search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Rätten sedd genom datavetenskapens lins

Tekniken tillgängliggör världen som resurs, menade den tyske filosofen Martin Heidegger.

En yxa förvandlar skogen till ved, och på samma sätt förvandlar informationstekniken världen till data. Digitalisering av kunskap möjliggör nya perspektiv. Ett exempel är framväxten av det forskningsfält som kallas digital humaniora: vi har i vår kultur nu digitaliserat en så stor mängd böcker att vi kan undersöka hur ordfrekvenser varierar över århundraden i vår västerländska corpus av texter med enkla sökningar och börjar dra slutsatser om hur olika idéer har fötts, spritts och försvunnit. Litteraturen blir tillgänglig som en ny sorts föremål för vår vetenskapliga nyfikenhet genom att den digitaliseras.

Detsamma gäller förstås rätten. Framväxten av vad som på engelska kallas ”computational legal studies” är en viktig utveckling som inte bara gör det möjligt för oss att se rätten ur en ny vinkel, utan också öppnar för nya rättsfilosofiska frågor.

Låt oss ta några enkla exempel.

Genom att studera hur olika delar av lagstiftningen hänvisar till varandra, och hur nästlade olika referenser är, kan vi börja mäta komplexitet i lagstiftningen. Studier i USA ger vid handen att det går att räkna på om en föreslagen reform kommer att öka komplexiteten eller ej, och därmed tvingas vi ställa den intressanta frågan om hur komplex lagstiftningen bör vara.

Det är ingen enkel fråga, eftersom komplexitet och förutsägbarhet inte är enkelt förbundna med varandra. Å ena sidan behövs en viss komplexitet – exakthet och precision – för att skala ett förutsägbart system. Å andra sidan blir ett system som har för många samverkande delar snabbt oöverskådligt. Så hur bör vi tänka kring lagen och komplexiteten? När vi nu tvingar oss att mäta komplexiteten – och därför precisera innebörden av begreppet – blir det en intressant forskningsfråga. Ska vi förstå komplexiteten som sannolikheten att en regel och ett regelverk kan förstås av den reglerade?

Ett annat exempel är simuleringen och förutsägelse av domstolars beslut. Projektet Fantasy SCOTUS i USA studerar den amerikanska högsta domstolens fall och försöker förutse hur de olika domarna kommer att rösta. Dels litar man till en algoritm som tränats på domarnas historiska beslut och som använder modernt maskinlärande för att komma fram till en förutsägelse, och dels låter man olika grupper av intresserade personer gissa och sammanställer deras gissningar till en konkurrerande förutsägelse.

Resultatet blir bland annat ett spännande spel som spelas mellan olika universitet och grupper av jurister, men vi får också en uppsättning nya frågor om rätten.

Med hjälp av projektet har man nu exempelvis kunnat fastställa hur förutsägbara olika domare är. Vissa domare är extremt förutsägbara och andra närmar sig slantsingling. Frågan som infinner sig är hur förutsägbar en domare bör vara? Hur förutsägbar bör en domstol i sin helhet vara? Som tankeexperiment är extremerna användbara: en domstol som är helt förutsägbar ser vid en första anblick ganska attraktiv ut – förutsägbarhet är ju ett kärnvärde i rätten. En närmare granskning av den idén ger dock vid handen att en domstol som helt kunde förutsägas skulle dämpa villigheten att processa och därmed villigheten att utmana domstolens arbete – och därmed skulle rättstillämpningen förlora i värde i rättssystemet, och ersättas av en simulering som kanske inte alltid förmår reflektera ett föränderligt rättsläge. Å andra sidan vore en slumpens domstol alldeles uppenbart inte särskilt attraktiv. Slumpens roll i rätten är dock ganska ytligt studerad. Det har i den rättsfilosofiska litteraturen argumenterats för att i komplexa fall där bevisningen är mycket svårbedömd – som vårdnadsfall – kan det vara rationellt att besluta att målet ska avgöras genom slantsingling, eftersom det fordrar att parterna söker en förlikning. Det är en stötande tanke, men slumpens roll i rätten är inte så negativ som många menar.

Var ligger den önskvärda balansen mellan slump och determinism i domstolens beteende? Mellan förändring och beständighet?

Som dessa två exempel visar blir rätten, sedd genom datavetenskapens lins, möjlig att studera på nya sätt och därmed blir det också möjligt att ställa nya frågor.

Bör vi välkomna detta, eller finns det ett problem i att vi börjar studera rätten som ett kvantitativt system baserat på data? Riskerar våra modeller av rätten att missa någonting som är essentiellt i hur rättsreglerna fungerar?

Den frågan ställs på sin spets i frågan om det går att automatisera rätten utifrån vad vi kan lära oss. Tänk på frågan om domstolen – antag att vi finner att rent matematiskt hittar vi en balans mellan förutsägbarhet och slump som ligger runt 85 procent. Skulle vi inte då kunna säga att vi kan ersätta alla domstolar med ett enkelt spel där parterna helt enkelt bestämmer sig för att följa utslaget från en slumpgenerator som i 85 procent av fallen dömer i enlighet med principer i rättspraxis?

Vi ser alldeles tydligt att det skulle vara en parodi på ett rättsystem, och skälet är att rätten inte är en matematisk modell utan något mycket mer intressant. Inte bara är rätten fylld av mening och värderingar, dess tillkomsthistoria spelar också stor roll.

Den amerikanske giganten Oliver Wendell Holmes uttryckte det kanske bäst:

”The life of the law has not been logic; it has been experience … The law embodies the story of a nation’s development through many centuries, and it cannot be dealt with as if it contained only the axioms and corollaries of a book of mathematics.”

Lagen är inte ett axiomatiskt system, utan ett evolutionärt system som är minst lika komplext som de olika ekosystem vi lever i. Den bästa analogin för rättsvetenskapen är inte fysiken eller mekaniken, utan förmodligen biologin. Nya fall är märkliga arter eller exemplar, lagstiftning är olika selektionstryck och det är genom studiet av olika sorters regler och regelsystem som vi lär oss mer om rätten i sin helhet. På det sättet är lagen mer som erfarenhet, eller som livet självt: den har utvecklats på sätt som inte har att göra med endast en inre logik, utan också en yttre miljö med ett tydligt urval.

Det är ingen ny tanke, men när vi studerar lagen och rätten genom de nya datamängder som vi lyckas få fram så ser vi det tydligt. Visualiseringar av rättssystemet och lagreglerna ser ut som fint vävda biologiska artnät i nya biotoper.

När vi nu med datorn som verktyg börjar lära känna rätten på nya sätt så är det på inget sätt något som minskar skönheten i juridiken. Juristen studerar ett regelsystem som utvecklats i symbios med människan, en organism minst lika komplex som människan själv och som vi nu börjar kunna se tydligare i de data som vi avtäcker.

Annons
Annons