search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Praktisk juridik

Framtidsfullmakter – ny rättsfigur. Efterlängtad reform eller oönskade risker?

Framtidsfullmakter ligger i tiden. Sannolikt kommer de att få stor betydelse för dem som vill i förväg bestämma vad som ska hända med de ekonomiska och personliga angelägenheterna när de inte längre kan besluta själva. Men på grund av det speciella med en framtidsfullmakt – att den ska träda ikraft när fullmaktsgivaren har förlorat sin beslutsförmåga – kommer det att bli en hel del tillämpningsproblem och oklarheter. Det riskerar i slutänden att slå mot den enskilde.

Inom kort införs ett helt nytt institut i svensk lag, nämligen så kallade framtidsfullmakter. Regeringen överlämnade i september 2016 en lagrådsremiss med förslag till en särskild lag om framtidsfullmakter och en del följdändringar i annan lag. Lagrådet har yttrat sig och proposition väntas under senhösten eller kring årsskiftet 2016/2017. Lagen föreslås träda ikraft den 1 juli 2017.

Härigenom ansluter sig Sverige till en rad länder, där framtidsfullmakter har vunnit insteg såsom en modern form av privat hjälpåtgärd för dem, som vill försäkra sig om att de i framtiden, när de själva inte längre kan fatta beslut, kommer att få den hjälp de vill ha med sina ekonomiska och personliga angelägenheter.

Bakom införandet av ett system med framtidsfullmakter ligger dock inte bara önskemålen att det ska finnas enskilt anpassade hjälpåtgärder. Det finns också en uttalad tanke att ett sådant system ska avlasta det allmänna, eftersom behovet av godmanskap och liknande samhälleligt styrda hjälpåtgärder kommer att minska. Därigenom sker en del besparingar av kostnaderna för det allmänna.

Samtidigt som lagförslaget om framtidsfullmakter föreslås även en slags behörighet för turordnade anhöriga när det gäller ordinära rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring. Även den delen i lagförslaget väcker nog så intressanta principiella juridiska frågeställningar. Av utrymmesskäl behandlas de dock inte ytterligare i denna artikel.   

Innebörden av en framtidsfullmakt

En framtidsfullmakt är en fullmakt från en person åt någon annan att utöva uppdrag åt fullmaktsgivaren efter en framtida tidpunkt, när fullmaktsgivaren inte längre kan hantera sina angelägenheter. Fullmakten kan gälla personliga eller ekonomiska angelägenheter. Den får inte avse medicinsk vård. Ekonomiska angelägenheter avser i första hand rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Personliga angelägenheter kan vara av olika slag och avse till exempel fullmaktsgivarens boende. Hit räknas dock inte vissa rättshandlingar av familjerättslig natur, såsom ingående av äktenskap och upprättande av testamente. Sådana rättshandlingar kan inte omfattas av en framtidsfullmakt.
För att en framtidsfullmakt ska få verkan måste den dels vara upprättad på det sätt som krävs enligt den kommande lagen, dels ha trätt ikraft på visst bestämt sätt. 

Upprättande

För upprättande av en framtidsfullmakt krävs det att fullmaktsgivaren har, som det uttrycks i den föreslagna lagtexten, förmåga att ta hand om sina angelägenheter och att han eller hon har fyllt 18 år. Uttrycket ”förmåga att ta hand om sina angelägenheter” ska inte uppfattas som liktydigt med rättshandlingsförmåga utan som en mer individuellt bestämd förmåga. Förmodligen har lagstiftaren avsett att förmåga att ta hand om sina angelägenheter är detsamma som beslutsförmåga (och bristande förmåga att ta hand sina angelägenheter detsamma som beslutsoförmåga). Beslutsförmåga syftar på förmågan att fatta beslut om sina angelägenheter, personliga såväl som ekonomiska.

Eftersom upprättandet av en framtidsfullmakt kräver att fullmaktsgivaren är 18 år och därtill har beslutsförmåga kommer det inte att finnas möjlighet att upprätta en sådan fullmakt för den som redan före 18 års ålder och fortsatt saknar beslutsförmåga. Endast om en sådan person längre fram skulle få beslutsförmåga kan han eller hon upprätta en framtidsfullmakt. På denna punkt skiljer sig egentligen inte framtidsfullmakter från ordinära fullmakter. Också för upprättande av en ordinär fullmakt krävs det tillräcklig rättslig handlingsförmåga.

