search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Marianne Lundius lämnar ordförandeskapet i Högsta domstolen: En lång resa till dagens moderna HD

Marianne Lundius lämnar över ordförandeskapet i Högsta domstolen till Stefan Lindskog efter mycket intensiva och krävande år. När hon i dag blickar tillbaka är hon nöjd med de grundläggande förändringar som har genomförts under hennes ordförandeskap.

Marianne Lundius är på ett strålande humör när vi träffas för intervjun. Marianne berättar om den lättnad hon känner sedan hon lämnat över ansvaret för ordförandeskapet i Högsta domstolen, HD, samtidigt som hon saknar överläggningarna i de intressanta målen och alla arbetskamraterna. Åren som ordförande har varit spännande och roliga men samtidigt arbetskrävande och intensiva. ­Marianne var van vid intensiva dagar från sin tid som advokat men åren som ordförande har varit än mer krävande.

När Marianne kom till HD år 1998 förvånades och överraskades hon av att verksamheten inte kunde anses bedrivas i takt med tiden. Arbetet bedrevs inte så rationellt och effektivt som det borde, framförallt tog annat än prejudikatbildningen en alltför stor del av resurserna i anspråk, något som flera av Mariannes företrädare påpekat. Kontakterna mellan revisionssekreterare och justitieråd var i viss mån begränsade, bland annat på grund av att kansliet och flera revisionssekreterare satt i en annan byggnad. Inte heller var domstolen särskilt utåtriktad mot omvärlden, snarare sluten.

När Marianne blev ordförande år 2010 tänkte hon att hon skulle kunna förverkliga sina idéer om en organisation som var mer ändamålsenlig för domstolens huvuduppgift, prejudikatbildningen.

– Jag satte upp som mål för HD:s verksamhet att HD skulle ha en effektiv prejudikatbildning med hög kvalitet. I effektiviteten ligger att domstolen ska ha korta handläggningstider. Det ska gå snabbt att få fram avgöranden, och domstolen ska besvara rätt frågor, det vill säga sådana frågor som efterfrågas i rättssamhället. I den höga kvaliteten ligger att skrivningarna i HD:s avgöranden är tydliga och bra så att omvärlden i de flesta fall uppfattar våra avgöranden lätta att förstå. I juridiskt tekniskt komplicerade frågor kan det emellertid vara svårt att skriva på ett för gemene man lättfattligt sätt.

Med olika medel drogs ett omfattande arbete med att modernisera HD:s verksamhet igång. En sak som var uppenbar var att det fanns för lite tid för framför allt revisionssekreterarna att arbeta med de svåra målen som hade fått prövningstillstånd, det vill säga med prejudikatbildningen. I stället tog andra mål som var ointressanta ur prejudikatsynpunkt över, både för ledamöter och inte minst för revisionssekreterare. De dåvarande revisionssekreterarna ägnade cirka 75 procent av sin tid åt annat än prejudikatbildning.

– Detta var otillfredsställande och det gällde att ändra på situationen. Merparten av tiden skulle ägnas åt de svåra frågorna; att först vaska fram intressanta prejudikatfrågor och att sedan arbeta med de mål som hade fått prövningstillstånd, säger hon och fortsätter:

– Det var inte lätt att åstadkomma en förändring. Det fanns ett naturligt motstånd från kansliet som tidigare hade varit en självständig myndighet, Nedre justitierevisionen, som formellt hade avskaffats år 1972 och blivit kansli i HD. Men på något sätt levde Nedre justitierevisionen ändå kvar som en enklav i domstolen.

I den stora omorganisationen hade Marianne stor hjälp av sina domarkolleger och nyckeltjänstemän, som beredningscheferna Ulrika Kvarnsjö (numera rådman i Kalmar tingsrätt) och Maria Wagermark (numera hos Justitiekanslern), samt den administrativa direktören, numera kanslichef i HD, Måns Wigén. Inspiration hämtades från Sten Heckscher som genomfört ett omfattande förändringsarbete i Regeringsrätten. För att få slag på organisationen och verksamheten införde Marianne en frukostklubb som hade möte varje måndag morgon och som var embryot till den ledningsgrupp som sedan inrättades. För att kunna inhämta kollegernas synpunkter på bland annat verksamhetsfrågor inrättades månatligen återkommande så kallade work after work-träffar. Prejudikatmöten som hållits år 2000 under Torkel Gregows ledning återupptogs i något andra former och Stefan Lindskog med sin rättsvetenskapliga bakgrund fick ansvaret för dessa möten. Utbytet med de fackliga organisationerna förstärktes.

