search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Tryckfrihetsförordningen – en 250-årsjubilar under press

Publicister, journalister, jurister och andra experter är eniga om att den 250-åriga lagstiftningen står sig bra, men att det finns en del små skavanker och allvarliga problem. En utmaning i dag är det utbredda näthat som journalister och publicister utsätts för. ­Självcensur riskerar att begränsa den seriösa samhällsdebatten.

I december 1766 utfärdades världens första tryckfrihetsförordning efter riksdagens beslut. Bestämmelserna har sedan dess reviderats vid ett flertal tillfällen och den nu gällande tryckfrihetslagstiftningen, som reglerar det tryckta ordet, antogs 1949. Flera av principerna i 1766 års tryckfrihetsförordning gäller ännu i dag. Bland dem finns offentlighetsprincipen, censurförbudet, etableringsfriheten och grundlagsregleringen. Ansvarig utgivare, meddelarfrihet och meddelarskydd är exempel på principer som har tillkommit senare.

Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, konstaterar att det inte har skett så stora förändringar på tryckfrihetens område sedan 1766. Men tre händelser vill han ändå lyfta fram. Andra världskriget, då censur nästan återinfördes och tryckfrihetslagstiftningen kringgicks rejält. IB-affären 1973, när Peter Bratt och Jan Guillou bland annat avslöjade att det fanns en underrättelseorganisation i Sverige som inte ens riksdagen kände till. Lagstiftningen kringgicks då åter för att komma åt Bratt och Guillou och deras källa. En annan stor förändring skedde 1992 när vi fick en särskild grundlag som reglerar yttrandefriheten i andra medier än tryckta skrifter. En viktig förändring sedan tryckfrihetsförordningens tillkomst är dessutom den symbios som har uppstått mellan de tryckta medierna och internet. Med internet har näthatet kommit, som i sin tur påverkar arbetsmiljön för dem som arbetar med såväl tryckta medier som nätpublikationer.

Konstitutionellt skyddad

En anledning till att tryckfrihetsförordningen har överlevt i 250 år anses allmänt vara att den 1766 fick konstitutionellt skydd, som efter ett uppehåll återställdes 1809.

Frågan är då hur 250-åringen står sig i dag, är den fortfarande en fungerande lagstiftning?

Det samstämmiga svaret från dem vi har intervjuat är – ja. Men det finns en del skavanker och problem. Vissa ifrågasätter det nuvarande jurysystemet, andra vill att tryckfrihetsförordningen slås ihop med yttrandefrihetsgrundlagen.

Teknikberoende lagstiftning

Tryckfrihetsförordningen (TF) reglerar friheten att yttra sig i skrifter som böcker och tidningar medan yttrandefrihetslagen (YGL) reglerar yttrandefriheten i radio, tv och film samt i viss utsträckning på internet. Vissa av dem som vi har intervjuat anser att det är en brist att de båda grundlagarna är teknikberoende, andra ser det som en fördel.

Sex statliga utredningar har sedan 1970-talet fått i uppdrag av politikerna att försöka hitta en teknikneutral lagstiftning som skyddar alla yttranden. Samtliga har misslyckats.

En förklaring är, enligt Nils Funcke som var sekreterare i den senaste parlamentariska Yttrandefrihetskommittén, att med en lagstiftning som omfattar alla yttranden faller många av grundprinciperna i TF.

– Det skulle till exempel inte vara möjligt att upprätthålla ansvariga utgivares ensamansvar. En enskild person kan inte vara ansvarig för allt som sägs vid till exempel demonstrationer och möten. Det går inte att vara ansvarig om man inte har bestämmanderätten att avgöra vad som ska publiceras och inte, säger Nils Funcke som inte kan se någon fördel med en teknikneutral lagstiftning.

Hans-Gunnar Axberger ser däremot helst att de två yttrandefrihetslagstiftningarna slås ihop.