Att fullmaktsgivaren vid upprättandet inte hade förmåga att ta hand om sina angelägenheter är en grund för ogiltighet hos fullmakten, även om detta inte uttryckligen sägs i den föreslagna lagtexten. Det bör finnas möjlighet att få till stånd en domstolsprövning av denna fråga.
Till skillnad från vad som gäller i flera andra länder innehåller den nya svenska lagen inget krav på att det till upprättandet av en framtidsfullmakt ska knytas en försäkran eller dylikt om fullmaktsgivarens hälsotillstånd vid upprättandetillfället. Det får bli en uppgift för den som vill föra talan om giltigheten av fullmakten att föra bevisning om detta.

Upprättandet av en framtidsfullmakt ska ske i viss form: skriftligt, underskrivet och under samtidig medverkan av två vittnen. Här har formkraven för upprättande av testamente tjänat som modell. Till formkraven får också räknas att det ska framgå av handlingen att det är en framtidsfullmakt, vem eller vilka som är fullmaktshavare (fullmäktige), vilka angelägenheter fullmakten omfattar och vilka villkor i övrigt som gäller. En konsekvens av att den kommande lagen stadgar att det i framtidsfullmakten ska anges vem som ska vara fullmaktshavare är att det inte kommer att vara möjligt att till framtidsfullmaktshavare utse innehavaren eller motsvarande.

Till fullmaktshavare kan bara utses en fysisk person. Det går bra att utse flera fullmaktshavare parallellt eller successivt. Det kan förstås vara lämpligt att fullmaktsgivaren redan i fullmakten bestämmer vem som ska ta vid om en viss fullmaktshavare inte kan åta sig uppdraget eller att det i så fall anges ett tillvägagångssätt för att det ska tillkomma en ersättare.  

När det nämns villkor får man klart för sig att framtidsfullmakter, som är av helt privaträttslig natur, kan innehålla olika slags villkor, såväl till det yttre (den kan till exempel vara begränsad till vissa särskilt angivna rättshandlingar eller en viss tid), som sådana som är riktade till fullmaktshavaren (varvid det närmast blir fråga om befogenhetsbestämmande fakta). 

Ikraftträdande – tagande i bruk

Tidpunkten för när en framtidsfullmakt ska träda ikraft (Lagrådets rekommendation: får tas i bruk) avgörs av när fullmaktsgivaren blir oförmögen att hantera sina angelägenheter på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande. Den som ska avgöra om ett sådant tillstånd har inträtt är fullmaktshavaren. Fullmaktshavaren måste också ta ställning till om fullmakten är formenligt upprättad.

Förutsättningarna för att en formellt giltig framtidsfullmakt ska träda ikraft är alltså två: dels att det finns ett medicinskt tillstånd eller liknande av angivet slag hos fullmaktsgivaren, dels att fullmaktsgivaren inte längre har förmåga att hantera sina angelägenheter.

Det första huvudrekvisitet för när en framtidsfullmakt ska träda ikraft är det medicinska eller liknande tillstånd som fullmaktsgivaren kan komma att hamna i. Rekvisiten i den föreslagna lagen är desamma som de, vilka kan grundlägga godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § samma lag. Detta är avsiktligt; institutet framtidsfullmakt är tänkt som ett privaträttsligt komplement till godmanskap (och förvaltarskap). Av den anledningen har det ansetts vara av vikt att avgränsa institutet mot de hjälpåtgärder som utgörs av föräldrabalkens system av godmanskap och förvaltarskap. Den föreslagna lagen om framtidsfullmakter innehåller därför en bestämmelse som går ut på att en framtidsfullmakt saknar verkan i den utsträckning som godmanskap eller förvaltarskap anordnas för fullmaktsgivaren.

