search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Om polisens bristande internutredningar

Årets mottagare av Advokatsamfundets journalistpris, Bo-Göran Bodin, är gästkrönikör i Advokaten 6/2016:

Historien börjar en lördagskväll i en festlokal. Ett stort kompisgäng har samlats i Gamlestan i Göteborg för att fira en födelsedag. 24-årige Johan Liljeqvist är där med sin flickvän. Av någon anledning, som senare ingen ska komma ihåg, blir de osams under kvällen och Johan lämnar sur festen. Under promenaden mot stan får han ett infall och sparkar mot en parkerad bil. Av en slump passerar en polisbil. Bromsljusen tänds, föraren kliver ur, öppnar bakluckan och skickar sedan hunden mot Johan. Sedan går det mesta fel. Allt fler poliser strömmar till den öde gatukorsningen. Ingripandet blir långvarigt och brutalt. 

När piketpolisens van stannar i mörkret utanför Sahlgrenska sjukhuset andas inte länge Johan Liljeqvist. Han släpas ut från golvet i polisbussen och placeras på brits och forslas i ilfart till ett akutrum, men vaknar aldrig upp igen. Ett år senare, 2009, jobbar jag med ett granskande radioreportage om ”Fallet Johan” – som vi kallar projektet på Ekoredaktionen. Det är ännu närmast en gåta vad som hänt Johan Liljeqvist och vad som gjort att en tidigare fullt frisk 24-åring plötsligt lämnas in i praktiken död på sjukhuset efter ett ingripande. Polisens internutredning är nedlagd. Ingen är åtalad och de centrala delarna av förundersökningen är sekretessbelagda.

Första gången jag träffar Johans familj är alla samlade. Syskonen och föräldrar. Vi ses i köket i familjens villa. De anhöriga berättar om Johan, om den förlamande sorgen och alla obesvarade frågor. Timmarna går, det mörknar och de sista dropparna kaffe har för länge sedan torkat i kopparna. Min blå mapp ligger oöppnad på furubordet. Istället tittar vi på foton av en ung man med trotsig blick, gles skäggväxt och en baseballkeps neddragen i pannan.

Det dröjer innan vi börjar bläddra i papperna. Inför mötet har jag fått tag i en tjock bunt tidigare hemligstämplade handlingar från den nedlagda internutredningen. Materialet innehåller flera häpnadsväckande uppgifter. Vi kommer senare rapportera att det rättsmedicinska yttrandet slår fast att Johan Liljeqvist kvävdes på grund av polisens agerande, att flera av de inblandade använt dokumenterat farliga grepp och att centrala personer tappats bort i utredningen. Våra inslag kommer att ta upp polisen vilselett familjen och fått dem att tro att Johan dog på grund av ett hjärtfel.

Men det jag minns bäst från kvällen i familjen Liljeqvists kök är när vi bläddrade bland utskrifterna av förhören. Av någon anledning tycktes internutredaren försöka få Johan till en kriminell gängmedlem. Eftersom han hade varit på fest i Gamlestan, en stadsdel där något MC-gäng haft sin lokal, antydde utredaren att Johan skulle varit medlem i klubben. Någon substans fanns inte. Det enda som stödde teorin var den ”misstänkta” stadsdelen. Att det bodde närmare tio tusen personer i Gamlestan tycktes internutredaren helt bortse ifrån. När Johans storebror Mikael läst förhören hade han svårt att hålla sig för skratt. Han lutade sig fram mot radiomikrofonen, suckade och himlade med ögonen:

– Det här alltså … det här så himla dumt. Min bror var inte ens med i ett moppegäng … vad är det han försöker göra?

Läsaren av den här krönikan kan naturligtvis fråga sig vad det här möjligen fragmentariska och lösryckta exemplet egentligen har för betydelse. Men efter att ha granskat flera fall där personer dött vid polisingripanden undrar jag om inte sökandet efter MC-gänget säger något viktigt. Ett mönster som kan förklara varför vissa av de här utredningarna är så misskötta. För det är min bild. Att vissa är gravt misskötta. Några till och med rena haverier. Men jag tror inte det enbart beror på den vanliga konspirationsteorin – att poliser skyddar poliser. Min analys är att det delvis beror på något annat. Att utredarna allt för ofta kommer in i ärendena på fel sätt. De gör som de alltid gjort, polis och åklagare fokuserar på ”skurken”. Och skurken i de här fallen betyder alltid någon annan än den inblandade polisen.

Så var det definitivt i det numer ökända Osmo Vallo-ärendet. Där dröjde det innan någon ens kom på tanken att det grava våld Osmo Vallos utsattes för kunde vara ett möjligt brott. I den statliga utredningen som granskade fallet konstateras lakoniskt att det behandlades som ett ”plötsligt dödsfall utan misstanke om brott”.

De vittnen som sett övervåldet fick inte lämna uppgifter till polisen och uppmanades att inte prata med någon. Istället hävdade ansvariga på myndigheten att vittnenas uppgift var att Osmo Vallo var ”helstollig” och att det varit synd om poliserna på plats.Konsekvensen av det hela blev att få utredningsåtgärder som borde gjorts tidigt aldrig blev av.

När Johan Liljeqvist avled hade Osmo Vallo varit död i 13 år. Trots att Vallo-fallet blivit ett av de mest uppmärksammade, utredda och omdebatterade – exempelvis sa justitieministern att något liknade aldrig skulle få ske igen – upprepades på punkt efter punkt misstagen efter ingripandet mot Johan. Bristerna i Liljeqvistutredningen resulterade i JO-kritik, offentliga utredningar och nya metoder. I kölvattnet omorganiserades hela polisens internutredningsverksamhet. Men blev det då bättre?

Jag vet inte. Men tillåt mig tvivla. Förra året granskade vi i radiodokumentären ”Död i slutet rum” vad som hände när fem poliser stormade ett patientrum på psykiatriska kliniken i Västerås. Ett ingripande som slutade med 28-årige ingenjören Sinthu Selvarajahs död.

Den nedlagda internutredningen är en kopia av de äldre fallen. Trots att internutredarnas uppgift är att granska polismännens agerande fokuserar de precis som tidigare på offret. De flesta förhör beskriver hur patienten – eller ”gärningsmannen” som han också kallas – agerade långt innan polisen kommit till avdelningen. Vittnen som sett polisens ingripande och därmed farliga grepp förhördes överhuvudtaget inte. Det kan inte bero på illvilja. Men sökandet efter MC-klubbar, helstolliga gärningsmän och hotfulla psykpatienter har betydelse. Det är kanske hårdraget. Men konsekvensen blir något som liknar en mätning av längden på kjolen hos kvinnan som blivit våldtagen. Var den ändå möjligen för kort? 

Annons
Annons