informatörer och undercoverpoliser är av en viktig och central betydelse för att polisen ska vara framgångsrik i brottsbekämpningen. För att stärka skyddet för dem efterlyste han någon form av frågeförbud. Samtidigt ser han gärna en ökad insyn i den här verksamheten, till exempel särskilt avdelade åklagare eller att nämnder inrättas som får en insyn.
Anders Perklev instämde i Grenfors resonemang och tillade att det faktiskt skett övertramp och det stämmer till eftertanke.
– Ändamålet helgar aldrig medlen när det gäller brottsbekämpning, slog han fast.
Anne Ramberg konstaterade att brottsligheten förändras och det kräver att man hittar nya lösningar.
– Men man kan aldrig kompensera överträdelser av fri- och rättigheter och intrång i den personliga integriteten i strid med Europakonventionen och regeringsformen genom att införa kontroller, sa hon bestämt och tillade att man brukar prata om att det sker en ändamålsglidning när det gäller övervakning.
– Men vad som är värre och som äger rum med stöd av den nya lagstiftningen, bland annat när det gäller polisens underrättelseverksamhet i kombination med teknikutvecklingen, är att det sker en tillämpningsglidning som gör att lagstiftaren inte hänger med. Utan det blir i själva verket så att tillämpningen gör så att man får mycket större möjligheter än man hade tidigare därför att tekniken styr helt vår verksamhet, sa Ramberg.
Fredrik Wersäll konstaterade att samtidigt som det sker en brottsutveckling så har vi en utveckling där de mänskliga rättigheterna får en allt starkare ställning i domstolarna genom inte minst Europakonventionen.
– Jag har goda förhoppningar om att vi ska hitta en vettig balans, där överträdelser beivras och där överträdelser i enskilda utredningar påverkar den enskildes rättigheter på det sättet så att han eller hon faktiskt blir kompenserad i de fall där överträdelser sker. Överträdelser kommer tyvärr alltid att ske i någon form, sa Wersäll.

ICJ vill värna informatörer och infiltratörer

Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen som arrangerade seminariet är intresserad av frågan om användningen av informatörer och infiltratörer av två huvudsakliga skäl. Det ena är hur användningen av informatörer och infiltratörer påverkar rättsstaten negativt i det enskilda ärendet när man inte kan avslöja informatörers och infiltratörers medverkan, och hur det rimmar med rätten att den misstänkte ska kunna ta del av relevant information. Det andra skälet är informatörernas säkerhet under uppdraget och efteråt, hur livet ter sig när de lämnar den här verksamheten.
-Vi ser inte någon anledning att ifrågasätta polisens uppfattning om att de anser sig behöva använda sig av informatörer och infiltratörer. Men vi ser ett behov av att öppet diskutera hur de här mestadels unga killarna och tjejerna rekryteras och anställs så att de inte blir kanonmat i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. Vi vill belysa behovet av att det sker under ordnade former, säger Mikael Vesterlund Pettersson, styrelseledamot av Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen.

 

Tom Knutson
Annons
Annons