– Det finns inget skäl att ha två grundlagar. Hade de slagits ihop hade vi fått en mer pedagogisk och överskådlig lagstiftning. Dagens lagstiftning är snårig. Men jag tycker fortfarande att lagstiftningen bör vara kopplad till att man använder olika slags medier, säger han.

Att ett enhetligt regelverk skulle blir mer lättöverskådligt än det vi har i dag är dock Nils Funcke långt ifrån övertygad om.

– Public service har krav på sig att vara sakliga, opartiska och värna demokratin. Skulle de kraven även gälla skrifter om man slog ihop lagarna? I en sådan grundlag skulle det behövas särregler för radio och tv som antagligen skulle bli så omfattande att lagstiftningen blev mer förvirrande än dagens två grundlagar, säger han.

Juryprövning

Det är bara vissa domstolar, oftast en per län, som får handlägga tryck- och yttrandefrihetsmål. Speciellt för målen är att de i regel prövas av en jury. Juryn består av nio ledamöter som utses av de politiska partierna.

Kommer juryn fram till att det inte föreligger något tryckfrihetsbrott går utlåtandet inte att överklaga. Fäller juryn den tilltalade prövar däremot domstolen på nytt om tryckfrihetsbrott anses föreligga. Jurysystemet har fått en hel del kritik och det har bland annat ifrågasatts huruvida det är opartiskt när jurymedlemmarna utses på politiska grunder.

Bland dem som vi har intervjuat finns olika uppfattningar om systemet.

Advokat Ulf Isaksson tycker att det är en bra ordning.

– Det är en grundbult för tryckfriheten att ha ett medborgarinflytande.

Han anser inte att det finns några nackdelar med att det inte går att överklaga ett jurybeslut.

– Har medborgarnas företrädare förklarat att ett yttrande inte är straffbart är det så. Det är ett ohyggligt ingripande att straffbelägga någon som har tagit till orda. Det är viktigare att saker sägs än att saker inte blir sagda, säger Ulf Isaksson och och tillägger att juryinstitutet medger en följsamhet mot samhällsutvecklingen och ett skydd mot alltför stränga domar i strid mot en mer tillåtande opinion bland medborgarna.

Johan Hirschfeldt, före detta president i Svea hovrätt, anser däremot att en översyn av jurysystemet borde göras på sikt.

– Om juryn friar i första instans går det inte att överklaga. Och juryn behöver inte ange några domskäl. Däri ligger lite av problemet, säger han.

Även advokat Percy Bratt anser att juryprocessen behöver diskuteras.

– Juryn friar hellre än fäller. Om juryn friar får man aldrig en prövning av juristdomare. Då kan man ifrågasätta om man har fått tillgång till en domstolsprövning, säger han.

Denna aspekt av juryprocessen ska, enligt Percy Bratt, också ses i ljuset av att rättegångskostnaderna i dessa mål kan bli mycket betydande.

– Om juryn friar kan den tappande parten få betala höga rättegångskostnader – ibland över en miljon kronor – utan att ha fått någon rättslig prövning i egentlig mening av sin talan. Det innebär att det generellt sett endast är personer med mycket höga inkomster och god ekonomi som har möjlighet att väcka talan i tryckfrihetsmål och få tillgång till det skydd som ärekränkningsbestämmelserna ska ge. Det är en brist på ”access to justice” som är mycket problematisk i ett rättighetsperspektiv, säger han.

Brottskataloger

En översyn av brottskatalogerna i tryckfrihetsförordningen efterlyses av Nils Funcke. Han tycker att det är särskilt angeläget med en utmönstring av de bestämmelser som gör att det går att dra in utgivningsbevis för periodiska skrifter och tillstånd att sända närradio.

– De är en plump i både TF och YGL. Det är nödvändigt att kunna beivra ett exemplar av en tidskrift eller ett yttrande i ett radioprogram. Men att utgå från att den brottsliga verksamheten kommer att fortsätta och dra in tillstånd tycker jag inte anstår en rättsstat. Man ska bli åtalad, prövad och dömd för brott som man har begått, inte sådana brott som en domstol kan tänka att en person kommer att begå i framtiden, säger han.

