search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Rädslan är en dålig rådgivare

Terrorattacken i Paris ledde till precis det som terrorismen syftar till. Nämligen, att sätta skräck i befolkningen. Terrordåd brukade vara förlagda till Mellanöstern eller Afrika och endast undantagsvis drabba oss. Men detta har kommit att ändras. Åter spred sig skräcken i Europa.

Terrorismen ökar. Under år 2000 dog cirka 3 300 personer i terrorattacker. Motsvarande siffra hade 2013 stigit till närmare 18 000 människor. Men även om terrorismens offer ökar kraftigt bör man ha i åtanke att den förorsakar jämförelsevis färre dödsfall än till exempel självmord. Bara under 2012 begick 437 000 människor självmord. Att jämföra med 11 000 döda i terrorattacker. Jämförelsen haltar förvisso. Men, den sätter perspektiv. Till skillnad från självmord hotar terrorismen den öppna demokratiska rättsstaten. Inte i första hand genom sina direkta effekter för oskyldiga våldsoffer, utan mer genom de åtgärder som samhället vidtar för att stoppa illdåden. Reaktionerna på 11 september är en skrämmande påminnelse om denna verklighet.

När man talar om terrorism kan det röra sig om allt från ett bötesbrott, som en enkel skadegörelse, till massmord. När en brottslig gärning definieras som terrorbrott leder det till strängare straffpåföljd och medför ökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel. Vad som gör en redan brottslig gärning till ett terroristbrott är själva syftet att genom den brottsliga gärningen sätta människor i skräck. Som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter prins Zeid, årets mottagare av Stockholm Human Rights Award, fastslog i sitt tacktal: ”Rädslan är en dålig rådgivare.”

ISIS, Boko Haram, talibanerna och al-Qaida är ansvariga för den övervägande andelen dödsfall till följd av terroristattacker. Gemensamt för dessa terrororganisationer är extrema ideologier med starkt religiös prägel. Utanför Subsahara i Afrika, Mena-regionen och Sydostasien är terroristattacker huvudsakligen politiskt eller nationalistiskt motiverade eller så begås de av separatiströrelser.

I länder med hög frekvens av terroristdåd finns ett mycket tydligt samband med bristande politisk stabilitet, bristande sammanhållning mellan olika grupper i samhället och bristande legitimitet hos landets institutioner. Fattigdom och andra ekonomiska faktorer har förvånansvärt nog ingen eller mycket låg förklaring till terrorism. Däremot finns forskning som visar på en stark koppling mellan terrorism och andra former av våld.

FN:s säkerhetsråd har som bekant misslyckats med uppgiften att skapa fred och säkerhet i världen. Rådet har genom vad som närmast kan betecknas som panikåtgärder, istället ägnat sig åt lagstiftning på terrorområdet. Resolutionerna nr 1373 från 2001 angående bekämpning av terrorism och nr 1390 från 2002 angående de så kallade terrorlistorna som tillkom efter 11 september är sådana exempel. Detsamma får anses gälla den nyligen antagna resolution nr 2178 om ”terrorist fighters”. Denna omfattar all terrorism, inte bara internationell sådan. Resolutionen ålägger alla stater långtgående legala förpliktelser, utan något som helst försök att definiera eller avgränsa kriterierna för vad som skall krävas för att någon ska kunna betraktas som terrorist i det enskilda landet. Detta innebär risk att stater kommer att tillämpa resolutionen mycket brett för specifika politiska syften, till exempel som ett led i förtryck av oliktänkande. Frihetsrörelser eller urbefolkningar, som med fredliga medel vill uppnå frihet, kan lätt bli att betrakta som terrorister med stöd av FN-resolutionen.

En resolution från säkerhetsrådet är folkrättsligt förpliktande. Samtidigt måste den vara förenlig med internationell humanitär rätt. Att beteckna alla beväpnade grupper som terrorister innebär en uppenbar risk för missbruk. Syrien vägrar till exempel med stöd av detta synsätt att släppa in humanitär hjälp. För MR-grupper innebär detta att mycket av de goda insatser som görs i krigsområden kriminaliseras.

Beväpnade grupper som betecknas som terrorister är ofta parter i en väpnad konflikt och kan därför åtalas för krigsbrott. Att i dessa fall istället åtala under nationell terroristlagstiftning riskerar medföra att brott mot internationell humanitär rätt inte beaktas. En konflikt mellan att, å ena sidan, tillgodose nationell säkerhet och att, å andra sidan, lagföra krigsbrott, kan uppkomma. Där så sker, riskeras en urholkning av den internationella rätten.

Stater har givetvis en skyldighet att skydda sin befolkning från terrorism. Men dessa åtgärder måste vidtas inom ramen för vad som följer av internationell människorätts- och flyktinglagstiftning. Efter Parisattackerna presenterades på stående fot nya, ofta ogenomtänkta, förslag på terrorlagstiftningens område. Det var allt från militära ingripanden till ökad övervakning och stängda gränser. Att söka begränsa asylrätten under åberopande av att det ryms terrorister i flyktingströmmarna är inte hållbart. Gärningsmännen i Parisattacken var ju för övrigt huvudsakligen franska och belgiska medborgare bosatta i Frankrike och Belgien. Vad hjälper då gränskontroller? Flera av de åtgärder mot terrorism som på senare tid föreslagits förefaller mest grundade i en politisk strävan att visa handlingskraft och utan rimlig analys av förslagens proportionalitet. Paniken förefaller ha gripit många av Europas ledare. Det finns anledning att känna stor oro över detta. Som prins Zeid sa: ”Rädsla är en dålig rådgivare.”