Det andra huvudrekvisitet för att en framtidsfullmakt ska träda ikraft är att fullmaktsgivaren har kommit i en situation då han eller hon inte har förmåga att hantera sina angelägenheter såvitt dessa ryms inom framtidsfullmakten. Det ligger i sakens natur att oförmågan måste vara varaktig. En kortare tids oförmåga att hantera angelägenheterna räcker inte. I lagförslaget preciseras detta.

Oförmåga att hantera angelägenheter (beslutsoförmåga) är inte liktydigt med brist på eller avsaknad av rättshandlingsförmåga. Rättshandlingsförmåga bör uppfattas som ett juridiskt begrepp. Så är fallet inom ramen för lagstiftningen om förvaltarskap och godmanskap. Beslutsoförmåga är det mer praktiska begreppet och det är bedömningen i det enskilda fallet som avgör om den enskilde inte kan besluta om eller hantera sina angelägenheter.

Bedömningen av om fullmaktsgivaren har kommit i ett sådant medicinskt tillstånd som krävs för att framtidsfullmakten ska träda ikraft (eller, med nutida lagspråk, om fullmaktsgivaren befinner sig i en sådan situation som avses) och därför är beslutsoförmögen ska göras med utgångspunkt i vad som kan utredas eller är känt om fullmaktsgivaren. Det är fullmaktshavaren som i första hand ansvarar för bedömningen, men lagförslaget ställer inte upp några närmare riktlinjer eller krav för hur detta ska ske. Även om det inte är fråga om en rättslig prövning av domstol får det emellertid förutsättas att fullmaktshavaren inhämtar tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till om fullmaktsgivaren har blivit beslutsoförmögen på medicinsk grund. Fullmaktshavaren ska dock inte ha rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter om fullmaktsgivarens hälsa. Enligt lagförslaget ska det vara tillräckligt med en mindre djupgående prövning, till exempel genom att fullmaktshavaren har en dialog med fullmaktsgivaren och dennes närmaste.

Ett av skälen till att fullmaktshavaren inte ska behöva (eller kunna) göra någon långtgående utredning om fullmaktsgivarens medicinska tillstånd och eventuella beslutsoförmåga är att framtidsfullmakt är tänkt att vara ett i allt väsentligt privaträttsligt institut. Det är fråga om ett slags fullmakt, låt vara med en ny innebörd. Fullmaktsreglerna bygger på att det är fullmaktshavaren som svarar för att han eller hon har en giltig fullmakt. Särskilt träder detta ansvar fram i förhållande till tredje man, varvid fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot tredje man om han eller hon inte har en giltig fullmakt. Samma system kommer att gälla för en framtidsfullmaktshavare.

Eftersom en framtidsfullmakt är tänkt att kunna hanteras på privat väg, där fullmaktshavaren är den som ska ansvara för att bedöma om förutsättningarna för ikraftträdandet är uppfyllda, blir det normalt inte fråga om en rättslig prövning av någon myndighet av detta. Här skiljer sig framtidsfullmaktstanken från den om godmanskap och förvaltarskap, där allmän domstol har att ta ställning till och avgöra om de medicinska förutsättningarna och hjälpbehov föreligger. Det kommer dock att finnas en möjlighet att få en rättslig prövning av huruvida framtidsfullmakten har trätt ikraft.  Fullmaktshavaren kan nämligen vända sig till domstol för att få detta prövat, något som närmast får antas komma att ske om det råder osäkerhet om kraven för ikraftträdande är uppfyllda eller om det finns skäl att anta att ikraftträdandet kan komma att ifrågasättas.

Lagrådsremissen berör inte uttryckligen frågeställningen vad som inträffar om väl det kan konstateras att fullmaktsgivaren har kommit i en sådan situation att framtidsfullmakten skulle träda ikraft, men fullmaktshavaren själv har drabbats av bristande rättshandlingsförmåga och därför inte kan tillträda uppdraget. Klart är att fullmakten inte kan brukas av just den fullmaktshavaren – det blir inte ens fråga om att fullmakten kan träda ikraft – och att, om det finns en successionsföreskrift i fullmakten, denna får lösa situationen. Det kan dock gott tänkas att det blir ganska vanligt med framtidsfullmakter som inte innehåller några successionsföreskrifter. Detta blir en intressant fråga för det den juridiska praktiken att hantera.