Fungerande lagstiftning

Trots en del skönhetsfläckar förefaller sammanfattningsvis tryckfrihetsförordningen vara en relativt välfungerade lagstiftning. Men hur mår den svenska tryckfriheten?

Hans-Gunnar Axberger konstaterar är att den mår bra och kanske aldrig har stått starkare.

– Ingen i Sverige ifrågasätter den grundläggande tanken att människor ska kunna yttra sig fritt för sin egen skull, för demokratins, den politiska debattens, vetenskapens och konstens skull. Tryckfriheten är dessutom skyddad – inte bara i svensk grundlag utan även i olika konventioner.

Han får medhåll av Johan Hirschfeldt.

– Den klassiska journalistiken och opinionsbildningen lever under nya villkor, men innehålls- och kvalitetsmässigt tycker jag inte att den har blivit sämre. Tvärtom, säger han och lyfter fram att svenska tidningar och andra medier samarbetar, både nationellt och internationellt, med granskande journalistik. Som exempel nämner han de så kallade Panamadokumenten som avslöjades i början av april av det internationella journalistnätverket ICIJ. Granskningen visar att en Panamabaserad advokatfirma har hjälpt mängder av människor att skapa brevlådeföretag för att undvika att betala skatt.

Dåligt förankrad

Liksom övriga intervjupersoner anser Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser, att den svenska tryckfriheten mår väldigt bra i en formell bemärkelse. Men han känner en oro över att den inte är tillräckligt förankrad hos enskilda individer.

– För att tryck- och yttrandefriheten ska fungera krävs det att vi individer inser att den inte bara innebär att vi själva kan säga vad vi vill. Vi måste även acceptera att andra får säga vad de vill, även om de har en avvikande åsikt. Det är vi lite dåliga på i Sverige, säger Jonathan Lundqvist.

Medvetenheten om innebörden av tryckfrihetsförordningen kunde vara bättre även hos politiker, konstaterar Nils Funcke.

– Man kan höra enskilda riksdagsledamöter bedyra hur central tryckfrihetsförordningen är för hela samhällsstyret och hur betydelsefull offentlighetsprincipen är. Men rätt vad det är tycker de att det är motiverat att göra ett ingrepp, säger han.

Även hos offentliganställda finns det en hel del att önska när det gäller kunskapen och medvetenheten om vad tryckfrihetsförordningen faktiskt innebär. Enligt JK, Anna Skarhed, vars uppgift är att undersöka fall där det kan vara fråga om brott mot efterforskningsförbudet, förekommer det att offentliga chefer efterforskar källor.

– Det känns bekymmersamt att efterforskning av källor överhuvudtaget förekommer. Det är oerhört märkligt att offentliga chefer inte är medvetna om det absoluta förbudet mot att efterforska källor. Det handlar om ryggmärgsreflexer som är helt felinställda, säger hon.

Även om tryckfriheten mår bra på ett formellt plan vittnar flera av dem som vi har intervjuat om att den är satt under stark press.

Att internet har varit en stor tillgång för yttrandefriheten tycks det inte råda några tvivel om.

– Det ger människor oerhörda möjligheter att ta del av information och andras yttrande och samtidigt ge hals åt egna åsikter och värderingar. Det är en demokratisk uppfinning som berikar samhällslivet och debatten och förenklar tillvaron, säger Nils Funcke.

Globala företag skapar problem

Men internet begränsar också svenska publicister.

Globala privata företag, som till exempel Facebook, som verkar på den svenska marknaden utan att lyda under svensk lag är ett problem, berättar Anna Gullberg, chefredaktör och ansvarig utgivare för Gefle Dagblad.

– Det finns en stor mängd hat och hot på Facebook. Jag har själv anmält kommentarer som har fått vara kvar trots att de har varit flagranta hot, säger hon.