– Detta var en lång, lång resa och jag började ibland tvivla på om jag hade identifierat vilka problemen var i organisationen, berättar Marianne, som därför tog in analytiker från Domstolsverket som bekräftade hennes analys. Sedan fortsatte förändringsprocessen och alla på domstolen involverades i processen.

Hur mår då HD i dag?

– Verksamheten i HD fungerar väl! Det råder en öppenhet och en god stämning mellan ledamöterna och i förhållande till övriga yrkeskategorier i domstolen. Det är trivsamt och roligt att arbeta i HD. Man är mestadels glad när man går in genom dörren. Jag brukar säga att det ska vara roligt att gå till jobbet, inte varje dag men de flesta dagarna.

När Marianne började var det tystare och mer formellt i HD. Relationerna till de dåvarande revisionssekreterarna var inte lika tät som den nu är i förhållande till justitiesekreterarna. För Marianne har det varit viktigt att alla anställda ska känna stolthet över att arbeta i HD.

– Vi ska vara ett föredöme för andra domstolar, säger Marianne som är mest nöjd med att rent faktiskt ha avskaffat Nedre justitierevisionen och fått till stånd en bättre integration av kansliet i den dömande verksamheten.

Att Marianne är den första kvinnliga ordföranden i HD:s historia är inte något som hon personligen tänkt på så mycket. Hon beskriver det som att hon inte är särskilt genusorienterad utan är mest intresserad av ha de dugligaste medarbetarna. Samtidigt tycker hon att det är en glädjande utveckling att det blir allt fler kvinnor i domarkåren och inom andra juristyrken.

– Men kvinnor måste också våga. Har jag vågat som kom från en helt annan värld än domstolsvärlden så borde fler våga. Det var emellertid lättare när man inte behövde känna att man förhävde sig genom att söka en justitierådstjänst. Kvinnor är allmänt sett väldigt dugliga, säger hon bestämt.

När det gäller vilken betydelse hon kan ha för att inspirera andra kvinnor för att söka sig till toppbefattningar så säger Marianne att hon visserligen kunde ha uppträtt mer i det offentliga rummet för att inspirera andra kvinnor men att hon medvetet har valt att vara ganska försiktig med att medverka i olika medier och att lyfta fram sin person. Det i sin tur hänger samman med hur hon ser på HD.

– Är man ledamot av en kollegial domstol så är det inte en plattform för eget självförhärligande. Vi dömer kollegialt och alla i en sits har inflytande på ”produkten” som kommer ut, säger hon och tillägger:

– I förhållande till media har det varit fråga om balans, att säga vad som behöver sägas men inte för mycket. Att förhålla sig till medier har jag känt som en av de stora utmaningarna.

Marianne betonar att det är viktigt med domstolens värdighet. Domstolens värdighet vilar bland annat på de enskilda domarnas oväld.

– Domarnas saklighet, opartiskhet och oberoende ska inte kunna ifrågasättas. Den enskilde domarens förhållningssätt i dessa avseenden är en grundpelare för hävdandet av domstolarnas oberoende och deras konstitutionella roll, säger hon.

När det gäller frågan om sidouppdrag konstaterar Marianne att det i dag råder en betydligt högre arbetstakt än när hon började i domstolen. Det kan därför vara svårare att hinna med sidouppdrag. Sidouppdragen, framför allt de välavlönade skiljemannauppdragen, kan skapa en besvärande förklaringsbörda eftersom det inte ser bra ut för gemene man när en domare tjänar mer på sidouppdragen än på sin domartjänst, dömandet. Man ska emellertid hålla i minnet att ersättningen för skiljemannauppdragen inte avspeglar den nerlagda tiden i jämförelse med lönen för justitierådstjänsten.

