search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Hemvistbegreppet – svenskt, nordiskt, europeiskt

I EU:s nya arvsförordning har hemvistbegreppet en central ställning både för domstols ­behörighet (artikel 4) och tillämplig lag (artikel 21). Det har såväl i Sverige som ute i Europa uppstått en diskussion huruvida tolkningen av detta hemvistbegrepp kan leda till svårigheter. Det konstaterar advokat Ulf Bergquist och jur. kand. Ulrika L. Hedström.

Låt oss först konstatera att hemvistbegreppet är ingen nyhet vare sig i svensk, nordisk eller europeisk rätt.

I svensk rätt finns begreppet såväl i lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL), som i lag (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF) och lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL).

I nordisk rätt finns begreppet såväl i KF (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF) som i lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket (NDL I) och lag (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge (NDL II).

I EU-rätten finns begreppet bland annat i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Bryssel II-förordningen).

Hemvistbegreppet har i svensk rätt fått en legal definition i IÄL 7:2: ”Den som är bosatt i viss stat anses vid tillämpningen av denna lag ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.” Exakt samma definition (om än något annorlunda formulerad) återkommer i LIMF § 19. Det svenska hemvistbegreppet är väl analyserat i Kristina Örtenheds avhandling ”Besittningsanknytningar i gränsöverskridande familjerättsförhållanden: En internationellt privat- och processrättslig studie”. I HD finns också en omfattande rättspraxis avseende hemvistbegreppet (se bland annat NJA 1962 s. 547, NJA 1973 C. 57, NJA 1978 s. 468).

Hemvistbegreppet har däremot ingen legal definition varken i nordisk rätt eller i EU-rätten.

Det är tyvärr ingen självklarhet att hemvistbegreppet har samma tolkning i svensk rätt, i nordisk rätt och i EU-rätten.

Visserligen innehåller EU:s arvsförordning ingen legal definition av hemvistbegreppet, men i förordningens skäl nr 23 och 24 i ingressen har viss vägledning givits. I skäl nr 23 står: ”Vid fastställandet av hemvistet bör den myndighet som handlägger arvet göra en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet, med beaktande av alla relevanta omständigheter, särskilt hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten varit, förhållandena vid vistelsen samt skälen till dessa. Den på detta sätt fastställda hemvisten bör ha en nära och stabil koppling till den berörda staten med beaktande av de specifika målen för denna förordning.”

Vidare utvecklas frågan om tolkningen av hemvistbegreppet i skäl nr 24: ”Fastställandet av den avlidnes hemvist kan i vissa fall visa sig komplicerat. Ett sådant fall kan i synnerhet uppkomma om den avlidne av yrkesmässiga eller ekonomiska skäl har bott utomlands, ibland under längre perioder, men bibehållit en nära och stabil koppling till sin ursprungsstat. I ett sådant fall skulle det, beroende på omständigheterna, kunna anses att den avlidne fortfarande hade sin hemvist i sin ursprungsstat, där den avlidnes familj hade sina huvudsakliga intressen och den avlidne hade sitt sociala liv. Andra komplicerade fall kan uppkomma då den avlidne har bott i flera stater eller rest från stat till stat utan att ha något mer permanent boende i någon av dessa. Om den avlidne var medborgare i en av dessa stater eller hade alla sina viktigaste tillgångar i en av dessa stater skulle den avlidnes medborgarskap eller den plats där de tillgångarna var belägna kunna vara en särskild faktor vid helhetsbedömningen av alla omständigheter.”

Vägledande för uttalandena i ingresskäl nr 23 och 24 har varit tidigare tolkningar av hemvistbegreppet i EU-domstolen vid tillämpning av andra EU-förordningar där hemvistbegreppet förekommer (se bland annat C-76/76, C-284/87 och C-297/89).

Först kan konstateras att en person bara kan ha ett hemvist. Vidare kan noteras att det inte finns en viss bestämd tid (till exempel 2 år) fastlagd varken i svensk, nordisk eller europeisk lagstiftning för att en person skall anses ha erhållit hemvist. (Tvåårskriteriet i LIMF § 4 st. 2 gäller ej frågan när en person fått hemvist.) Till exempel har svenska HD under vissa omständigheter accepterat ett i stort sett omedelbart hemvistbyte (se till exempel NJA 1965 s. 172).

I de allra flesta fall bereder det inga större svårigheter att fastställa var en person har hemvist. Men vi medger att det kan finnas vissa svårbedömda gränsfall (liksom det kan finnas vissa svårbedömda gränsfall vid bedömning av de flesta juridiska begrepp). Visserligen ger ingresskäl nr 23 och 24 viss allmän vägledning, men i vissa konkreta fall kan man ändå bli osäker på i vilket land en avliden person skall anses ha haft sitt hemvist.