Samtidigt har tidningen stoppats av företaget. När en mammografiartikel illustrerades med ett kvinnobröst i en mammografimaskin stängdes omedelbart alla tidningens journalisters Facebook-konton ner.

– Facebook är en viktig kanal för oss att nå ut med vår journalistik. Efter ett dygn fick vi återvända under löfte att inte publicera saker som är obscena och strider mot deras nakenpolicy. Facebook är ett företag som tillåter hatiska kommentarer och samtidigt begränsar yttrandefriheten, säger Anna Gullberg.

Hur ser du på det som publicist?

– Vi som fria publicister blir plötsligt ofria när vi måste underkasta oss ett privat företags regler, som i sig är obegripliga. Vi är ju vana vid att TF och YGL gäller vid publiceringar, säger Anna Gullberg.

Med internet har också det anonyma näthatet kommit.

Det faktum att det går att publicera kommentarer utan att framträda med namn går inte ihop med den svenska tryckfrihetslagstiftningens idé.

– Anonym ska man få vara, men bara under förutsättning att någon annan tar ansvar. Den principen har inte följt med in i den nya tiden, säger Hans-Gunnar Axberger.

Arbetsmiljöproblem

Att det utbredda anonyma näthatet mot journalister och publicister har blivit ett reellt arbetsmiljöproblem visar flera undersökningar. Enligt en studie som Brottsförebyggande rådet (Brå) gjorde 2015 utsätts drygt 30 procent av landets journalister årligen för hot, med syfte att påverka dem i deras yrkesutövning. Krönikörer och ledarskribenter, som ofta har starka åsikter i en fråga, var mer utsatta än andra journalister. Även chefer med ett övergripande ansvar för den journalistiska verksamheten hotades ofta. Kvinnor drabbas i högre grad än män av sexistiskt näthat. Omvärldsbevakningsföretaget Cisions stora journalistundersökning från 2015 visar att merparten av hatet når journalisterna via mejl och artiklarnas kommentarsfält. Bakom hat- och hotmejlen uppges kategorin ”radikala högerkanten” stå i större utsträckning än kategorin ”radikala vänsterkanten”.

Anna Gullberg är en av de publicister som har drabbats. I februari hotades hon till livet efter att tidningen granskat ledningen för Gävles moské och dess kopplingar till radikal islam. Hoten framfördes till en polis i Gävle som gjorde en anmälan och sedan informerade Anna Gullberg om händelsen.

– Det var oerhört obehagligt. Men jag kan inte säga att jag blev förvånad. Stämningen har varit så pass infekterad. Vi har polisanmälts, JK-anmälts, utsatts för lättare skadegörelse och fått ett drev emot oss i sociala medier. Och i september förra året bombhotades redaktionen, säger hon.

Även UNT:s chefredaktör Charlotta Friborg har erfarenhet av att journalister utsätts för hot. Under julhelgen 2014 skickade en man en rad hotfulla mejl, som bland annat innehöll dödshot, till en vikarierande reporter på tidningen. Det var ingen kontroversiell publicering som orsakade hotet, uppger Charlotta Friborg.

– Det såg ut som en skrivbordsrasist som hade fått utlopp för sina värderingar. De flesta journalister är vana vid att utsättas för rasistiskt hat när de publicerar vissa typer av artiklar. Men dödshoten var oväntade. Det var en väldigt allvarlig situation. Reportern blev rädd och försågs med personlarm och det gjordes en polisanmälan.

Näthat är ett internationellt fenomen, men enligt Jonathan Lundqvist tycks det vara ett större problem i Sverige än i liknande länder i den västerländska sfären. Han tror att en förklaring kan vara att den svenska kulturen är så konsensusinriktad.

– Det svenska samhället har blivit mer komplext och det finns en ökad pluralitet. Det gör att det blir svårare att sträva efter konsensus. I många andra kulturer är man mer van vid större spännvidd på åsikterna och en hätskare ton i debatten. Det kan göra att det finns en högre tolerans mot avvikande åsikter, man tar dem inte så personligt, och frustrationen över att någon tycker annorlunda exploderar inte i hat eller hot på nätet, säger han.