Rättsföljder

Det specifika med en framtidsfullmakt är att den ska ha sin verkan efter det att fullmaktsgivaren har inträtt i ett tillstånd av beslutsoförmåga. Jämfört med en ordinär fullmakt är detta en väsentlig skillnad. En ordinär fullmakt förutsätter för sin giltighet att fullmaktsgivaren fortsatt har rättslig handlingsförmåga. Därigenom kan han eller hon ha kontroll över fullmaktshavaren och ge denne instruktioner efter vart som uppdraget ska utföras. Detta brukar uttryckas som att fullmakten är bärare av fullmaktsgivarens rättsliga handlingsförmåga. I det praktiska rättslivet skapar denna princip ibland problem i det att tredje man, som har att ta ställning till om han eller hon ska kunna lita på en fullmakt, ibland inte vet om fullmaktsgivaren fortfarande har kvar sin rättsliga handlingsförmåga. Man kan säga att avtalslagens fullmaktsregler löser detta genom att det är fullmaktshavaren som ansvarar för att han eller hon har en giltig fullmakt, se 25 § avtalslagen, men tredje man har också möjligheten att kontrollera detta hos fullmaktsgivaren. När det gäller en framtidsfullmakt finns inte denna möjlighet och det finns ingen tillräcklig handlingsförmåga (eller beslutsoförmåga) hos fullmaktsgivaren för att denne ska kunna ha sin kontrollmöjlighet kvar över fullmaktshavaren.

Med beaktande av detta är en framtidsfullmakt ändå ett slags fullmakt och den får samma slags rättsföljder som en ordinär fullmakt när det gäller förhållandet mellan fullmaktshavaren och tredje man, det vill säga fullmaktshavaren har rätt att rättshandla med tredje man inom ramen för fullmakten och fullmaktsgivaren blir bunden av en sådan rättshandling (jfr 10 § 1 st. avtals­lagen). Fullmaktshavaren rättshandlar i fullmaktsgivarens namn och är inte part i avtalet mellan fullmaktsgivaren och tredje man (fullmaktsgivarens medkontrahent). På samma sätt som för ordinära fullmakter svarar fullmaktshavaren för att han eller hon har en giltig fullmakt och därmed behörighet att rättshandla. Skulle fullmaktshavaren överskrida sin behörighet blir fullmaktsgivaren inte bunden och fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot tredje man enligt fullmaktsreglerna (jfr 25 § avtalslagen).

Även i förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren inträder samma slags rättsföljder som för en ordinär fullmakt. Fullmaktshavaren binder fullmaktsgivaren vid en rättshandling inom ramen för fullmakten, det vill säga inom ramen för sin behörighet. Om fullmaktshavaren överskrider sin befogenhet, det vill säga eventuella särskilda instruktioner, blir fullmaktsgivaren enligt huvudregeln bunden vid rättshandlingen, men fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot fullmaktsgivaren (11 § 1 st. avtalslagen samt 18 kap. 3 § handelsbalken). När det gäller särskilda instruktioner kan man utgå från att den speciella situation, inom vilken fullmakten ska användas, får betydelse. Eftersom fullmakten ska användas vid en framtida tidpunkt när fullmaktsgivaren inte längre är beslutsförmögen kan det inte gärna bli fråga om instruktioner som ges vid en sådan framtida tidpunkt, för det fall inte fullmaktshavaren möjligen redan i fullmakten förklarat att någon annan ska kunna ge instruktioner i framtiden. En sådan förklaring bör anses giltig. Även instruktioner i sak, som är uppställda av fullmaktsgivaren vid tiden för upprättandet av fullmakten och i tiden innan den träder ikraft, får betydelse för fullmaktshavarens befogenhet.

Det kan anmärkas att det i lagrådsremissen talas om att en framtidsfullmakt är en ensidig rättshandling, något som bland annat haft betydelse för hur reglerna för upprättande utformats. Därmed kanske avses att framtidsfullmakten kommer att tillämpas först i en kommande tid, då fullmaktsgivaren saknar beslutsförmåga. Detta hindrar dock inte att det är fråga om ett avtal mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren, inte en ensidig rättshandling i egentlig mening.