Besinning är nödvändig om vi ska klara balansen mellan rimliga skyddsåtgärder och samtidigt beakta grundläggande medborgerliga rättigheter. Brist på förtroende för myndigheter, institutioner och staten växer bland minoriteter. Risken är betydande att ny antiterrorlagstiftning blir diskriminerande mot vissa grupper, något som ytterligare kan bidra till radikalisering. Detta är på sikt ett allvarligt och konkret hot också mot länder som Sverige. Särskilt problematiskt blir det givetvis när ändamålen tillåts helga medlen.

Ett förslag som inte kännetecknas av rimlig återhållsamhet gäller införandet av så kallad hemlig dataavläsning. Redan 2005 lades ett sådant förslag fram. Advokatsamfundet och Datainspektionen framförde då stark kritik mot innehållet.

Hemlig dataavläsning är ett helt nytt hemligt tvångsmedel. Det innebär att brottsutredande myndigheter i hemlighet ska få hacka sig in och plantera programvara, så kallade trojaner, för dataavläsning i en telefon eller på en plats som annars särskilt skyddas mot intrång, till exempel en bostad. Hemlig dataavläsning är inte, som beteckningen må antyda, begränsad till så kallade trafikuppgifter, det vill säga vem som talar med vem och när. Även innehållet omfattas. Tekniken innebär en långtgående åtkomst till information. Inbyggda mikrofoner och webbkamera som finns i alla telefoner/datorer idag, gör det möjligt att överföra och ta del av informationen i realtid. Om IP-telefoni används avlyssnas samtal när de pågår. Det rum där informationssystemet finns kan betraktas som på film, om en webbkamera finns ansluten till den dator som i hemlighet övervakas. Har datorn inbyggd eller ansluten mikrofon kan den programvara som planteras instrueras att aktivera mikrofonen, om den inte redan är aktiverad. Samtal mellan personer i rum där informationssystem finns som är föremål för avläsning skulle därmed kunna avlyssnas i realtid (buggning). Till detta kommer att omfattande informationsmängder i form av databaser eller handlingar kan avläsas i ett sådant system. Programvara för avläsning via nät kan komma att installeras i hemlighet i en eller flera servrar hos bland annat företag som Volvo, SKF eller Saab, om blott det finns särskild anledning att anta att en misstänkt har använt sig av eller kommer att använda sig av dem. De risker som detta för med sig borde rimligen göra näringslivet, medieföretag och politiska organisationer aningen ängsliga, för att inte säga bestörta.

Eftersom ett terrorbrott kan vara något så osofistikerat som en enkel skadegörelse kommer hemlig dataavläsning att kunna användas vid förundersökningar av gärningar med låg straffskala, om det inte hade varit för det förmodade politiska syftet, som konstituerar ett terrorbrott. Och vad värre är, dataavläsningen kommer att kunna användas i preventivt syfte. Den hemliga dataavläsningen ska nämligen bland annat ersätta det bortfall av information som signalspaningen idag ger, men som lagligen inte kommer att kunna användas för det fall terrorresor kriminaliseras. Ty, i så fall måste uppgift lämnas om hur information åtkommits och om dess innehåll. Och då tvingas man röja hemlig information om hur signalspaning bedrivs.

Hur ska man då göra för att undvika terroristattacker i länder med traditionellt låg terroristaktivitet? Europa uppvisar ju inte de samhälleliga brister som kännetecknar områden med hög terrorfrekvens. Hur ska vi skydda oss från ett ytterligare Paris?

Det finns enligt min mening i huvudsak bara två möjliga verktyg: politiska processer och övervakning. Kortsiktigt är signalspaning och annan kontrollerad övervakning nödvändiga åtgärder att vidta för att om möjligt förhindra stora och oväntade våldsattacker. Men Parisattacken visar ju tydligt att dessa inte ensamt är effektiva. Trots sådana verktyg och trots att gärningsmännen var kända av polisen kunde man inte hindra detta terrorattentat. Detsamma var fallet vid 11 september. Övervakningen och ingreppen i privatlivet urholkar det öppna demokratiska samhället. Det är ett vanskligt pris att betala. Åtgärderna framstår inte heller som proportionerliga. Långsiktigt krävs andra verktyg byggda på politiska processer. För att detta ska lyckas, krävs politiskt ledarskap som inte grundas på hotbilder och rädsla, utan insikt, integritet och kraft att förändra.

Samhället måste på allvar adressera det våld och det utbredda ”gruppmissnöje” som vi ser i Göteborgs, Stockholms och Malmös utkanter. Sambandet mellan våld och terrorism understryker hur allvarligt det är med upprepade attacker på polis och andra samhälleliga institutioner. Upploppen för några år sedan i Paris förstäder eller i Husby utanför Stockholm riskerar på sikt att leda till instabilitet. Instabilitet som en följd av våld och terrorism underminerar rättsstaten och ökar samtidigt andra former av våld. Samhället måste samtidigt garantera att staten inte gör sig skyldig till övergrepp. Rättssäkerheten måste värnas för alla grupper. Diskrimineringen måste identifieras och utrotas. En ökad access to justice måste komma till stånd. Och sist men inte minst, moderata islamiska teologer måste argumentera för icke-våld, för att kunna komma till rätta med legitima politiska klagomål.

Min uppmaning till regering och riksdag är: Besinna er och låt er inte missledas av högljudd retorik. Ta ansvar för vår demokrati och vårt öppna samhälle. Låt inte rädslan bli er rådgivare.

Annons
Annons