Både Anna Gullberg och Charlotta Friborg tror att förklaringen till att näthatet mot journalister är så pass omfattande är att det blir allt vanligare att kommunicera via sociala medier.

– Man skriver i affekt utan att tänka efter. Men det skrivna ordet har en otrolig sprängkraft och får en längre livstid än det som sägs. Det blir förödande när det flyktiga ordet hamnar i textform, säger Anna Gullberg.

– Man har en känsla av att man är anonym bakom tangentbordet och glömmer nästan bort att det sitter en annan människa i andra änden och läser det som man skriver, tillägger Charlotta Friborg.

Självcensur

Flera av dem som vi har intervjuat anser att det näthat som drabbar journalister utmanar tryckfrihetsförordningens ställning.

– Samhällsdebatten påverkas om vi får reportrar och andra skribenter som skräms till tystnad, säger Nils Funcke.

Att självcensur redan är ett faktum visar TU:s undersökning från 2015 – 32 procent av alla journalister tvekar inför vissa former av publiceringar efter att de har blivit hotade och hatade.

– Våra undersökningar visar att journalister som har blivit hotade undviker att bevaka organiserad brottslighet och flyktingfrågor. Självcensuren är ett stort hot mot tryckfriheten, säger TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

Den enda verkliga lösningen för att komma tillrätta med näthatet är enligt dem vi har pratat med att utbilda befolkningen i hur man ska uppföra sig på internet.

– Vi måste prata med barn tidigt om hur man uttalar sig, säger Anna Skarhed.

Stärkt integritetsskydd

Men i stället leder det omfattande näthatet mot journalister och publicister till att efterfrågan på stärkt integritetsskydd ökat – både från lagstiftaren och människor i allmänhet.

– Frågor om stärkt skydd för integriteten har diskuterats i decennier. Nu tror jag att en sådan lagstiftning är på väg att komma till stånd. Näthatet har definitivt sänkt tröskeln för inkränkningar i tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen, säger Hans-Gunnar Axberger.

Nils Funcke hör till dem som befarar att fler lagar och bestämmelser som stärker integriteten och samtidigt inskränker tryckfriheten begränsar den seriösa samhällsdebatten.

– Det är två kommunicerande kärl. Ökar skyddet för den personliga integriteten minskar yttrandefriheten. Jag förespråkar inte att man tar bort bestämmelserna om förtal och förolämpning. Men man ska vara oerhört försiktig innan man skärper dem. I den andra vågskålen ligger det som är vår livsluft, demokratins kännetecken – möjligheten för människor att yttra sig och våga delta i den offentliga debatten och säga vad de vill.

Den värsta konsekvensen av skärpt integritetesskydd är att människor kommer att vara oinformerade om saker som de borde känna till, anser Anna Gullberg.

– Medierna kan bli bakbundna och inte få samma möjligheter att granska makten. Det är oerhört allvarligt för demokratin, säger hon.

I februari presenterades Gudrun Antemars så kallade näthatsutredning, där en rad lagförslag föreslås som ska skydda integriteten och samtidigt värna yttrandefriheten.

– Förslagen är en reaktion på en samhällsutveckling där hoten mot enskilda och mot den personliga integriteten har ökat. De inskränkningar i yttrandefriheten som förslagen kan medföra svarar mot ett behov som jag uppfattar att många efterfrågar, säger Anna Skarhed.

Bland de nya brott som föreslås finns ”olaga integritetsintrång”. Det innebär bland annat att det ska bli straffbart att sprida uppgifter om någons hälsotillstånd eller att någon utsatts för ett allvarligt brott.

Ett annat förslag är att ändra förtalsbestämmelserna så att den som yttrar något som kan påverka en persons anseende negativt kan bli fälld, i dag krävs att man har utsatt någon för andras missaktning för att fällas för förtal.

