search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Praktisk juridik

Nya internationellt privaträttsliga bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

Advokat Lina Melén skriver om de nya IP-rättsliga bodelningsreglerna. De nya förordningarna kommer säkerligen att underlätta vardagen för de uppskattningsvis 16 miljoner internationella par som är bosatta inom EU, bedömer Lina Melén.

Den 24 juni 2016 antogs två förordningar om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden ([EU] 2016/1103 och [EU] 2016/1104). Förordningarna är resultatet av ett så kallat fördjupat samarbete mellan 18 EU-medlemsstater och innehåller bestämmelser om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar. Förordningarna träder i kraft den 29 januari 2019 och ska primärt tillämpas på rättsliga förfaranden som inletts efter detta datum samt på officiella handlingar och förlikningar som tillkommit efter ikraftträdandet. Förordningarnas bestämmelser om tillämplig lag ska endast tillämpas avseende par som ingår äktenskap, registrerar sitt partnerskap eller avtalar om tillämplig lag efter förordningarnas ikraftträdande, vilket innebär att våra svenska lagvalsregler kommer att vara av fortsatt betydelse under en lång tid framöver.

De nya förordningarna kommer säkerligen att underlätta vardagen för de uppskattningsvis 16 miljoner internationella par som är bosatta inom EU. För makar som är medborgare i olika länder, flyttat över en landsgräns eller äger egendom i flera länder kan de stora skillnaderna mellan staters reglering av äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar, både i materiellt och i internationellt privaträttsligt hänseende, leda till betydande praktiska och juridiska svårigheter. Förordningen innehåller förvisso inga nya materiella bestämmelser angående egendomsordningen i makarnas äktenskap, men de harmoniserade internationellt privaträttsliga bestämmelserna kommer i vart fall att göra det lättare för makar att förutse var en eventuell bodelningstvist kommer att slitas och vilken lag som kommer att tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Behovet av parallella bodelningsförfaranden kommer att minska inom EU och således även risken för motstridiga domstolsavgöranden.

Förordningen har givits ett brett tillämpningsområde och omfattar i princip alla civilrättsliga aspekter av makars förmögenhetsförhållanden. Dess bestämmelser är tillämpliga såväl på den löpande förvaltningen av makarnas egendom som på avvecklingen av sådan egendom, vanligen till följd av skilsmässa eller en makes död. Även vissa frågor rörande makarnas förhållande till tredje man omfattas av regleringen. Ett antal näraliggande frågor har uttryckligen undantagits från förordningens tillämpningsområde. Detta gäller bland annat frågor som reglerats i befintliga EU-förordningar, såsom underhållsskyldighet och arvsrättsliga frågor. Även de viktiga frågorna om själva förekomsten, giltigheten och erkännandet av ett äktenskap faller emellertid utanför förordningens tillämpningsområde och kommer att regleras av respektive medlemsstats nationella bestämmelser. Det är således upp till varje medlemsstat att avgöra huruvida förordningen överhuvudtaget ska tillämpas på ett visst förhållande.

Behörighet

Förordningen innehåller bestämmelser om vilken medlemsstats domstolar som ska vara behöriga att avgöra frågor om makars förmögenhetsförhållanden. Målsättningen är att olika förfaranden med anknytning till varandra ska kunna handläggas i en och samma medlemsstat. Om talan har väckts vid en domstol i en medlemsstat rörande arvet efter en make enligt arvsförordningens ([EU] nr 650/2012) bestämmelser, ska den domstolen följaktligen även vara behörig att avgöra eventuella frågor om makars förmögenhetsförhållanden som uppstår i samband med arvsmålet. Ett sådant arvsmål ska enligt arvsförordningens huvudregel upptas till prövning i den medlemsstat där den avlidne maken hade hemvist vid sin död.

