search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Sans och balans borde oftare drabba både politiska beslutsfattare och troféjagande journalister

I detta nummer av tidskriften Advokaten behandlar vi den svenske ämbetsmannens roll och betydelse i vår demokrati. Ämbetsmannen har under lång tid, med rätta, åtnjutit stort förtroende. Den tilliten har varit en styrka för vårt samhälle. Den har utgjort grundvalen för medborgarnas förtroende för myndigheter och andra samhällets institutioner. Jag upplever dock att bilden av den oväldige och kloke ämbetsmannen, som med saklighet och objektivitet behandlar alla lika samt värnar medborgarens intressen i enlighet med lag, på senare tid har kommit att förändras.
Riksrevisorer, generaldirektörer och rikspolischefer ifrågasätts på ett sätt som aldrig förr. Min uppfattning är att alla de skickliga, lojala och hårt arbetande tjänstemän med hög integritet som finns ute på våra myndigheter inte på något sätt är mindre goda ämbetsmän än sina företrädare. Tvärtom.
Jag tror att det i dag ställs högre krav på våra ämbetsmän. Särskilt gäller detta chefstjänstemän. Orsakerna är flera. Samhället har på kort tid genomgått en dramatisk förändring. Allmänheten har fått ökade kunskaper. Den tekniska utvecklingen har inneburit bättre möjligheter till snabb kommunikation och till insyn. Möjligheterna för anställda att sprida information – anonymt och ibland mot betalning – om brister eller missförhållanden på en myndighet har, i enlighet med lagstiftarens intentioner, fått ett betydande genomslag. Exemplen är många. Förr kallades sådana personer ofta för angivare. I dag benämns de visselblåsare. Den terminologiska förskjutningen speglar ett nytt synsätt. Alldeles oproblematiskt är nog inte detta. Men det hör till en annan historia.

Publiceringen om skatteverkets agerande när en tjänsteman försökte varna en tidigare kollega för medias granskning, liksom publiceringarna när det gäller riksrevisorerna är båda ett resultat av visselblåsarnas information. Genomslaget för Dagens Nyheters granskning av Riksrevisionen blev stort och ledde till att KU samlades mitt i sommaren. Man kallade med kort varsel riksrevisorerna till förhör. Efter olika ”avslöjanden” av varierande allvarlighetsgrad har nu två av riksrevisorerna avgått. Den administrativt ansvariga riksrevisorn, Margareta Åberg, har meddelat att också hon ska sluta så snart KU hittat en efterträdare. Man måste ställa sig frågan om dessa konsekvenser verkligen var proportionerliga.
När reaktionerna på DN:s granskning tog sig uttryck i något som tidvis mer kom att likna en troféjakt på riksrevisorernas huvuden än ett relevant problematiserande av vad som förekommit, finns skäl till eftertanke. Möjligen störs jag av att en sedan länge pensionerad riksrevisor, som närmast programmatiskt kräver allas avgång, tillmäts en alldeles oförtjänt stor medial tyngd. Den som inte är insatt i frågan bibringas nämligen uppfattningen, att de tre riksrevisorerna är, om inte brottsliga, så i vart fall synnerligen omoraliska figurer, vilka inte förtjänar någon som helst respekt. Detta är inte en korrekt bild, även om det förekommit misstag, som otvetydigt skadat förtroendet för Riksrevisionen. Bilden av de tre riksrevisorerna har likväl blivit djupt orättvis. Låt mig ta ett exempel.
När tv påannonserade nyheten om Margareta Åbergs aviserade avgång var det med påståendet att det förekommit oegentligheter på myndigheten. Detta är för en oförvitlig ämbetsman djupt kränkande och representerar inte ett adekvat språkbruk.

Jag ser en fara i att journalister efter ett intensivt och svårt grävande lätt blir förälskade i sin egen tes. Det är mänskligt och tesen behöver inte vara fel. Men, den kan ses i olika kontexter. När granskaren får ett eget intresse i utgången riskerar medias viktiga kontroll av myndigheter och andra makthavare att på sikt förlora i trovärdighet. Risken för bristande objektivitet och proportionalitet är tydlig.
Det är inte media som ska avsätta riksrevisorer, generaldirektörer eller rikspolischefer. Det ska riksdagen respektive regeringen göra. Risken är dock stor att situationen på grund av den stora mediala uppmärksamheten blir ohållbar, även för den som inte gjort sig skyldig till något klandervärt. Medias reella tryck på politiker skall inte underskattas. Det är en viktig förklaring till att mediala drev så ofta lyckas. Att riksrevisor Margareta Åberg väljer att avgå är, enligt min mening, endast ett uttryck för hennes utomordentligt goda omdöme och omsorg om myndigheten. Inte för att hennes avgång är sakligt motiverad utifrån vad hon faktiskt gjort eller inte gjort. Drevjournalistiken firar nya triumfer. Och förmodligen är det det pris vi får betala för skyddet av den i sig mycket viktiga grävande journalistiken. Men sans och balans borde oftare drabba både politiska beslutsfattare och troféjagande journalister.
Jakten på riksrevisorerna påminner om när drevet, rätt eller fel, går mot verkställande direktörer i näringslivet. Liksom då behövs det en uppdragsgivare med integritet, som står upp och lojalt tar sin beskärda del av ansvaret. Något som tyvärr alltför sällan sker. Det bör framhållas att riksrevisorerna ju faktiskt under Margareta Åbergs ledning inlett den omorganisation av Riksrevisionen som KU tidigare beställt. Detta sagt tycker jag att KU hanterade sommarens äventyr bra. De tog sitt ansvar på ett trovärdigt sätt.
DN som tidning tog också sitt ansvar. Granskningen var i hög grad relevant även om den grävande journalistikens format och uttryck reser frågor. Krigsrubrikerna var så svarta de gick att göra. Vad är då kvar till verkligt allvarliga avslöjanden om brottsliga förfaranden?

