Arabisk sedvanerätt i Palestina

När Ali Ibrahims pappa stod där uppe på scenen och blickade ut över alla de inflytelserika människor som hade samlats kände han sig ändå stolt på något sätt. Samhällets toppskikt var där – bara för att träffa honom och för att bevittna hans storsinta accept av ursäkten från gärningsmannen. Visserligen sörjde Alis pappa fortfarande sin son djupt men att nu stå här och skaka hand med sonens baneman var trots allt det enda rätta han kunde göra.

Det var några månader tidigare i Ramallah när sonen Ali hade gått emellan i ett slagsmål ute på stan som det hade hänt. När Ali hade försökt att skilja killarna åt hade en av dem dragit fram en pistol och skjutit honom i bröstet. Poliser tillhörande den palestinska myndigheten hade omgående kommit till platsen och kunnat gripa en misstänkt som sedan också hade erkänt att han var den som hade hållit i vapnet.

Vad som därefter sker i rättsfallet Ali Ibrahim illustrerar en intressant aspekt på hur det palestinska rättsväsendet på Västbanken fungerar i dag. Under den palestinska grundlagen betraktas mord som det allvarligaste brottet man kan göra sig skyldig till och betingar lagens näst strängaste straff, livstids fängelse. Dödsstraff kan förekomma men nästan uteslutande i fall av kollaboration med främmande makt.

Också i det allmänna rättsmedvetandet är mord och dråp bland det allvarligaste som kan inträffa i samhället. Eftersom gamla traditioner av blodshämnd fortfarande lever kvar i såväl storstäderna som på landsbygden riskerar dödsfall som uppfattas vara mord eller dråp att sätta igång en våldsspiral av vedergällningar som på sikt kan få hela samhällsordningen på fall.

Mot denna bakgrund är det därför särskilt viktigt för de palestinska myndigheterna att gripa misstänkta gärningsmän så fort som möjligt, ställa dem inför rätta i domstolar som åtnjuter medborgarnas förtroende och utdöma straff som offrens anhöriga uppfattar såsom tillräckliga. I den delen är det palestinska rättsväsendet inte särskilt olikt det svenska.

Men till skillnad från de rättsregler som gäller i Sverige finns det i Palestina också oftast en annan process som pågår jämte den formella, särskilt i straffrättsliga fall. För att ytterligare motverka risken för vedergällningsvåld tillåter och uppmanar det palestinska rättsväsendet till praktiserandet av så kallad ”sulha”, en slags traditionell konfliktlösningsmetod människor emellan som åtnjuter brett folkligt stöd och även finns i övriga delar av Mellanöstern.

Sulha-processen består i ett antal förtroendebyggande steg genom vilka gärningsmannen och offrets anhöriga sakta närmar sig varandra under ledning av en gemensamt utsedd medlare. Sulha utmynnar slutligen i en publik försoningsceremoni vid vilken gärningsmannen och dennes anhöriga framför en offentlig ursäkt till offrets anhöriga – som sedan i sin tur svarar med en villkorslös accept. Detta innebär samtidigt att offrets anhöriga avsäger sig alla utestående krav gentemot gärningsmannen och dennes anhöriga, såsom eventuella krav på ytterligare ekonomisk ersättning eller blodshämnd.

När så Ali Ibrahims pappa stod där uppe på scenen tillsammans med sin sons baneman och dennes anhöriga, var det således inte bara en fråga om en återförening mellan offer och för­övare. Det var också en uppvisning gentemot alla andra samhällsmedborgare att dessa två män valt att sätta samhällets bästa framför de egna behoven och den egna stoltheten.

Sulha innebär att gärningsmannens anhöriga kollektivt tar på sig skulden för vad som skett, samtidigt som offrets anhöriga förlåter dem och relationerna dem emellan kan normaliseras. På så sätt har båda parter gjort vad man enligt den arabiska sedvanerätten anser fordras av varje individ som gör anspråk på att vara del av det gemensamma samhället, nämligen att kollektivt ta ansvar för att ordning och trygghet upprätthålls.

Under tiden sulha-processen pågår bordläggs ärendet i det ordinarie rättssystemet. Det är rättspraxis i de palestinska domstolarna, i synnerhet vid brottmål, att man inväntar fullbordandet av sulha innan dom slutligen avkunnas. Om gärningsman, offer och deras anhöriga väljer att göra de stora ansträngningar som det innebär att försonas på detta smärtsamma sätt utgör det förmildrande omständigheter när en bedömning av brottets straffvärde görs.

I rättsfallet Ali Ibrahim, till exempel, fick gärningsmannen straffet fastställt till 6 år, för ett brott som annars sannolikt hade inneburit livstids fängelse. Det finns många liknande exempel. Utöver denna rådande praxis i fall av mord och dråp, stipuleras i lagstiftningen till och med, avseende vissa mindre allvarliga brott, att fullbordad sulha kan utgöra grund för att åtalet helt läggs ned.

Förklaringen till att de arabiska sedvanerättsreglerna lever kvar, och även givits plats i det ordinarie rättssystemet, är nära sammanflätad med det politiska läget och den historiska frånvaron av bestående statsmakter i de palestinska områdena. Administrationen av Palestina har växlat mellan ett flertal olika länder, var och en med sina olika rättstraditioner och rättsregler. Palestinierna har dock själva alltid sett med stor misstänksamhet på dessa olika rättssystem som de pådyvlats utifrån. Deras reaktion har därför i stället varit att ta fasta på den äldre arabiska sedvanerätten och vidareutveckla den på egen hand.

Det var under de två palestinska upproren, 1987 respektive 2000, som arabisk sedvanerättsskipning fick ett nytt uppsving och dess praktiserande blev en slags politisk aktivism i sig självt. Valet att lösa sina tvister endast på detta sätt, att inte vända sig till polis och ordinarie domstolar (som under dessa perioder sågs som nära förknippade med Israel), kom att bli ett populärt sätt att göra motstånd mot ockupationsmakten. På så sätt har sulha, tillsammans med andra informella metoder, kommit att betraktas såsom en viktig del av det palestinska kulturarvet och ett folkloristiskt uttryck för palestiniernas kamp för självständighet.

Björn Brenner
Fil. dr i statsvetenskap och Mellanösternforskare vid Försvarshögskolan