Advokaters dubbla roller i LVU-mål kritiseras

Advokaters särskilda ställföreträdarskap i LVU-mål infördes 1995. Anledningen var att efterlevnaden av barnkonventionen skulle säkras och därmed barnets rätt att både uttrycka sin vilja och få den respekterad. Före reformen 1995 var barnets offentliga biträde bundet av vårdnadshavarnas vilja – vilket var problematiskt om barnet och föräldrarna inte hade samma uppfattning.

Enligt lagstiftaren finns ingen motsättning i den nuvarande ordningen, det vill säga att en och samma person samtidigt fungerar både som barnets juridiska biträde – den som ska hävda barnets ställning – och barnets ställföreträdare och därmed även ska hävda sin egen inställning till vad som är bäst för barnet.

Att de dubbla rollerna går att förena anser däremot inte Sebastian Wejedal, doktorand i processrätt vid Göteborgs universitet, och Allison Östlund, doktorand vid Université de Luxembourg, som har skrivit boken ”Advokatens roll – Om ändamålsenlig rollfördelning i mål om tvångsvård av barn”.

– Ställföreträdarskapet är inte förenligt med advokatens traditionella roll, att företräda klientens intressen utifrån hur klienten själv definierar sina intressen. I svensk lagstiftning har man sagt att vid en konflikt mellan rollerna ska rollen som ställföreträdare trumfa rollen som biträde. I praktiken kan det innebära att advokaten måste argumentera för tvångsvård, trots att barnet själv motsätter sig sådan vård, säger Sebastian Wejedal.

En studie som författarna har gjort visar att i de fall barnen motsatte sig tvångsvård medgav deras egna advokater ändå socialnämndens ansökan i mer än sju av tio fall. Totalt sett var barnen negativa till tvångsvård i 80 procent av fallen, medan barnens advokater var positiva till vården i 80 procent av fallen.

– Advokaterna argumenterar i merparten av fallen mot sina egna klienters vilja och företräder i stället sin egen uppfattning om barnets bästa. Barnets röst kommer inte fram i de här processerna. Men det är ingen kritik mot advokaterna. I förarbetena står det att de ska agera så, säger Sebastian Wejedal.

Författarnas undersökning visar också att i de fall barnen motsätter sig tvångsvård, och inte har stöd från sin advokat, finns det inte något fall där domstolen har gått på barnets vilja.

– Det förvånar mig inte. Om advokaten först lägger fram barnets sak och sedan argumenterar emot den är det klart att det är svårt för barnet att få domstolens gehör, säger Sebastian Wejedal.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg anser att författarna pekar på ett problem.

– I rollen som ställföreträdare och offentligt biträde i LVU-mål, har advokaten ”dubbla uppdrag”, dels genom att föra fram barnets inställning, dels genom att verka för barnets bästa. Detta är inte en god ordning och försätter ofta advokaten i svåra dilemman när det gäller lojalitetsplikten gentemot klienten, säger hon.

Sebastian Wejedal tror att en förklaring till att advokaterna inte följer barnets vilja kan vara att de undermedvetet tar det säkra före det osäkra – vid tvivel uppfattas en felaktig dom som innebär att ett barn tvångsvårdas utan grund som mindre riskfylld än att barn inte tvångsvårdas när det finns skäl för det.

De snäva tidsramarna och hur kostnaderna hanteras begränsar också advokaternas arbete, enligt Sebastian Wejedal.

– Det är svårt att ta fram en utredning när man inte får ersättning för det, säger han.

Författarna anser att det mest naturliga vore att ge uppdragen som juridiskt biträde och ställföreträdare till barn i LVU-mål till två olika personer. Men eftersom det skulle bli kostsamt att förordna en god man för icke-processbehöriga barn i tvångsvårdsmål rekommenderar de att ett tillägg görs till 36 § tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt tillägget ska det offentliga biträdet vid behov ansöka hos rätten om att en särskild företrädare förordnas åt den unge. Det kan vara fallet om barnet inte kan eller vill ge uttryck för sin vilja.

Författarna föreslår även att det av lagstiftningen eller det advokatetiska regelverket ska framgå att advokaten som utgångspunkt ska företräda barnets vilja. Det barn som kan ge uttryck för sin vilja ska antas ha förmågan att förstå sitt eget bästa. Barnet ska därmed behandlas som en vuxen klient och ges rätt att ge instruktioner till sin advokat.

Om barnet motsätter sig tvångsvård ska advokaten, enligt författarna, kritiskt granska socialtjänstens utredning och ifrågasätta om de rättsliga förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. Makten över barnets process flyttas från advokaten till barnet. Advokatens roll som juridiskt biträde får, till skillnad från i dag, företräde framför rollen som ställföreträdare.

– Det är en mer ändamålsenlig rollfördelning mellan aktörerna att advokaten ser till den subjektiva delen av barnets bästa och att domstolen sedan väger det mot vad socialtjänsten anser vara barnets objektiva bästa, säger Sebastian Wejedal.

Om inte regelverket förändras rekommenderar författarna att advokatkåren på eget initiativ intar den traditionella advokatrollen och som utgångspunkt behandlar barnet på samma sätt som en vuxen klient och argumenterar för barnets vilja i alla mål där barnet kan och vill ge uttryck för sin vilja.

– Det är viktigt att advokaternas utgångspunkt blir att följa barnets vilja. Det finns andra aktörer i processen som ska beakta barnets objektiva bästa, socialtjänsten och domstolarna, säger Sebastian Wejedal.

Han välkomnar de riktlinjer för svaga och utsatta klienter som Advokatsamfundet redan har tagit fram. I en promemoria som har skickats ut i ett cirkulär till advokater och biträdande jurister har samfundet gått igenom frågeställningar som kan uppkomma i samband med uppdrag för svaga och utsatta klienter och hur en advokat bör agera i samband med dessa uppdrag.

– Det arbete som Advokatsamfundet har påbörjat är jättebra. Men man skulle på ett tydligare sätt kunna betona advokatens roll att föra fram den subjektiva sidan av barnets bästa, säger Sebastian Wejedal.

Författarna betonar också vikten av att advokaten förklarar sina dubbla roller för barnet. Annars kan barnet luras att tro att advokatens lojalitet ligger hos barnet och han eller hon inte, vilket är fallet, i första hand är lojal mot sin egen uppfattning om barnets bästa.

– Det är viktigt att kommunicera sina roller till klienten, så att klienten får en sann bild av advokatens roll och vad den innebär, säger Sebastian Wejedal.

Kamilla Kvarntorp

Läs mer: Advokatens roll – Om ändamålsenlig rollfördelning i mål om tvångsvård av barn av Sebastian Wejedal och Allison Östlund