Som jag i andra sammanhang redovisat, har jag lång erfarenhet av Margareta Åberg i professionella sammanhang. Hon åtnjuter, på goda grunder, ett mycket högt anseende inom rättsväsendet. Hon är sällsynt klok och har ett utomordentligt gott omdöme. Därför framstår det från mänskliga utgångspunkter som orättfärdigt att hon ska nödgas att på eget initiativ lämna uppdraget. Men, hennes beslut är å andra sidan ett uttryck för den goda ämbetsmannens ansvarskänsla.
Granskningen av Riksrevisionen aktualiserar många frågor. När det gäller det mediala perspektivet tycker jag att granskningen ibland kan bli väl självuppfyllande och inte sällan onödigt hänsynslös. Den seriöst grävande journalistiken är en grundpelare i vår demokrati. Den måste dock värna sitt oberoende och sin integritet. Den får inte bli ett redskap för missnöjesyttringar av förment förfördelade anställda eller en populistisk folkdomstol i jakt på syndabockar. Då riskerar den att förlora i legitimitet. Vi är inte där än. Men utvecklingen kräver uppmärksamhet.

Så tillbaka till ämbetsmannen. Denne centrala figur i förvaltningen är i dag mycket mer påpassad än tidigare. Det finns inte utrymme för den frihet och anonymitet som tidigare präglade statsförvaltningens tjänstemän. Synen på tjänstemannen har också förändrats i takt med att välfärdsstaten blir alltmer ansträngd. Tjänstemännens vardag inom socialförsäkringsområdet, migrationsområdet, skolan, sjukvården och kronofogden är en tillvaro fylld av svåra möten med medborgarna. I sådana tider behövs starka och empatiska chefer som med inspiration, integritet och auktoritet kan leda förvaltningsmyndigheterna.
Den senaste tiden har, utöver händelserna inom Riksrevisionen, frågan om relationen och ansvaret mellan politiken och statstjänstemännen, aktualiserats också när det gäller Migrationsverket, polisen och försvaret. Myndighetschefer med integritet beskrivs stundom som aktivister. När Expressens ledarsida på oklara grunder hoppar på Migrationsverkets generaldirektör, Anders Danielsson, och utpekar honom som politisk aktivist därför att han fullgjort sitt uppdrag (i vilket ingår att värna vad som Expressen beskriver som ett ”särintresse” – nämligen asylrätten) är det oroväckande. Det var därför mycket viktigt att justitieministern tydligt tog det ansvar som åvilar en uppdragsgivare, nämligen att stå upp för sin tjänsteman och generaldirektör. Det var bra. Tyvärr gör inte alla ministrar det.

Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Det innebär att regeringen måste ta ansvar också i ansträngda lägen. Det är självklart inte i sin ordning att överlåta detta på myndighetscheferna. Det är givetvis inte heller godtagbart att regeringen lägger sig i handläggningen av enskilda ärenden. Avgränsningen är dock inte självklar. Men, en sak är säker. Alla vi som är i kontakt med svenska myndigheter är inte betjänta av att förvaltningen befolkas av ängsliga ja-sägare. Vi är i behov av människor som kan fatta egna beslut grundade på den värdegrund som följer av regeringsformen. Det gäller tjänstemän på alla nivåer och det gäller statsråd. Vi behöver kunna känna tillit till myndigheter, tjänstemän och politiker. Det finns över 250 000 anställda i staten. De representerar cirka 5,6 procent av alla anställda.
Det ligger en fara i att den mediala granskningen av de tillkortakommanden som enskilda tjänstemän gör sig skyldiga till skapar ett förakt och en misstro som är mycket farligare för samhället än de ofta rätt triviala misstag som må begås. Det är därför angeläget att media ägnar sin uppmärksamhet åt verkliga och allvarliga missförhållanden och inte hemfaller åt hetsjakt till främjande av lösnummerförsäljning eller gillanden och retweets på sociala medier. Därför är det viktigt att som DN gör satsa på journalistiken.

Anne Ramberg
Annons
Annons