På flera ställen i lagrådsremissen nämns det att det säkert kommer att förekomma fullmakter, som är både ordinära sådana och framtidsfullmakter, förutsatt att de uppfyller kraven för båda rättsfigurerna. Idén skulle vara att detta skulle kunna underlätta utförandet av de uppdrag fullmaktsgivaren vill eller behöver ha hjälp med. Det rekommenderas av regeringen i lagrådsremissen. Det är inte lätt att förstå varifrån denna uppfattning kommit. Tvärtom är det osäkert om det kommer att vara särskilt vanligt med sådan kombinerade fullmakter och vilken nytta de skulle ha.

Likaledes sägs det i lagrådsremissen att man kan förmoda att det kommer att gå lång tid mellan upprättande av en framtidsfullmakt och dess ikraftträdande. Det finns naturligtvis inget erfarenhetsbaserat material som kan åberopas till grund för påståendet – framtidsfullmakterna är inte här ännu. Snarast får man tvärtom vara öppen för att tiden mellan upprättande och ikraftträdande i många fall är ganska kort. Erfarenheterna från Finland och Norge pekar ditåt. I dessa fall blir det intressant att iaktta hur bedömningen av rättslig handlingsförmåga vid upprättandetillfället respektive beslutsoförmåga vid ikraftträdandet ska göras.

En fråga som knappast alls berörs i lagrådsremissen är vilka principer som ska ligga till grund för tolkningen av en framtidsfullmakt. Eftersom det inte är fråga om en rättshandling för dödsfalls skull, som testamente eller förmånstagarförordnande vid livförsäkring, och det inte heller är en ensidig rättshandling i egentlig mening, kan man inte utan vidare analogiskt tillämpa vad som gäller angående tolkning av testamente. Ett exempel kan belysa situationen. Anta att två äkta makar låter upprätta ett inbördes testamente till förmån för varandra. Anta vidare att de samtidigt låter upprätta en framtidsfullmakt, där de sätter in varandra som framtidsfullmaktshavare åt varandra. Anta vidare att de därefter skiljer sig. Av 11 kap. 8 § ärvdabalken följer att ett sådant testamente är utan verkan. Någon motsvarande reglering har inte föreslagits beträffande framtidsfullmakter.

Upphörande, med mera

Även om det inte klart utsägs i den föreslagna lagen om framtidsfullmakter upphör verkan av en framtidsfullmakt om fullmaktsgivaren inte längre är i ett sådant tillstånd att han eller hon är beslutsoförmögen. Ansvaret för att fullmakten inte kan brukas längre i en sådan situation faller på fullmaktshavaren enligt den grundläggande principen om att det är fullmaktshavaren som svarar för att han eller hon har en giltig fullmakt.

En framtidsfullmakt ska inte kunna göras oåterkallelig. Så länge fullmaktsgivaren är beslutsförmögen kan han eller hon alltid fritt återkalla fullmakten. Den nya lagen anvisar på denna punkt samma tillvägagångssätt som för ordinära fullmakter som är skriftliga, det vill säga att det ska ske genom att fullmaktsgivaren återtar eller förstör handlingen, se 16 § 1 st. avtalslagen.

Om en fullmaktsgivare blir oförmögen att rättshandla kan han eller hon enligt allmänna principer inte själv återkalla fullmakten. Detsamma skulle kunna bli följden av besluts­oförmåga. I syfte att möjliggöra återkallande även i sådana situationer kommer det att finnas en möjlighet för fullmaktsgivaren att i fullmakten utse en granskare, som förutom att granska fullmaktshavarens utförande av uppdraget också kan ha rätt att återkalla fullmakten. Ändå kan man anta att det kommer att finnas en hel del fall, då en återkallelse görs av fullmaktsgivaren även efter det att framtidsfullmakten trätt ikraft. Huruvida sådana återkallelser ska få verkan får bedömas från fall till fall utifrån fullmaktsgivarens förmåga att utföra rättshandlingar. Det blir i slutänden en fråga för tredje man att avgöra om han eller hon ska lita på fullmakten eller inte.