På motsvarande sätt ska en domstol i en medlemsstat som upptagit en talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap till prövning enligt Bryssel II-förordningens ([EG] nr 2201/2003) bestämmelser, enligt huvudregeln även vara behörig att avgöra frågor om makars förmögenhetsförhållanden som har anknytning till detta mål. Då ett äktenskapsmål enligt Bryssel II-förordningen kan upptas till prövning i upp till sex olika medlemsstater, har den accessoriska behörighet som följer av äktenskapsmålet i vissa situationer gjorts beroende av ett avtal makarna emellan. Om den objektiva anknytningen till det av sökanden valda domstolslandet är svag och makarna inte är eniga, kan skilsmässodomstolen sålunda pröva äktenskapsmålet men inte ta ställning till bodelningsfrågorna. Här märks en tydlig skillnad mot nu gällande bestämmelse i 2 § 1 st. 1 p. LIMF (lag 1990:272), enligt vilken en fråga om makars förmögenhetsförhållanden alltid får tas upp av svensk domstol om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige.

För det fallet att en fråga om makars förmögenhetsförhållanden inte har anknytning till ett arvsmål eller ett skilsmässomål innehåller förordningen en objektiv behörighetsregel innehållande hierarkiskt ordnade anknytningskriterier. Bestämmelsen kan exempelvis bli tillämplig när en förändring i makarnas förmögenhetsförhållanden aktualiseras av makarna själva under ett bestående äktenskap. Behörigheten tillkommer i första hand domstolarna i den medlemsstat där båda makarna har hemvist vid den tidpunkt då talan väcks, i andra hand där båda makarna hade sin senaste gemensamma hemvist, i den mån någon av dem fortfarande är bosatt där vid den tidpunkt då talan väcks, i tredje hand där svaranden har hemvist vid den tidpunkt då talan väcks och i sista hand där båda makarna är medborgare vid den tidpunkt då talan väcks.

Förordningen innehåller därtill en möjlighet för makar att inom vissa ramar själva välja vilken medlems­stats domstolar som ska vara behöriga att handlägga eventuella bodelningstvister. Makarna kan avtala att domstolarna i den medlemsstat vars lag de i enlighet med förordningens bestämmelser har valt som tillämplig på sina förmögenhetsförhållanden ska vara behöriga att avgöra frågor om deras förmögenhetsförhållanden. I avsaknad av ett lagvalsavtal kan makarna i vissa situationer även avtala om att ge exklusiv behörighet till domstolarna i den medlemsstat vars lag är tillämplig enligt förordningens allmänna lagvalsbestämmelse.

Utöver detta innehåller förordningen bestämmelser om behörighet till följd av att svaranden går i svaromål, subsidiär behörighet, nödforum, behörighet vid genkäromål och så kallad alternativ behörighet. Den alternativa behörighetsregeln ska tillämpas i situationer där en domstol gjort bruk av möjligheten att i undantagsfall avsäga sig behörighet på den grunden att domstolslandets lag inte erkänner äktenskapet, exempelvis om landet inte erkänner samkönade äktenskap. Syftet med bestämmelsen är att tillse att makar som fått sin talan avvisad av denna anledning snabbt ska kunna hitta en annan domstol som kan pröva talan.

Tillämplig lag

Förordningen innehåller även bestämmelser om vilken stats lag som ska vara tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Lagvalsreglerna är av universell karaktär, vilket innebär att den lag som anvisas som tillämplig enligt förordningen ska tillämpas oavsett om det är lagen i en medlemsstat eller lagen i en stat som inte är medlem i EU. Den anvisade lagen ska vidare tillämpas på all makarnas egendom, oavsett tillgångarnas natur och oavsett var tillgångarna är belägna. Det kommer följaktligen inte längre att vara möjligt att tillämpa olika lagar på fast respektive lös egendom, något som exempelvis förekommer i fransk rätt.

I syfte att öka förutsebarheten har makar och blivande makar givits möjlighet att inom vissa ramar själva välja vilken stats lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Valbara lagar är lagen i den stat där en eller båda makarna eller de blivande makarna är medborgare eller har hemvist vid tidpunkten för avtalets ingående. Om inte makarna avtalar om annat ska emellertid en ändring av tillämplig lag endast ha framåtsyftande verkan. Den valda lösningen överensstämmer inte med nuvarande svenska regler och kan bli problematisk, då det vid en bodelning kan bli aktuellt att tillämpa fler än en lag på makarnas förmögenhetsförhållanden. Den egendom som införskaffats och de rättshandlingar som vidtagits innan lagvalsavtalet bedöms enligt den lag som då var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden medan den egendom som införskaffats och de rättshandlingar som vidtagits därefter ska bedömas enligt den i lagvalsavtalet anvisade lagen.