Sett ur ett principiellt perspektiv tycker Marianne att lämpligheten av sidouppdrag kan diskuteras och då inte bara skiljemannauppdragen utan snarare domares engagemang i statliga utredningar. Samtidigt har hon förståelse för dem som tycker att det är intressant med skiljemannauppdrag som är ett sätt att hålla sig à jour med förmögenhetsrätten.

Diskussionen om den aktivistiska Högsta domstolen är egentligen överdriven, anser Marianne. Den aktuella diskussionen är enligt henne framför allt en följd av att HD blivit tydligare i sina domsskrivningar och att vissa justitieråd framträtt på ett kraftfullt sätt i medierna. Marianne anser att Stefan Lindskog och Martin Borgeke helt felaktigt hängts ut som ”superaktivister”. I stället betonar hon att HD är en kollegial domstol.

– Alla ledamöter utövar inflytande på de mål som de deltar i. Vid tillkomsten av ett avgörande deltar alla i den dömande sitsen och diskuterar den slutliga skrivningen. Under överläggningarna i mer komplicerade mål påminner överläggningen om en seminarieövning där ledamöterna diskuterar olika rättsfrågor och hur de ska lösas.

– Snarare evolution än revolution, sammanfattar hon sin uppfattning om HD:s arbetssätt och berättar att exempelvis utvecklingen av enskilds rätt till skadestånd på grund av kränkning av enskilds rättigheter enligt Europakonventionen påbörjades redan år 2005 då domstolen dömde ut skadestånd på grund av långsam handläggning enligt artikel 6 i Europakonventionen. Mefedron-avgörandet kan inte ha kommit som en komplett överraskning mot bakgrund av vad som skrivits i senare förarbeten och den diskussion som förekommit. Även ne-bis-avgörandet i juni 2013 låg i korten efter 2010 års avgörande och den senare rättsutvecklingen från Europadomstolen och inte minst EU-domstolens avgörande i Åkerberg Fransson-målet. En grundlagskonform tillämpning hade också påbörjats efter viss förebild i domstolens Europakonventionskonforma tillämpning av olika bestämmelser. Det går att följa en utvecklingslinje med många olika exempel under mer än tio år fram till de nu uppmärksammade avgörandena, som väckte diskussionen om aktivism. Förmodligen har domstolens mer pregnanta skrivningar där domstolen markerar den rättsgrundsats eller rättsliga metod som domstolen lägger till grund för avgörandet av det enskilda målet påverkat uppfattningen om domstolens dömande verksamhet.

Till bilden hör även att lagstiftaren inte hinner med sitt uppdrag inte minst till följd av ett stort antal EU-direktiv som ska implementeras. Den politiska situationen gör det också svårt att genomdriva stora lagstiftningsprojekt.

– Många gånger lämnar lagstiftaren medvetet över frågor till domstolarna, säger Marianne som har stor förståelse för lagstiftarens situation.

– Som advokat vet man att man inte kan reglera allt i ett avtal. Det kommer alltid uppkomma oförutsedda situationer. Detsamma gäller lagstiftning.

Sammantaget leder utvecklingen till att domstolarna och särskilt de högsta instanserna som är prejudikatinstanser får mer makt eller ansvar som Marianne föredrar att uttrycka det.

– Därför är det viktigt att upprätthålla förtroendet för domstolen som en konstitutionellt självständig och oberoende domstol, som på ett ansvarsfullt sätt fullgör sin prejudikatuppgift, säger hon och tillägger:

– Domstolen måste alltid ha respekt för lagstiftaren, alltså riksdagen. Domstolen normbildar genom rättstillämpning. Domstolen kan inte använda sig av någon övergångsreglering och har inte heller de utredningsresurser som lagstiftaren har tillgång till. Domstolarna måste därför vara försiktiga i sin prejudikatbildning. Domare får inte tro att domstolar är omnipotenta, säger Marianne samtidigt som hon betonar att lagstiftaren har gett HD den prejudikatbildande uppgiften, i det ligger normbildning genom rättstillämpning.

För att kunna besvara de rättsfrågor som är angelägna letar man aktivt efter rättsfrågor som bland annat framkommit vid domstolens prejudikatmöten med domstolens avnämare. HD arbetar mer i dag än tidigare med att bevilja prövningstillstånd i själva rättsfrågan och kan då bortse från att målet är stökigt i övrigt. Man har också börjat kategorisera målen som gör det möjligt att på ett mer systematiskt sätt sköta prejudikatbildningen. Sättet att disponera avgörandena och att rättsfrågedispens används oftare kan leda till att HD:s verksamhet uppfattas som mer normbildande än tidigare när svaret på prejudikatfrågan fick subsumeras ur avgörandet eller utläsas ur rubriken.