Nils Funcke anser inte att utredningen har lyckats övertyga om varför utvidgningen behövs.

– För mig innebär det en stor vidgning av vad som skulle kunna utgöra förtal. Vid missaktning är någons anseende så kört i botten att det inte går att återupprätta. Om anseendet naggas i kanten finns det möjlighet att reparera det, säger han.

Ett av syftena med förslagen i utredningen är att komma åt det otyglade näthat som sprids av privatpersoner i e-post, kommentarsfält, på bloggar och i olika chattforum.

– Man måste utan tvekan göra något för att gripa sig an problemet. Framför allt därför att enskilda personer far väldigt illa, säger TU:s Jeanette Gustafsdotter som satt med i utredningen.

”Smittorisk”

Alla inskränkningar i mediernas möjligheter att publicera information är ett hot mot tryckfriheten, framhåller advokat Peter Danowsky.

– Vissa delar har vi inte rätt att ta del av, det som är personligt, privat. Det finns en privat sfär för alla. Men ju mer känd man är, ju mer framstående poster man har, desto mindre är den privata sfären. Så har det alltid varit och så ska det fortsätta att vara, säger han.

Om utredarens förslag, som alltså inte avser TF och YGL, blir verklighet tror Peter Danowsky att de kan smitta av till tryckfrihetens område. Liksom Nils Funcke gäller hans oro särskilt förtalsbrottet.

– Konsekvensen skulle kunna bli att utrymmet för vad som är förtal blir större även på det grundlagsskyddade området.

Även Hans-Gunnar Axberger tror att tryckfriheten påverkas om förslagen går igenom.

– Det är ju inga grundlagsändringar som föreslås, men de kan nog smitta av sig så småningom. Det kommer att framstå som rättspolitiskt riktigt att sådana här bestämmelser även finns i tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen.

Hans-Gunnar Axberger tycker att förslagen om stärkt integritetsskydd ligger i tiden.

– Samhällslivet blir mer komplicerat och det behövs fler regler. Som tryckfrihetsvän kan man tycka att det är lite sorgligt att de behövs, men vi har försummat privatlivsfrågor alltför länge. Det finns till exempel ingen motsvarighet till det skydd för privatlivet som finns i Europakonventionen. Det borde det finnas, säger han.

En viktig anledning till att Hans-Gunnar Axberger anser att det behövs ett stärkt integritetsskydd är att svensk lagstiftning ska fungera ihop med Europakonventionen.

– Förr eller senare ställs de mot varandra. Det är bättre att ligga före än att behöva ändra lagstiftningen i efterhand, säger han.

Även Johan Hirschfeldt lyfter fram att det finns en konflikt mellan tryckfrihetsförordningen och Europarättens syn på rätten till skydd för den personliga integriteten.

– Vi behöver göra något åt den svåra frågan med integritetsskydd. Sverige riskerar att fällas i Europadomstolen om vi inte lyckas hantera frågan om den privata sfären bättre. Då ställs vår grundlagsreglering mot våra åtaganden enligt Europakonventionen, säger Johan Hirschfeldt, som också anser att integritetsskyddet i Sverige måste stärkas.

Percy Bratt tycker också att det finns ett behov av ett vidare integritetsskydd.

– Jag har haft klienter som har blivit utsatta för förtalskampanjer på internet som varit helt förödande för dem såväl socialt som yrkesmässigt. Hela deras liv har påverkats oerhört mycket. Det är viktigt att få möjlighet till upprättelse för den enskilde och i ett vidare perspektiv, att få en preventiv effekt, säger han.

Utredningar, som bland annat TU har gjort, visar att de övergrepp och brottsliga publiceringar som sker på nätet sällan görs av de traditionella medierna.

– Medier publicerar normalt inte nakenbilder och uppgifter som inte är sanna. Om det skulle ske finns ett väl fungerade regelverk. Förutom grundlagarna har vi våra pressetiska regler. Och vi har en pressombudsman som tittar på anmälningarna om det har varit diskutabla publiceringar, säger Jeanette Gustafsdotter.

