search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

De har min mammas gata i kikarsiktet

Mikael Färnbo, redaktör tidskriften Expo, är gästkrönikör i Advokaten 7/2016.

Det var kvavt inne i presstältet. Utanför gassade solen över Visby. Ändå frös jag. Mot en fond av bilder på brinnande bilar stod en leende Jimmie Åkesson med mikrofonen i högsta hugg. Det var Sverigedemokraternas dag under politikerveckan i Almedalen år 2016.
Jimmie Åkesson tog i från tårna i den sång som de flesta andra partier nynnat på hela veckan. 

Det var en sång om vi och dem, om invandringen som en börda eller ett hot, om bra ”svenska värderingar” mot dåliga utländska värderingar.
Och det var framför allt en militaristisk sång om ökad repression i förorterna som en mirakelkur mot sociala problem och segregation.

Jimmie Åkesson kunde den här sången bättre än någon annan. Det var hans parti som hade skrivit den. Det var hans politik. Hans nationalism. Hans populism och främlingsfientlighet.
Och när de andra nu nynnade med så passade han på att göra en kraftig tonartshöjning. Sådan är logiken i politiken. Det var den tonartshöjningen som fick mig att rysa där i presstältet.

Jimmie Åkesson pratade om 53 (!) bostadsområden i Sverige som han valde att kalla ”förlorade områden” med ”maffialiknande samhällsstrukturer” och stor andel utlandsfödda. Där ville han ”slå till med kraft” och ”ta tillbaka” dessa områden ”till varje pris”.

För det ville Åkesson skapa en speciell polisiär insatsstyrka, undantagslagar och utegångsförbud nattetid. Förutom med vapenmakt ville Sverigedemokraterna göra en kulturell offensiv och stärka ”svenska värderingar” i dessa områden. Vad han nu menade med det?

Ett av dessa områden (bland de värsta enligt Åkesson) var platsen där jag växte upp. Stadsdelen Kista (som omfattar Kista, Husby och Akalla). Insatsstyrka på mammas gata? Utegångsförbud? Jimmie Åkesson andades våld. Mikrofonen kändes mer som ett kikarsikte, riktat rakt mot mig och mina närmaste.

Jag föddes samtidigt som Kista i början av 1980-talet. Min familj var den första som bodde i vår lägenhet och alla våra 30 000 grannar var de första som bodde i sina. Alla saknade vi förankring. De vuxna guppade som flytbojar med minnen fästa många mil därifrån.
Mina föräldrar kom från Finland och Dalarna, grannarna från Japan, Bollnäs, Västbanken, Teheran och Kurdistan. I förhållande till Kista var vi alla första generationens invandrare.

Kista var inte bara en samling hus. Kista var essensen av en brutal och vacker framtidsoptimism. Den sista miljonprogramsförorten. Lika delar solidarisk jämställdhet som konformistisk själsdödande förutsägbarhet. Mänskligt och omänskligt. Verkligt och overkligt.
Det kallades ABC-förort. Arbete, bostad, centrum. Livets basala byggstenar förverkligat i fullskalemodell. En snitslad stig av fullgod samhällsservice från vaggan till graven.
I alla fall enligt planritningarna.

Ibland föreställer jag mig stadshusets arkitekter som forna tiders kolonialtjänstemän med grova pennstreck och linjalerna i högsta hugg. Nu hade de dragit lärdom av de tidigare misstagen. Storslagna idéer och drömmar ritades in i arkitekturen. Visionen om den socialt sammanhållna staden, där alla yrkesgrupper och inkomstgrupper levde blandade. Det egalitära barnvänliga grannskapssamhället.

Trettiofem år senare rasade kravallerna i Husby. Bilar brändes. Det politiska etablissemanget samlade sig kring en mirakelkur: ökade straff och mer repression. Ledaren för det forna obskyra nazistpartiet kunde stå på Almedalens scen och använda rent militärt språkbruk.

