search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Den svenska demokratimodellen i en turbulent omvärld

Sommaren har varit en dyster påminnelse om extremismens utbredning och demokratins utmaningar. Några exempel utgör militärkuppen i Turkiet och valet av Donald Trump till presidentkandidat. Andra och annorlunda exempel är stenkastande ungdomar som hindrar polis och brandkår vid utryckning. Till detta kommer vansinnes­dåden i Nice och München. De innebär alla att demokratin sätts på prov.
Demokratihoten skiftar i karaktär. Men, de har alla det gemensamt att grupper av människor ställs mot varandra. Fattiga mot rika. Land mot stad. Vit mot svart. Utbildade mot outbildade. Religiös fundamentalism mot sekularism. Invandrare mot medborgare. Motsättningarna i de demokratiska samhällena ökar betänkligt och utanförskapet tilltar. I dag gäller det framför allt muslimer, romska migranter, asylsökande och människor som av andra skäl står utanför samhället. Dessa grupper uppfattas som hot mot välfärden och den rådande samhällsordningen. De ställs mot den åldrande generation av skattebetalare som genom hårt arbete byggt vår välfärd. Inför dessa ”utmaningar” åsidosätts lätt grundläggande demokratiska principer och humanistiska ideal. Ett ytterst obehagligt tonläge infinner sig. Extremism och nationalism håller på att bli accepterade som normalitet också i länder med lång demokratisk tradition, som USA, Frankrike, England och Sverige.
Demokratin innebär som bekant inte ensam någon garanti för vare sig rättstrygghet eller rättssäkerhet. Inte heller för humanistiska ideal. Demokrati har dock alltid ansetts som en förutsättning för rättsstaten. En diktatur kan i verkligheten aldrig vara en rättsstat, även om diktatorn mot förmodan skulle uppträda i skepnad av en upplyst och i sig välvillig despot. Men, även om alternativen till demokrati är sämre, måste man ställa sig några frågor. Vilka värderingar och principer kännetecknar ­dagens reella demokratier? Och, vilka krav kan man ställa på ­demokratin för att den ska fylla de grund­läggande idéer som demokratin ytterst var tänkt att förverkliga?

Stödet för demokratin som styrelseform, har sedan andra världskriget varit mycket högt i den västliga världen. Men nu, efter befrielsen av Europas folk från diktaturernas bojor, är den hållningen på väg att eroderas. Nu höjs röster på behovet av starka ledare, något överraskande från det så nyligen förslavade Östeuropa. Figurer som Orbán i Ungern, Kaczyński i Polen, Putin i Ryssland och Erdoğan i Turkiet har helt lagligt, med hjälp av en tilltagande nationalistisk retorik, tillskansat sig stor makt på folkens och den demokratiska rättsstatens bekostnad. Herrarna har alla det gemensamt att de genomfört ”reformer” som står i bjärt kontrast mot demokratiska principer. Grupper i samhället diskrimineras. Yttrande- och tryckfriheten inskränks. Domstolarnas oberoende beskärs. Människor grips och fängslas godtyckligt. Korruptionen är utbredd, också högt upp i maktstrukturerna. Mycket påminner om tiden för Hitlers maktövertagande 1933. En galen pajas som skapade ett världskrig och som förintade miljontals judar och romer hade på demokratisk väg kommit till makten. Men de politiska cirkusaktörernas tid är inte över.
Att vår tids clowner, som Berlusconi och Trump, kan vinna folks förtroende är därför svårförståeligt, åtminstone för den som tror att folken lärt något av historien och att samhällena över tid rört sig i demokratisk riktning. Politik har åter kommit att bli en såpopera, där en uppenbart oinformerad pöbel som ersättning för underhållningen lägger sin röst på den kandidat som är mest vulgär och som ställer ut falska löften. Så var det nog med brexit. Och så har det alldeles tydligt varit med en så uppenbart inkompetent charlatan som Donald J. Trump som presidentkandidat för världens starkaste supermakt. Cirkusföreställningen har fått en skrämmande dramaturgi.

