search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

”Skillnaderna i synsätt mellan försvarare och åklagare kommer i slutändan att visa sig vara ganska små”

Med anledning av advokat Thomas Olssons debattartikel i senaste numret av Advokaten skriver riksåklagare Anders Perklev ett inlägg. Perklev skriver bland annat att det finns mycket att vinna på att skapa en intern samsyn inom såväl försvarar- som åklagarkollektivet kring respektive professionella roller och sätten att uppträda.

Advokaten Thomas Olsson påstår i en debattartikel i senaste numret av Advokaten att Åklagarmyndigheten systematiskt utmanar försvararrollen, att vi har åklagare som i allt mindre grad respekterar objektivitetskravet samt att riksåklagaren bedriver lobbyverksamhet när det gäller stämningen i rättssalen. Han underbygger sin ståndpunkt bland annat genom att citera uttalanden av chefsåklagaren Thomas Ahlstrand.

Jag ser det som positivt att såväl åklagare som advokater deltar i den rättspolitiska debatten, och att olika uppfattningar kommer till uttryck. En självklar utgångspunkt är då att var och en står för sina uttalanden, vilket jag också är helt övertygad om att Thomas Ahlstrand är beredd att göra. Därför är det problematiskt att generalisera utifrån sådana enskilda uttalanden eller utifrån enskilda händelser.

Försvararen har en omistlig roll i brottmålsprocessen. Genom att kritiskt granska förundersökningen och åklagarsidans bevisning samt att se till att allt som kan vara till fördel för den misstänkte kommer fram, bidrar försvararen i väsentlig grad till en rättssäker process. I detta uppdrag har försvararen inga andra lojaliteter än den till sin klient. Jag har närmare utvecklat denna min syn på försvararrollen i olika sammanhang, bland annat i Advokatsamfundets jubileumsskrift. Min hållning kan knappast uppfattas som ett led i ett systematiskt angrepp på försvararrollen.

Till skillnad från försvararen har åklagaren att se till båda sidor i rättegången. Åklagaren ska ta fasta också på sådant som talar till den misstänktes fördel. Detta objektivitetskrav är en självklar del av åklagarrollen och en hörnpelare i utbildning, riktlinjer och tillsynsverksamheten inom Åklagarmyndigheten. Om en åklagare, medvetet eller omedvetet, åsidosätter sin objektivitetsplikt ska detta givetvis påtalas. Att generellt eller slentrianmässigt påstå detta om åklagare leder däremot knappast till ökad rättssäkerhet.

Som riksåklagare ser jag det som en av mina uppgifter att värna om en brottmålsprocess som är rättssäker för den enskilde men också genomförs under former som inger förtroende för rättssamhället och erbjuder en godtagbar arbetsmiljö för dem som uppträder där i sin yrkesroll. Jag ser ingen motsättning mellan dessa mål.

Frågan är nämligen inte vilka yrkanden, invändningar eller frågor en försvarare får framställa, utan om formerna för dessa. Personangrepp mellan åklagare och försvarare hör inte hemma i en rättssal oavsett från vilket håll de kommer. Inte heller är det acceptabelt att påstå att någon av rättens professionella aktörer har gjort sig skyldig till brott, såsom exempelvis tjänstefel, om avsikten inte är att fullfölja anklagelsen med en formell anmälan. Att man som part vänder sig till rätten och att det är rättens ordförande som fördelar ordet borde vara en självklarhet, liksom att åklagare eller advokater tilltalas med sin yrkestitel och inte enbart förnamn.

En arbetsgrupp bestående av både åklagare och försvarsadvokater har på mitt och generalsekreterarens gemensamma uppdrag diskuterat dessa och liknande basala frågor om uppträdandet i rättssalen. (Läs mer i artikel om nya handlingsregler.) Gruppen har, helt enig, redovisat sina svar i linje med vad jag nu har beskrivit. Jag hoppas att några sådana enkla handlingsregler – som de allra flesta redan lever upp till – kan bilda en stomme till en grundläggande samsyn till kring hur vi vill att en svensk brottmålsrättegång ska genomföras.

Ytterst är det naturligtvis rättens ordförande som har ansvaret för ordningen i rättssalen. Det flesta åklagare och försvarsadvokater som jag har talat med uppskattar en tydlig och fast processledning där ordföranden griper in om det sker övertramp.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan om denna diskussion alls behöver föras – är det inte bra som det är? Jag tar regelbundet upp frågan om stämningen i rättssalen vid mina besök på åklagarkammare runt om i landet. Svaret blir som regel att de allra flesta försvarare uppträder korrekt och professionellt och att relationen till försvararkollektivet är god. Men det finns också undantag. Det kan handla om allt från rena personangrepp till mera subtila former av uttryck för bristande respekt eller förståelse för varandras roller i processen.

Thomas Olsson uppmanar försvarare att förena sig. Jag kan inte annat än instämma i detta. Vi har mycket att vinna på att skapa intern samsyn inom såväl försvarar- som åklagarkollektivet kring våra respektive professionella roller och vårt sätt att uppträda. Inom Åklagarmyndigheten pågår för närvarande ett åklagarrolls­projekt som syftar till just detta. Jag är helt övertygad om att skillnaderna i synsätt mellan försvarare och åklagare i slutändan kommer att visa sig vara ganska små.

Anders Perklev
Riksåklagare

Annons
Annons