search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Vad händer med EU:s bodelningsförordning?

Advokat Ulf Bergquist skriver om hur arbetet med EU:s bodelningsförordning går. Det slutliga kompromissförslaget till EU-bodelning blockeras av Polen och Ungern på grund av oenighet avseende samkönade äktenskap. Ett tjugotal EU-stater inklusive Sverige avser nu att i stället gå vidare med ett ”fördjupat samarbete” för EU-bodelning.

EU-komissionen avlämnade 2011 två parallellförslag till EU-förordningar avseende makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden – KOM(2011) 126 och 127. (Nedan kallar jag parallellförordningarna för enkelhets skull gemensamt ”EU-bodelning”.) Sedan dess har förhandlingar pågått mellan EU-staternas justitiedepartement inom ramen för EU-rådet. En av knäckfrågorna har varit hur samkönade äktenskap skall behandlas.

EU:s nuvarande ordförandeland Luxemburg lade nyligen fram ett slutligt kompromissförslag till EU-bodelning. För att läsaren skall förstå vad som nu händer måste jag göra en utvidgning om EU:s lagstiftningsarbete.

Enligt EU:s konstitution krävs på familjerättsområdet enighet mellan samtliga EU-stater för att en förordning skall kunna antas. (På vissa andra rättsområden räcker det med kvalificerad majoritet.) Detta innebär i realiteten att varje EU-stat har vetorätt när det gäller familjerättslig lagstiftning. Storbritannien och Irland deltar enligt sina avtal med EU visserligen i EU:s lagstiftningsarbete, men har rätt att ställa sig utanför de lagstiftningsprodukter som de ej vill vara med på (opt out). Danmark står normalt utanför EU:s lagstiftningsarbete, men har möjlighet att frivilligt ansluta sig till en lagstiftningsprodukt (opt in). I Danmark avvisades 3/12 2015 i en folkomröstning ett förslag om att Danmark skulle få samma status som Storbritannien och Irland. Om Storbritannien och Irland väljer att opt out så blockerar de dock inte lagstiftningsprodukter som EU:s övriga 25 stater vill anta. Danmark, som ej deltar i lagstiftningsarbetet, kan ej blockera ett lagförslag.

För de 25 stater som inte har sådana förbehåll som Storbritannien, Irland och Danmark finns till syvende och sidst, när en familjerättsfråga förhandlats i botten, bara två möjligheter – acceptera den nya lagstiftningen eller lägga in veto.

Generellt sett är det naturligtvis inte populärt hos de stater som vill anta en ny lagstiftning om en stat blockar genom att utnyttja vetorätten. Hela EU:s grundidé bygger på staternas lojalitet gentemot unionstanken. Om en stat går in i EU kan den inte bara ”skumma grädden”. Detta är bakgrunden till att man i det längsta i EU försöker att hitta kompromisser, som alla stater kan acceptera. Sådant arbete medför självfallet att det ofta tar rätt lång tid innan en ny EU-lagstiftning kan antas.

Första gången ett förslag på familjerättsområdet blockerades var när Sverige 2008 lade in veto mot att Bryssel II-förordningen, som innehåller IP-regler om bland annat äktenskapsskillnad, skulle kompletteras med regler om tillämplig lag. (Bryssel II-förordningen innehåller i dag bara regler om domstols behörighet samt om erkännande och verkställighet.)

Vad som då hände var att de stater som absolut ville ha gemensamma IP-regler som tillämplig lag för äktenskapsskillnad såg till att det inom EU infördes ett nytt lagstiftningsinstitut kallat ”fördjupat samarbete”. Det innebär att de EU-stater som vill ha en viss lagstiftningsprodukt kan anta en sådan, medan de EU-stater som inte ville acceptera den aktuella lagstiftningen kan ställa sig utanför. Därefter antog EU-rådet 2010 en separat förordning om gemensamma IP-regler för tillämplig lag för äktenskapsskillnad (Rom III-förordningen). I dag är sjutton EU-stater anslutna till denna förordning, dock ej Sverige.

Ovannämnda slutliga kompromissförslag till EU-bodelning blockerades 3/12 2015 av Polen och Ungern på grund av oenighet avseende samkönade äktenskap. Ett tjugotal EU-stater inklusive Sverige avser nu att i stället gå vidare med ett ”fördjupat samarbete” för EU-bodelning enligt den modell som redan finns etablerad genom Rom III-förordningen. Holland, som är EU:s ordförandeland under första halvåret 2016, har förklarat att de avser att ta ett sådant initiativ. Detta kan innebära att EU-bodelning antas redan före midsommar. Ikraftträdande kan dock komma att dröja 2–3 år.

EU-bodelning kommer också att kräva kompletterande svensk lagstiftning precis som EU:s arvsförordning föranledde att vi fick IAL. En svensk internationell bodelningslag (IBL) kommer således tillsammans med EU-bodelning att ersätta den nuvarande LIMF.

 

Advokat

 

Advokat Ulf Bergquist har varit ledamot av den expertgrupp som på EU-kommissionens uppdrag utarbetat förslaget till EU-bodelning.

Annons
Annons