Det största hotet mot tryckfriheten i Sverige kommer, enligt henne, från privatpersoner som publicerar kränkande uppgifter om personer på internet. Det leder till krav på stärkt integritetsskydd och inskränkningar i både TF och YGL.

– Kränkande publiceringar på nätet som görs av privatpersoner riskerar att falla över på våra riksdagsledamöters inställning till tryck- och yttrandefriheten. De blandar ihop enskilda personers publiceringar med mediernas publiceringar. Det gör att utredningar görs som kan inskränka tryckfriheten. Det finns redan flera förslag om att skärpa sekretessen. Det handlar om att offentlighetsprincipen tunnas ut och försvagas. Det blir ett hot mot tryckfriheten, säger Jeanette.

Förslag på skärpt sekretess

Nyligen kom ett förslag om att sekretess ska gälla alla myndighetsanställda.

Ulf Isaksson tycker att det är bekymmersamt när sekretesslagstiftningen breder ut sig.

– Granskande journalister berörs i synnerhet, men alla journalisters arbete försvåras. Kan inte redaktioner och reportrar utföra sitt arbete får vi medborgare inget underlag för att förstå vad som händer omkring oss i samhällslivet. Vi kan inte dra egna slutsatser på samma sätt som om vi hade haft ett friare flöde av information och uppgifter, säger han.

Terrorattentat, som det mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i januari förra året, är också en utmaning mot tryckfriheten som flera av dem som vi har intervjuat lyfter fram.

– Där fanns ett tydligt samband mellan våldet och dem som utövade sin konstnärliga frihet. Reflexen är naturligtvis att i det läget försvara yttrandefriheten, men i eftertanken kommer frågan om det i längden är rimligt, säger Hans-Gunnar Axberger.

Hur situationer där konstnärer, skribenter och andra använder yttrandefriheten till grova provokationer riktade mot människogrupper som är lättprovocerade är en svår fråga att hantera, anser Hans-Gunnar Axberger.

– Jag tror att det är en fråga som har påverkat både poltiker och opinion att i vissa fall fråga sig vad yttrandefriheten är bra för. Jag får allt större förståelse för dem som anser att yttrandefriheten inte bör få användas till vilka provokationer som helst. Men konsekvenserna känns ibland lite svåra att leva med, säger han.

Jonathan Lundqvist poängterar däremot vikten av att alla idéer, inklusive religion, får kritiseras.

– Det måste vara tillåtet att häda och kritisera. Det går inte att säga att tidningsredaktionen på Charlie Hebdo själva hade satt sig i klistret och bar en skuld för det som inträffade.

”Utnyttja befintlig lagstiftning”

Flera av dem vi har intervjuat anser att integritetsskyddet knappt eller inte alls skulle behöva stärkas om polisen tillämpade den lagstiftning som redan finns. De understryker att det redan i dag finns ett helt batteri med bestämmelser som skyddar integriteten – förbudet mot förtal, förolämpning, ofredande och laga hot.

Peter Danowsky beskriver det svenska polisväsendet som dysfunktionellt.

– Det framstår ibland som en tillfällighet när polisen klarar upp brott. Hot, förtal, förolämpning och ofredande i nätmiljö är dessutom lågt prioriterat. Utredningen av den här typen av brott får inte ta mer än ett par månader. Om domen kommer några år efter det som inträffat får det varken någon avskräckande eller reparativ effekt. Om effektiviteten hos polis och åklagare höjdes skulle säkert färre ägna sig åt näthat, säger han.

Björn Sellström, kommissarie på polisens nationella operativa avdelning (NOA), förklarar att mycket av det som går under benämningen näthat inte är olagligt utan subjektivt tyckande. Som exempel anger han att om man säger åt någon att ”gå och hänga sig” är det inte något brott.

– Det är inget hot och handlar inte om ofredande. Det handlar om vad någon tycker att en annan person ska göra, säger han.