– Det är inte annorlunda än tidigare utan det presenteras tydligare, säger Marianne, som dock tycker att prejudikatbildningen inom förmögenhetsrätten är bristfällig. Denna bristfällighet påverkar transaktionskostnaderna i ekonomin. Marianne har föreslagit att man skulle kunna ha en ”hiss” från en skiljetvist till HD. Då skulle man i viss utsträckning kunna kombinera skiljeförfarandenas sekretess med att ändå få en prejudikatbildning inom förmögenhetsrätten. (Läs mer i Marianne Lundius bidrag i festskriften ”Svea hovrätt 400 år”.)

Hur sköter sig advokaterna i HD? Marianne är tydlig med sin uppfattning:

– Det är ömsom vin ömsom vatten. Bland advokater kan det finnas en ängslighet att inte få med allt. Då blir det både sådant som är relevant och icke relevant. Samtidigt är det inte lätt om man inte är van att processa i HD.

Marianne har flera råd till advokater som vill lyckas med att få prövningstillstånd: Koncentrera ansökan på att det ska finns en olöst rättsfråga som har en viss generalitet. Peka på diskrepanser mellan tillämpningen i olika domstolar. Se om det är något som finns på Riksåklagarens prioriteringslista. Peka på om frågan varit uppe på något av HD:s prejudikatmöten. Peka på om det är en prejudikatfråga som behöver utvecklas. Upplys om att frågan diskuteras i doktrinen. Undersök om frågan är principiell och har betydelse för andra rättsliga frågor.

HD har i dag en blandning av tidigare advokater, rättschefer, domare samt rättsvetare. Bredden är viktig; genom att ledamöterna har olika kompetens och erfarenhet skapar detta en ökad dynamik i överläggningarna.

Inför de kommande åren ser Marianne Lundius flera utmaningar.

– En central framtida utmaning är att upprätthålla kvaliteten i rekryteringen av justitiesekreterare som för närvarande är mycket bra, bland annat har domstolen genom distansföredragande i Göteborg och Malmö ökat rekryteringsbasen, säger Marianne och tillägger att HD även måste ha en bra bevakning av rättsutvecklingen, såväl nationellt som internationellt. Det gäller att utveckla formerna för det.

– En ytterligare uppgift är att ta den stafettpinne som lagstiftaren ofta lämnar till domstolarna, nämligen att lösa frågor genom rättstillämpning och göra det med respekt för de demokratiska principerna. Domstolarna ska vara konstitutionellt starka samtidigt som domstolarna inte ska sätta sig över lagen.

Har hon något råd till sin efterträdare?

– Samma som justitierådet Gertrud Lennander gav mig när jag första gången skulle sitta ordförande i en döm­ande sits. ”När man är ordförande så ska man lyssna väldigt noga på sina kolleger.” Jag har försökt följa det rådet.

Personligt 

Bor: Stockholm och Skanör.

Familj: Barn och barnbarn. 

Läser: ”Ernest Thiel: Pengar & passion” av Lars Ragnar Forssberg.

Kör: Volvo och Porsche Boxster. 

Favorithobby: Matlagning, konst, träning, bland annat skidåkning och nu ska golfen återupptas och sist men inte minst umgänge med barn och barnbarn.

Favoritapp:

  • Seven minutes work out app (intensivträning)
  • Dual and back (hjärngymnastik)

Favoritplats: Skanör, New York och Stockholm

Drivkraft: Kärlek till människan!

Ogillar: Jag avskyr manipulativa miljöer. Manipulation är ett gift!

Gillar: Att var omgiven av min familj, jag är en hönsmamma. 

Att göra nu: Jag är bland annat ordförande i Nasdaq Stockholmsbörsens disciplinnämnd, Aktiemarknadsnämnden, Swedsecs disciplinnämnd, Fideikommissnämnden samt Karolinska Institutets konsistorium.

Tom Knutson
Annons
Annons