Enligt vår mening kan ytterligare vägledning fås av de engelska och franska uttrycken för hemvist: habitual residence och résidence habituelle. Av dessa begrepp framgår tydligare än av det svenska ordet ”hemvist” att bosättningen (om den är varaktig) har en central betydelse om än ej allenarådande. För detta talar också det undantaget som reglerats i arvsförordningens artikel 21.2. Där anges: ”Om det undantagsvis framgår av alla omständigheter i fallet att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än den vars lag skulle vara tillämplig enligt punkt 1, ska lagen i den andra staten vara tillämplig på arvet.” Undantaget innebär att trots att någon vid sin död hade hemvist i en viss stat, så skall ändå en annan stats arvslag tillämpas, om den avlidne hade uppenbart närmare anknytning till denna andra stat. I den europeiska juridiska debatten har det gjorts gällande att artikel 21.2 egentligen är överflödig, eftersom hemvistet skall fastställas genom en ”helhetsbedömning av alla omständigheter”. För vår del anser vi att man med stöd av förekomsten av artikel 21.2 kan påstå att sociala faktorer (social integration med mera) visserligen skall vara en del vid bedömningen av hemvistet, men att bosättningen bör anses dominerande. Om sedan de sociala faktorerna visar att den avlidne ”uppenbart” hade en närmare anknytning till en annan stat än den som fastställts som hemviststaten, så kan undantaget i artikel 21.2 komma i tillämpning.

Professor Lagarde (Europas guru på IP-rättens område) har i lagkommentaren till EU:s arvsförordning  givit fyra exempel som vi tycker är rätt belysande för tolkningen av begreppet habitual residence/hemvist. Vi citerar exemplen direkt från lagkommentarens engelska version. (Kommentaren finns ej på svenska, bara på engelska, tyska och franska.)

Example 1.

The deceased, being of French nationality, worked as a notary in Abidjan (Ivory Coast) for several decades. Having developed cancer, he moved to Paris to have the cancer treated there and he died in Paris three years later. He had kept his flat in Abidjan, paid his social security contributions there and stated himself to be resident in Abidjan in his wealth tax declaration. These facts clearly show that the deceased had maintained his links and his centres of interest, and therefore his habitual residence in the sense of Art. 21 of the Regulation, in the Ivory Coast and that according to the Regulation, Ivorian law should apply to his succession.

Example 2.

The deceased, of Austrian nationality, had lived his active life in Austria. At the age of 70, he settles in Mallorca (Spain) with the intention of staying there until he dies. The greater part of his assets were situated in Austria. It appears reasonable to state that the deceased had moved, finally and voluntarily (this being the difference compared with the previous example), the centre of his vital interests to Spain and that under the Regulation, the law of Spain is to govern the succession and it is for Spanish law to resolve any conflict of laws internal to Spain.

Example 3.

An Austrian national is employed in Germany; he lives there as if permanently, but his wife has remained in Austria, where he owns a flat, to which he goes in order to be with her every other weekend. One might find it difficult to decide between German law and Austrian law, but the factual elements, bearing in mind the indications given by point 24 of the preamble, tend rather to favour the application of Austrian law.

Example 4.

A person of dual French and Spanish nationality has arranged her life by spending six months of the year in Paris and the other six months in Mallorca. She has assets in both countries and elsewhere. It is impossible on this limited evidence to decide whether the habitual residence is in France or in Mallorca and the Regulation,  unlike the Brussels IIbis Regulation (Art. 12,  see CJEU, 2 April 2009, aff. 523/07, point 43), does not allow a subsidiary connection, such as, for example, the place of death. In such a case the solution can only be an enquiry, left to the discretion of the judge, to ascertain with which country the deceased had the closest links.

Slutsatsen av professor Lagardes exempel anser vi är att en person har habitual residence/hemvist i stat A, om han/hon bor där huvuddelen av året (se till exempel EU-domstolens rättsfall C-297/89 punkt 17; 185 dagar) i vart fall om hans/hennes maka/make också bor där. Detta gäller oavsett om han/hon är medborgare i stat B och har huvuddelen av sina tillgångar i den staten. Denna vår bedömning ändras inte ens om personen ifråga talar språket i stat A bristfälligt och huvudsakligen umgås med landsmän som också flyttat från stat B till stat A, det vill säga han/hon inte är särskilt starkt socialt integrerad i stat A.

Dock krävs att avsikten är att i vart fall tills vidare bo i stat A. (Jämför om någon är utrikes gäststudent ett läsår, arbetar utomlands på ett nio månaders kontrakt eller undergår specialistvård i annat land under längre tid.)

Slutligen ställer vi oss frågan om inte det svenska hemvistbegreppet (och det nordiska) kan tendera att närma sig den europeiska tolkningen av hemvistbegreppet, i vart fall om i en och samma rättstvist fråga är om att i arvsdelen tolka arvsförordningens hemvistbegrepp och i bodelningsdelen tolka LIMF:s hemvistbegrepp. Det skulle sannolikt framstå som oförståeligt för de rättssökande parterna, om hemvistbegreppet tolkades olika i arvsdelen respektive i bodelningsdelen med resultat att olika lands lagar tillämpades i arvsdelen och i bodelningsdelen, trots att hemvistet i båda fallen skall vara avgörande för vilket lands lag som skall tillämpas.

 

 

Advokat Ulf Bergquist har som expert medverkat i utarbetandet av såväl EU:s arvsförordning som IAL. Bergquist är medförfattare till lagkommentarerna till EU:s arvsförordning och IAL.

Jur. kand. Ulrika L. Hedström är biträdande jurist vid Bergquist & Partners Advokatbyrå AB. Hon är specialiserad på internationell arvsrätt.

Annons
Annons