Stadsdelen Kista blev skev från början. På grund av olika förvärv och spekulation mellan bostadsbolagen blev proportionerna ojämna. I Kista byggdes nästan bara bostadsrätter. I Husby nästan bara hyresrätter. Befolkningen i bostadsområdet och den framväxande telekombranschen i arbetsområdet mötte aldrig varandra.

De sprickor som upprättades de första åren har aldrig lyckats överbryggas. De fortsatte vidgas, delvis på grund av egen inneboende logik, och delvis på grund av politiska beslut.

 Som att kommunen valde att överlasta ett område som Husby med personer med social problematik, samtidigt som 1990-talets åtstramningspolitik ströp den offentliga förvaltningen. Ett effektivt sätt att förslumma ett område.
Området byggde på en konkret idé. Visst, det var trångbott, det var höga hus. Många människor på liten yta. Men det skulle kompenseras med väldigt utvecklad social service, framför allt riktat mot barn och unga.

Barnomsorgen var enormt väl utbyggd (garanterad barnomsorgsplats i Husby var ett kraftigt försäljningsargument). I vissa hyreshus fanns det, under de första åren, en bemannad reception som var öppen mellan 7 och 20. De kunde förmedla städning, ordna hämtning på dagis, ta hand om tvätt och uträtta diverse ärenden på bank, post och apotek. De hade även barntillsyn upp till tre timmar i taget på vardagarna.
Successivt skalades allt ner under 1990-talet. Allt det som skulle kompensera det som man redan visste skulle kunna skapa problem. Trångboddheten. Rörligheten bland hyresgästerna. Integrationen av nyanlända.

Husby lämnades med stora sociala problem, utan en fungerande social förvaltning. Det fria skolvalet gjorde att högpresterande elever flydde till innerstadsskolorna. Kvar blev allt fler barn med stora utmaningar, utan extra resurser. I området växte allt fler ungdomar upp med misslyckad skolgång, utan organiserade aktiviteter eller lokaler att vistas i. Och så en kraftigt växande arbetslöshet på det.

I tjugo år lämnades områdena vind för våg. Centrum utarmades, polisen försvann från gatan. De fantastiska fältassistenterna, som kände och hade förtroende hos ungdomarna, blev arbetslösa.
Den nedåtgående spiralen skapade spänningar.

Gnistan blev järvalyftet. Återigen rullade de koloniala arkitekterna ut planskisserna på stadskontoret. De sociala problemen skulle lösas genom arkitekturen. De trafikseparerade gatorna skulle lyftas upp (en av de saker som invånarna verkligen uppskattade) och lägenheterna renoveras (med kraftiga hyreshöjningar som följd).

Om området bara såg ut som Hammarby sjöstad borde det bli som Hammarby sjöstad, verkar man ha resonerat. Ingen pratade med de boende. Alla tog för givet att de ville flytta så fort de fick chansen. Det ville de inte. Och denna arrogans från makthavarna skapade protester och äggkastning.

Något år senare klev polisen in i en lägenhet och sköt ihjäl en 69-årig förvirrad man. Grannarna uppfattade händelsen som en ren avrättning. Återigen en operation från ett avlägset våldsmonopol som numera bara klev in i området i olika typer av brutala razzior.

Kravallerna var ett faktum.

Så för att sammanfatta: Det är klart att rättssamhället ska finnas närvarande och beivra brott. I det vacuum som samhällets institutioner lämnat efter sig har gängen och droghandeln etablerat sig. Det är en oerhört farlig utveckling. Och den kryper ner i åldrarna. I vintras sköts en femtonåring i huvudet utanför min mammas klassrum i Akalla.
Men blixtinsatser från makthavare i innerstaden eller ökad repression löser inget långsiktigt.

Det tog oss tjugo år att komma dit vi är nu. Tjugo år av nedåtgående spiraler som är breda och strukturella. För att bryta utvecklingen krävs att dessa spiraler bryts. Det krävs ett perspektiv och en uthållighet över flera decennier.

Och det krävs framförallt att Jimmie Åkesson och det gamla nazistpartiet inte får något som helst inflytande. Då släcks hoppet för alltid.

De har min mammas gata i kikarsiktet.

Annons
Annons