Människors förtroende för statsbärande institutioner är också på tillbakagång. Enligt EU:s utredningstjänst uppger sig sjuttio procent av européerna sakna förtroende för sitt lands institutioner. Förtroendet för politiker och politiska partier är också oroande lågt. Den maktförskjutning som ägt rum från nationella politiska ledare till den så kallade marknaden, ett alltmer byråkratiserat EU och stora multinationella konglomerat kan antas ha bidragit till denna utveckling. Allmänheten har blivit åskådare, snarare än ansvarsfulla medborgare bundna av ett gemensamt samhällskontrakt.
Alltför ofta beaktas inte heller medborgarnas åsikter. När till exempel USA och Storbritannien beslöt att invadera Irak uppgick befolkningens stöd för en invasion enligt uppgifter i media till cirka tio procent. Detta svaga folkliga stöd hindrade dock inte ledarna. Sommarens Irak-rapport av sir John Chilcot är en smärtsam läsning över hur det demokratiska Storbritannien kom att bli delaktigt i ett olagligt krig, med hundratusentals döda och miljontals på flykt, hur förtroendet för regeringen kollapsade och hur Storbritannien enligt många bedömare började falla sönder inifrån. Därtill lämnade man ett land i ruiner, något som västerlandet i dag får betala för i form av terroristangrepp på de otrogna ”korsfararna” från väst.
Demokratin riskerar att tappa sin kärna. Det som byggde den svenska välfärdsstaten var ett i grunden verkligt medborgarengagemang. En övertygelse som var grundad i orättvisor för stora grupper i samhället. Fackföreningarna växte sig starka. Partierna och intresseorganisationerna likaså. Dessa organisationer var alla idéburna. De stod nära människorna. Utvecklingen ledde till stabila system med i huvudsak välfungerande politiska partier och till hygglig förutsebarhet. Så är det inte i dag. I dag utspelas valkampanjer som inte sällan påminner om smärtsamt underhållningsvåld och som har mycket litet med idépolitik eller ens verkligheten att göra. Det handlar mer om makt än om idéer.

När man efter de amerikanska och franska revolutionerna önskade införa val, som ett sätt att ta reda på folkets vilja, såg den politiska infrastrukturen helt annorlunda ut. Varken politiska partier, kommersiella massmedia eller internet fanns. Och ännu mindre sociala media. Dessa senare företeelser har starkt kommit att påverka demokratierna. På gott och på ont. Medias makt har ökat och samtidigt demokratiserats. Idéer kan spridas av alla och till alla. I tider av ekonomisk kris, då många redaktioner tvingas säga upp journalister, riskerar upplagesiffror att bli viktigare än sakinnehållet. Detta är förstås mycket oroande. Varifrån ska medborgarna få adekvat och tillförlitlig information? Bristande eller förvanskad kunskap hos väljarna kan få förödande konsekvenser. I Holland röstades nyligen ett handelsavtal mellan Ukraina och EU ned och i England röstade en oinformerad massa för att Storbritannien ska lämna EU. Resultaten i båda dessa val är sannolikt inte ett uttryck för medborgarnas välövervägda vilja.
Frågan är då om och hur den goda demokratiska staten kan återskapas. På något sätt måste ju medborgarnas åsikt komma till uttryck. Det påstås att demokratin i det gamla Aten, Venedig och Florens delvis utövades genom lottning. Dessa samhällen präglades av stor stabilitet. Likt det amerikanska jurysystemet togs ett antal representativa personer ut som fick lära sig sakfrågorna noga och därefter komma fram till ett väl övervägt beslut. Flera intressanta experiment med lottning har även gjorts bland annat i USA, Australien, Nederländerna och Irland. Om denna princip hade tillämpats vid brexitomröstningen hade utgången möjligen blivit en annan. För oss är tanken främmande. Men, i länder där man har jury borde det vara närmare till hands.
I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter stadgas att folkets vilja ska utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan ska uttryckas i periodiska och verkliga val. Dessa ska genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt. Valen är bekräftelsen på att demokrati råder. När demokratin reduceras till att rösta har dock något centralt tappats bort. Demokrati är något mycket mer.

Den svenska demokratin grundas på ett representativt och parlamentariskt styrelseskick, samt på kommunalt självstyrelse. Regeringsformen anger den värdegrund som vår demokrati bygger på. Den kan sammanfattas i demokrati (all offentlig makt utgår från folket), legalitet, (den offentliga makten ska utövas under lagarna), objektivitet (allas likhet inför lagen), saklighet och opartiskhet, fri åsiktsbildning, respekt för lika värde, frihet och värdighet, samt effektivitet och service. Dessa principer styr den statliga förvaltningen.
Betydelsen av tjänstemän med integritet och oberoende för upprätthållandet av demokratin kan inte underskattas. Hade Englands attorney general, lord Goldsmith, vidhållit sitt råd till premiärminister Blair att inte invadera Irak, och hade juristerna på State departement i USA vägrat upprätta promemorior om waterboarding och tortyr hade världen kanske sett annorlunda ut i dag. Juristens och statstjänstemannens centrala roll för demokratin behandlas i den kommande utgåvan av Advokaten.
Folkstyret är bara en av flera grundvalar i en demokrati. Något som det kan finnas skäl att påminna om i tider som präglas av nationalistisk retorik. Partiledarnas talekonst i Almedalen väckte många frågor om synen på demokrati och demokratiska värderingar. Det hade varit mer förtroendeingivande om talarna förhållit sig till den svenska värdegrunden, som den kommer till uttryck i regeringsformen, i stället för att osakligt och i populistisk anda svamla om ”svenska” värderingar. Det var nog inte det statsministern talade om när han hänvisade till den ”svenska modellen”. För min del tror jag att vi i vårt land har kommit rätt långt i att utveckla och bevara ett statsskick byggt på demokratiska och humanitära värderingar. Låt oss fortsätta på den vägen. Och låt oss bli ännu bättre.

Anne Ramberg
Annons
Annons