För det fallet att makarna inte själva har valt vilken lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden avgörs frågan med hjälp av en objektiv lagvalsbestämmelse innehållande hierarkiskt ordnade anknytningskriterier. I första hand tillämpas lagen i den stat där makarna hade sin första gemensamma hemvist efter det att äktenskapet ingicks, i andra hand lagen i den stat där båda makarna var medborgare när äktenskapet ingicks och i tredje hand lagen i den stat till vilken makarna gemensamt hade närmast anknytning när äktenskapet ingicks, med hänsyn till samtliga omständigheter. Enligt huvudregeln sker inget byte av tillämplig lag om makarna senare skulle ta hemvist i en ny stat. Förordningen innehåller emellertid en undantagsbestämmelse, innebärande att en make kan ansöka om en tillämpning av lagen i den stat där makarna hade sin senaste gemensamma hemvist. Domstolen kan undantagsvis bevilja en sådan ansökan, under förutsättning att sökanden kunnat visa att makarna haft sin senaste gemensamma hemvist i den andra staten under en betydligt längre tid än i den stat där makarna hade sitt första gemensamma hemvist och att båda makarna har förlitat sig på lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden. Hur ofta och i vilka situationer undantagsbestämmelsen kan komma att tillämpas återstår att se. I jämförelse med det automatiska bytet av tillämplig lag som enligt 4 § 2 st. LIMF sker efter två års bosättning i en ny hemviststat, är det betydligt svårare att förutse i vilka situationer som förordningens undantagsbestämmelse kommer att slå till.

I förordningen anges även hur den formella och materiella giltigheten av lagvalsavtal och äktenskapsförord ska fastställas. Bestämmelsen om formkrav för äktenskapsförord kommer säkerligen att underlätta för praktiskt verksamma jurister i mötet med europeiska makar som önskar ordna sina egendomsförhållanden.

I vissa begränsade undantagssituationer finns möjlighet att sätta den enligt förordningen tillämpliga lagen åt sidan och i stället tillämpa domstolslandets egna lag. Så kan exempelvis vara fallet om det finns tvingande nationella bestämmelser som syftar till att skydda familjens bostad. Huruvida skyddsbestämmelserna i 9 § LIMF om förfogande och övertagande av makars gemensamma bostad och bohag eller rent av bestämmelserna om jämkning enligt 12 kap. ÄktB i 10 § LIMF kvalificerar sig som sådana internationellt tvingande regler som avses i förordningen är fortfarande oklart. Tillämpning av en bestämmelse i en utländsk lag får även vägras om en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public). Detta kan exempelvis bli aktuellt om tillämpningen leder till diskriminering på grund av kön.

Erkännande och verkställighet

Förordningarnas bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar bygger till stor del på den ursprungliga Bryssel I-förordningen. Utgångspunkten är att domstolsavgöranden som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i en annan medlemsstat utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Ett erkännande får endast vägras om någon av de i förordningarna angivna vägransgrunderna föreligger, exempelvis om ett erkännande uppenbart skulle strida mot rättsordningen i den aktuella medlemsstaten (ordre public). För verkställighet av ett domstolsavgörande från en annan medlemsstat krävs ett beslut om verkställbarhetsförklaring från domstol i den medlemsstat där verkställighet önskas (så kallat exekvaturförfarande). Verkställighetsförfarandet begränsar sig inledningsvis till en dokumentkontroll. Först om svaranden invänder, undersöker domstolen eventuella grunder för avslag på ansökan. I förordningen betonas särskilt att en domstol inte får vägra att erkänna eller verkställa ett avgörande på ett sätt som strider mot principen om icke-diskriminering i artikel 21 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Liksom arvsförordningen innehåller den aktuella förordningen en undantagsbestämmelse innebärande att Finland och Sverige även fortsättningsvis kan tillämpa våra särskilda nordiska bestämmelser, i den utsträckning som de innebär snabbare och enklare förfaranden för erkännande verkställighet av domar.

Lina Melén
Advokat

Lina Melén är delägare i Bergquist & Partners Advokatbyrå och specialiserad på internationell arvs- och bodelningsrätt.