Om flera personer skriver samma slags hatmeddelande till en person kommer personen i fråga förmodligen att uppfatta det som besvärande, men det är inte heller något brott.

– Men om en och samma person säger samma sak hundra gånger till en viss person kan det vara ofredande, säger Björn Sellström.

Om ett förtalsbrott konstateras är det polisen uppgift att ta redan på vem som ligger bakom uttalandet, som ofta görs anonymt på internet. En svårighet med att reda ut förtalsbrott på nätet är att bevisa vem som ligger bakom uttalandet. Med hjälp av datorns ip-adress leds polisen till en abonnent på ett internetabonnemang. Personen som abonnemanget är skrivet på kallas då normalt in till förhör.

– Personen kan då exempelvis säga att det nog kan stämma att meddelandet har skrivits på hans eller hennes dator, men att någon annan måste ha skrivit det.

Datorn kan ha lånats ut till flera personer och ägaren minns inte eller vill inte tala om till vilka, säger Björn Sellström.

Beroende av andra

Angående kritiken att polisen inte reder ut internetrelaterade brott tillräckligt effektivt säger Björn Sellström i en kommentar:

– Vi är ofta beroende av andra parter. Om en misstänkt person säger ”jag har inte skrivit hatmeddelandet” har vi det att förhålla oss till. Vi kan ju inte piska fram sanningen ur folk. Vad är det som de vill att vi ska utreda? Ofta går det inte att med säkerhet koppla viss information till en särskild individ. De här brotten är ofta nästan omöjliga att reda ut, säger Björn Sellström.

Förutom att det är svårt att utreda vem som ligger bakom hat och hot på nätet är det en stor utmaning för polisen att få ut information från utländska sajtägare, som till exempel Facebook, om vem som äger ett konto som hot har publicerats på.

– I USA är yttrandefriheten så långt framskriden att det ska otrolig mycket till för att vi ska få ut information om vem som har yttrat något. När vi berättar att vi utreder ett brott hänvisar företagen till amerikansk lagstiftning och säger att vi får vända oss till amerikansk domstol. Och det tar väldigt lång tid, säger Björn Sellström.

Något som skulle kunna underlätta uppklarandet av näthatsrelaterade brott är, enligt Björn Sellström, ett införande av elektroniska id-kort.

– Fanns det krav på personlig elektronisk identifiering när ett inlägg ska göras skulle man få bort en del av hatet, säger Björn Sellström som samtidigt är medveten om att det inte är okomplicerat att införa ett sådant krav.

– Det sker fler id-kapningar än cykelstölder i Sverige. Ju mer information vi delar med oss om oss själva på nätet desto större är risken att någon får tag på den och missbrukar den. Men risken kan minimeras om man byter lösenord regelbundet, har virusskydd och använder sunt förnuft, säger han.

De flesta av dem som vi har pratat med känner, trots de hot som finns mot den svenska tryckfriheten, ingen större oro för dess framtid. De tror att tryckfriheten kommer att värnas även framöver.

– Men vi måste hela tiden vara på vår vakt. På nära håll – i Turkiet, Polen och Ungern – är det här rättigheter som makthavarna vill inskränka. Det kryper närmare oss, säger Anna Skarhed och uppmanar EU att agera.

– Ska ett land i den europeiska unionen, som bekänner sig till fritt meningsutbyte och fri press, kunna byta ut domare och inte låta medierna fungera utan censur? Det känns som en helt orimlig situation, säger hon.

Jeanette Gustafsdotter ser också med tillförsikt på framtiden för den svenska tryckfriheten.

– Jag ser hoten och anser att det är oerhört viktigt att vi möter dem genom debatt, inlägg, remissvar, genom medverkan i utredningar och genom att vara aktiva i möten med ministrar. Påtryckningar har funnits i dåtid, de finns i nutid och de kommer att finnas i framtid. Vi måste erövra tryckfriheten gång på gång. Men vi kommer att klara det, säger hon.

Kamilla Kvarntorp
Annons
Annons