search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Har svenska politiker tillräckligt lite och tillräckligt mycket fantasi?

Makthavare med alltför stark fantasi kan dra i gång hopplösa projekt och skapa den mest förfärliga oreda, men det betyder inte att frånvaro av fantasi gör allting lugnt och tryggt.

Den som saknar förmåga att föreställa sig tillvaron annorlunda än den i dag är, saknar också förmåga att rusta sig för möjliga förändringar i morgon. Näringslivshistorien, för att ta ett exempel, är full av tillfällen då en gång framgångsrika företag plötsligt gör upptäckten att deras bergsäkra tätposition går förlorad på grund av egen självbelåtenhet eller av att förutsättningarna förändras på ett genomgripande sätt. Vägen från nyinvigt skrytbygge till övervuxen fabriksruin kan vara häpnadsväckande kort, som ekonomihistorikern Jan Jörnmark har visat i flera fascinerande fotoböcker.

Har svenska politiker tillräckligt lite och tillräckligt mycket fantasi?

På den förra punkten har läget förbättrats sedan hybrisen slog till med full kraft under 1960- och 1970-talen. Då skulle moderniseringen accelereras ännu mer och samhället stöpas om på rekordtid. Det kan inte helt uteslutas att något av värde blev följden, men det bestående intrycket har med annat att göra: envisa underskott i de offentliga finanserna, galopperande inflation, raserad lärdomsskola, skövlade innerstäder. I dag tar man det lugnare med ”visionerna”, vilket inte är så märkligt. Sedan 1980-talet har ju politiken i hög grad handlat om att hantera följderna av dessa utbrott av politisk fantasi.

Punkt två ger däremot skäl till bekymmer. Under lång tid har Sveriges regeringar utgått från att läget är stabilt och att livet i allt väsentligt kommer att lunka på som förut. De styrandes roll är att skruva lite grand åt rätt håll på rattar och reglage samt varna för det andra lagets vanskötsel. Frågor som kräver vilja att se runt hörnet bemöts ofta med skepsis och valhänthet.

Fredrik Reinfeldt tillsatte ett globaliseringsråd, men så fort det stod klart att ledamöterna faktiskt hade reflekterat över den globala utvecklingen och dragit slutsatser hamnade rapporten underst i skrivbordslådan. I början av hösten 2015 var Stefan Löfven tydlig med att Sverige skulle fortsätta med migrationspolitik av bästa godvädersmodell. Kort tid därefter fick regeringen göra helt om. Utvecklingen gick inte att förutse, sades det sedan. Nej, kanske inte exakt. Men man hade kunnat använda lite fantasi, tänkt i scenarier och undvikit den största dramatiken genom att agera långt tidigare.

Har de ansvariga dragit några lärdomar? Man skulle gärna svara ja. Men så ser man hur statens finanser får gå med underskott mitt i högkonjunkturen och hur den ekonomiska politiken vilar på antagandet att vår tillväxt blir hög oavsett hur den internationella konkurrensen skärps och oavsett vilka nya pålagor som läggs på näringslivet.

Och så börjar man tänka på försvars- och säkerhetspolitiken.

Ingenstans märks fantasiproblemet så tydligt som här. Efter att Berlinmuren fallit och Sovjetunionen upplösts under åren kring 1990 var det inte konstigt att skruva ned vaksamheten en del. Men det var alltid besynnerligt att tro att det aldrig mer skulle finnas skäl att ha ett försvar som kan försvara vår nationella integritet.

I ett komprimerat förlopp möter vi häpnadsväckande överskott och skriande brist på fantasi. Först får de styrande visioner av bästa 1970-talsmodell. De ser en helt ny värld ta gestalt, där Den Eviga Freden råder och där lejon och lamm lugnt betar bredvid varandra. Uppgiften att försvara Sverige blir en löjeväckande anakronism; försvaret behövs bara för att bemanna expeditioner till mindre lyckligt lottade riken på andra sidan jorden.

Vårt land upplevs vara osårbart och allt fler politiker stirrar lystet på försvarsbudgetens miljarder. När läget i vår nära omvärld åter börjar förändras, när Ryssland ändrar tonläge och handlingsmönster, väcker det föga intresse. Väpnad konflikt i Europa hör historien till; vi har andra och mycket modernare saker att tänka på.

Georgienkriget 2008 visade att Ryssland inte väjde för våld mot ett grannland. Men Georgien låg för långt bort för att väcka fantasin och försvarsbeslutet 2009 innebar ingen tillnyktring. Där bestämdes att Sverige skulle satsa på en organisation (IO14), vilken senare blev känt som ”enveckasförsvaret”. Vi ska kunna försvara ett begränsat område i en vecka – när IO14 är förverkligad, vilket den inte är och aldrig kommer att bli om inte nya resurser skjuts till.

Efter Georgienkriget har den ryska aggressiviteten bara tilltagit. Inte nog med att upprustningen är snabb och att övningsverksamheten har blivit allt intensivare och mer hotfull. Ryssland har dessutom ockuperat Krim: en del av ett grannland (som ligger närmare Sverige än vad Georgien gör).

Var detta nog för att väcka den konstruktiva fantasin? Icke. Under stort huffande och puffande förhandlades det i fjol fram en ny försvarsuppgörelse mellan regeringen, M, C och KD, som innebär en ytterst beskedlig ökning av försvarsanslagen fram till 2020. Överenskommelsen gör det möjligt för de inblandade att säga att de har satsat på försvaret – de har hanterat ett politiskt problem – men i sak är det huvudet i sanden. Ingen med makt och myndighet har haft föreställningsförmåga att se att det inte bara är så att läget har förändrats utan att det snabbt kan ske ytterligare förändring.

Vid ett seminarium i riksdagens andrakammarsal i början av juni citerade generalmajoren och förre arméchefen Anders Brännström den brittiske militärhistorikern B. H. Liddell Hart: ”Det enda som är svårare än att få in en ny idé i det militära sinnet är att få ut en gammal.” Well, ja och nej. Det militära sinnet ter sig ändå öppet, dynamiskt och fantasifullt jämfört med sinnet hos dem som ansvarar för försvars- och säkerhetspolitiken. De har hittills visat sig genuint oförmögna att se att läget är genuint nytt.

Vid samma seminarium drog Förvarshögskolans förre rektor Karlis Neretnieks upp ett par scenarier som visar varför och hur Ryssland kan agera mot Sverige redan i det korta tidsperspektivet. (Det handlar inte om invasion som ett mål i sig utan om att zoner i Sverige och framför allt på Gotland är nycklar till kontroll av Östersjön och Baltikum.) Riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (KD) visade hur ihåligt det svenska försvaret i dag är med väldiga luckor i bemanningen, och FOI:s Gudrun Persson redogjorde för hur Ryssland övergivit idén om en staternas rättsordning till förmån för att begära en erkänd intressesfär där man kan styra och ställa som man vill.

Anders Brännström, som fick byta jobb i våras efter att ha påpekat för sina soldater att ”vi kan vara i krig om några år”, avslutade med att ställa en fråga: ”Är det bättre att bli militärt angripen än att höja tröskeleffekten mot angrepp?”

Frågan är enkel att besvara. Det svåra är att förstå att den är ställd på allvar.

PJ Anders Linder
Chefredaktör Axess magasin

Annons
Annons