Om fullmaktsgivaren dör upphör inte fullmakten att gälla om inte särskilda omständigheter föranleder att den ska vara förfallen, jfr 21 § avtalslagen (principen gäller också för rättegångsfullmakter, se 12 kap. 19 § 1 st. rättegångsbalken) och detta föreslås gälla även för framtidsfullmakter. Denna kända fullmaktsregel bygger på att det kan antas vara av vikt att det uppdrag, som en fullmaktshavare har, blir fullföljt även om fullmaktsgivaren skulle avlida, eller att uppdraget i andra fall kan överlämnas till exempelvis en boutredningsman. Det förutsätts dock att fullmaktsgivaren i tiden närmast före dödsfallet fortfarande har haft kvar sin rättsliga handlingsförmåga och härigenom haft möjlighet att utöva kontroll över fullmaktshavarens sätt att utföra uppdraget. När det är fråga om en framtidsfullmakt gäller inte detta. Man kunde därför möjligen ifrågasätta riktigheten av att just framtidsfullmakter på samma sätt som ordinära fullmakter ska ha fortsatt giltighet även efter fullmaktsgivarens dödsfall.

En framtidsfullmakt saknar verkan i den utsträckning som godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § samma lag anordnas för fullmaktsgivaren. Förklaringen är att man tänker sig att framtidsfullmakt ska ses som en alternativ hjälpåtgärd till godmanskap och förvaltarskap, men på privaträttslig grund. Dessutom undviks risken för kolliderande hjälpåtgärder.

Överförmyndaren kommer också enligt lagrådsremissen att ha en viktig funktion genom att kunna förbjuda en framtidsfullmaktshavare att bruka fullmakten om fullmaktshavaren gör sig skyldig till missbruk eller dylikt. Detta öppnar i och för sig för frågor om hur vetskap om detta ska komma överförmyndaren till del och om hur utredningen och bedömningen ska göras hos överförmyndaren. Överförmyndaren kan också komma att behöva ta ställning till förekomsten av en framtidsfullmakt i ett ärende om anordnande av godmanskap enligt

11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap. Om det finns en fungerande framtidsfullmakt bör det vara skäl att inte anordna godmanskap eller förvaltarskap, eftersom framtidsfullmakten utgör en mindre ingripande hjälpåtgärd.

Avslutning

Det nya rättsinstitutet framtidsfullmakt kan komma att fylla en viss funktion. Kanske blir det som regeringen tänker sig en viktig möjlighet för enskilda att i god tid bestämma hur deras ekonomiska och personliga angelägenheter ska gestalta sig efter en framtida tidpunkt när de inte ­själva kan fatta beslut om dem. Säkert kommer också regeringens starka önskemål, att minska arbetsbelastning och kostnader för det allmänna, att uppfyllas. Det stämmer antagligen att antalet godmanskap kommer att kunna bli mindre när det finns ett alternativ i form av framtidsfullmakt.

Emellertid kommer systemet att vara behäftat med en hel del otydligheter, tillämpningssvårigheter och risker för missbruk. Eftersom strävan har varit att det i huvudsak ska vara frågan om ett helt privat förfarande, där en samhällelig kontroll endast kommer till om den aktiveras av någon av de inblandade, blir tillämpningen av regelsystemet inte särskilt synlig med risk för oklarheter som följd. Det blir också öppet för missbruk, som i en del fall inte kommer att kunna motverkas i tid. Personligen tror jag det vore klokare att, såsom är fallet i det finska systemet med framtidsfullmakter, ha ett större mått av offentlig tillsyn och kontroll än som nu föreslås.

Regleringen utgår från fullmaktsläran med vissa komplement. En bärande tanke med det ordinära systemet med fullmakter är att tredje man ska kunna lita på en fullmakt, visserligen med ansvar för fullmaktshavaren för att han eller hon har en giltig fullmakt. Om systemet med framtidsfullmakter blir alltför otydligt och uppfattas som alltför öppet för missbruk finns det risk för att den allmänna tilltron till fullmakter minskar. Det är inte önskvärt.

Per Westman
Advokat med egen verksamhet. Han har genom forskning och praktik specialiserat sig på ekonomisk familjerätt, förmynderskapsrätt och näraliggande rättsområden. Per Westman är även författare till boken Förmynderskap, 2 uppl. Norstedts Juridik 2011.