Utredaren vill införa tidsgräns för häktning

Utredaren Inger Söderholm, lagman vid Attunda tingsrätt, berättade om de kommande förslagen vid Kriminalvårdens seminarium den 11 mars, som leddes av generaldirektör Nils Öberg.

Häktes- och restriktionsutredningen har bland annat i uppdrag att överväga tidsfrister för häktning och restriktioner för häktade, att begränsa användningen av restriktioner och att motverka isolering. Utredningen ska särskilt fokusera på åtgärder som rör frihetsberövade barn och andra unga lagöverträdare.

Inger Söderholm poängterade att två olika intressen måste beaktas:

– Det fullt legitima intresset av att utreda och beivra brott, och å andra sidan intresset av att inte frihetsberöva i onödan och inskränka rörelsefriheten för enskilda som ska betraktas som oskyldiga fram till dess att de har dömts.

Inger Söderholm konstaterade att skälet till att vi har många häktade och mycket restriktioner är att vi vill förhindra att de som är frihetsberövade kontaktar vittnen och måls­ägande och påverkar utredningen. Om hon fick skapa ett nytt regelsystem, skulle hon vilja ändra på omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna, dokumentera det som sägs i polisförhör bättre och låta det få mer tyngd i processen.

– Om man fick starta från början med oskrivet blad skulle man inte heller ha byggt de här förskräckliga inrättningarna: våra häkten. Som de ser ut i dag underlättar de inte möjligheterna till gemensamhet och samsittning, sa hon.

Men utredningens förslag utgår från det system som finns.

Inger Söderholm förklarade att utredningen vill föreslå en tidsgräns för hur länge man får vara häktad. Det är ett sätt att uppnå målet färre häktade och kortare häktningstider.

– En tidsgräns skulle vara en tydlig signal till rättsväsendet och en tydlig signal till den som är frihetsberövad, som då kan få veta hur länge man som längst kan sitta häktad, sa hon.

Utredningen har ännu inte bestämt vilken tidsgräns den ska föreslå.

– Ska vi ha bort bara de allra längsta häktningarna, räcker det kanske med ett år. Om vi vill styra upp utredningsverksamheten ytterligare, ska det kanske vara nio månader, eller sex månader.

För barn överväger utredningen att föreslå tidsgränsen tre månader.

Utredningen tänker föreslå en ventil för längre häktningstider. Den ska användas bara i fall där det inte finns någon möjlighet att avsluta utredningen inom tidsgränsen, exempelvis vid grova brott som terroristbrott med internationella kopplingar.

Utredningen avser inte att föreslå tidsgränser för restriktioner vid häktning. Däremot anser den att det är domstolen som ska bestämma vilka restriktioner som ska användas, inte åklagaren.

– Det är en ytterligare inskränkning i den enskildes frihet, och det förefaller logiskt att det är en fråga för domstolen, inte för en part – hur professionella åklagarna än är, sa Inger Söderholm.

Utredningen vill ta bort ”tvåårsregeln” – den obligatoriska häktningen vid brott där det lägsta straffet är fängelse i två år eller mer. Enligt utredningens mening ska de särskilda häktningsskälen krävas även om man är misstänkt för ett mycket allvarligt brott: risk för fortsatt brottslighet, för att man förstör bevis eller för att man håller sig undan.

Utredningen avser att föreslå att barn som häktas inte ska placeras i vanliga häkten. I stället ska det bli en uppgift för Statens institutionsstyrelse att ta hand om dem på några av ungdomshemmen.

Även för häktade barn menar utredningen att en ventil måste finnas för att placera barn i vanliga häkten. Det kan till exempel gälla barn där risken för fritagning är stor. Men de barnen ska ändå ha rätt till mänsklig kontakt minst fyra timmar om dagen.

Inger Söderholm trodde att förslagen kan ge något färre häktade och kortare häktningstider.

– Vi tar bort de allra längsta häktningstiderna. Vi får en bättre prövning av restriktionerna och minskad isolering av dem som är häktade. För barnen blir det en påtaglig förbättring, sa hon.

– En ändring av reglerna bör också ändra kulturen i vårt rättsväsende, så att vi verkligen ser på häktning som det frihetsberövande det är, och gör noggranna prövningar av både häktningar och restriktioner. 

Stefan Strömberg, lagman vid Stockholms tingsrätt, instämde i utgångspunkterna.

– I många fall har vi utan tvivel för långa häktningar och för mycket restriktioner, sa han.

Han ansåg att grundfelet i vår process är det sätt vi hanterar omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna. Enligt Stefan Strömberg finns det i dag helt andra förutsättningar för att använda förundersökningsmaterial än när rättegångsbalken kom till – och vi har en helt annan kriminalitet. Strömberg menade att utvecklingen kan ändras genom möjligheter att säkra bevisning på tidigt stadium i alla typer av mål.

Riksåklagare Anders Perklev betonade att det inte finns något intresse av repression vid häktning.

– Häktning ska inte vara ett straff. Häktning är ett sätt att kunna säkerställa utredningen av de grövsta brotten, sa han.

Anders Perklev var öppen för möjligheter att minska restriktionerna, och att exempelvis göra det möjligt för häktade att ordna praktiska saker som att betala räkningar.

Han hade inte någon invändning mot att införa tidsgränser, och konstaterade att det inte är många fall där det går nio månader från häktningsbeslut till åtal.

– Där kanske man ska sätta gränsen, sa Perklev.

Också Anders Perklev efterlyste möjligheter att säkra bevisning tidigare under förundersökningen.

Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, uppskattade utredningens tankar om häktning och restriktioner.

– De överensstämmer med Advokatsamfundets, sa hon.

Hon menade att det är lite för lätt för åklagarna att få bifall till häktning.

– Avslag på häktningsframställning första gången förekommer inte, och gränsen för sannolika skäl är låg. Domstolarna underlåter att göra den prövning som de ska, sa hon.

I fråga om bevisupptagning under förundersökningen framförde Anne Ramberg betänkligheter:

– Försvaren måste vara närvarande vid förhör, och försvararen måste kunna korsförhöra!

Anne Ramberg konstaterade att antalet personer som har fått ersättning från Justitiekanslern efter felaktigt frihetsberövade har ökat kraftigt de senaste 10 åren.

– Det antyder att domstolarna häktar lättvindigare än tidigare, sa hon.

Häktesdirektören Hanna Jarl Källberg, Kriminalvården, medverkade också vid seminariet.