”Koncentrera bevisningen och korta handläggningstiderna”

I september förra året tillsatte Svea hovrätt en projektgrupp för att se över hur hovrättens handläggning av stora, komplicerade brottmål kan bli effektivare. Bakgrunden var att hovrätten det senaste året hade haft tre stora brottmålsprocesser – kokainmålet, Södertäljemålet och Rwandamålet – där huvudförhandlingen pågått i nästan ett år.

För att arbetet med stora brottmål ska bli effektivare föreslår projektgruppen bland annat att brottmålen ska behandlas mer som tvistemål. I tvistemål förutsätts rätten ha ett sammanträde, ett så kallat planeringsmöte, för att reda ut parternas positioner. Om även de stora brottmålen behandlas så, vilket lagen egentligen säger, vet både parterna och rätten hur den tilltalade ställer sig till åklagarens påståenden. Och åklagaren behöver inte ta upp obehövlig bevisning under rättegången.

– I ett brottmål förutsätter åklagaren ofta att den tilltalade inte går med på något och åberopar därför bevisning för säkerhets skull. Men får åklagaren klart för sig att den tilltalade accepterar ett påstående – att han eller hon till exempel har varit på en viss plats, eller varit styrelseledamot i ett visst företag – behöver åklagaren inte tynga rättegången och åberopa bevisning för det, säger hovrättsrådet Niklas Wågnert som ledde projektgruppen.

I projektgruppen ingick förutom Niklas Wågnert ytterligare fem hovrättsråd, två advokater utsedda av Advokatsamfundet och tre åklagare som företrädde Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Hur handläggningen av stora komplicerade brottmål sköts i tingsrätten påverkar rättegången i hovrätten. Därför knöts även tre tingsrättsdomare till projektgruppen.

Catarina Barketorp, lagman vid Uppsala tingsrätt som ingick i gruppen, tycker också att det är viktigt att det så tidigt som möjligt klargörs vad parterna är oense om. Men hon framhåller att det är lättare gjort i hovrätten än i tingsrätten.

– Hovrätten har både domen i tingsrätten och ett överklagande att utgå ifrån. Det är svårare att reda ut tvistefrågan i tingsrätten när det bara är klart att den misstänkte förnekar eller delvis förnekar åklagarens påståenden, säger hon.

Ett syfte med förslaget att koncentrera rättegångarna och bevisningen till det parterna är oense om är att korta handläggningstiderna och därmed häktningstiderna.

– Att sitta häktad länge är fruktansvärt påfrestande. Det är även en påfrestning att vara på fri fot under åratal utan att veta hur det ska gå. Att ett brottsoffer inte får klarhet i vad som har hänt är inte heller bra. För alla inblandade är det bästa om rätten kommer fram till ett avgörande så snabbt som möjligt, säger Catarina Barketorp.

– Och tidsfaktorn är viktig i brottmål. Vittnen hinner glömma om det drar ut på tiden innan huvudförhandlingen börjar, säger Jan Karlsson, en av advokaterna i projektgruppen.

Dessutom påverkas domslutens kvalitet positivt om bara den bevisning som verkligen behövs läggs fram, anser Niklas Wågnert.

– Ju mer koncentrerat underlag rätten får, desto bättre underlag får vi att döma rätt, säger han.

Per Lindqvist, tillsynschef vid Åklagarmyndigheten, var inte med i projektgruppen men deltog i förarbetena. Han välkomnar också förslaget att rättegången ska koncentreras till det som parterna inte är överens om.

– En anledning till att det inte görs oftare kan vara att åklagaren, försvaret och rätten upplever sig ha tidsbrist och inte hinner ha planeringsmöten. Men gör man jobbet tidigare och skapar större klarhet i vad åklagaren och försvararen är oense om har man säkerligen tillbaka det i form av en ännu snabbare och bättre prövning när det är dags för rättegång, säger Per Lindqvist.

Projektgruppen anser även att handläggningen av stora brottmål skulle tjäna på om rättens ordförande tog en mer aktiv roll i rättssalen.

– Ordförande ska hålla ordning i rättssalen. När det blir dålig stämning och åklagaren och försvararen börjar träta på varandra blir konsekvensen ofta att fokus försvinner från det som är viktigt i målet. Det blir en tvist i tvisten om något som inte är väsentligt. Förhandlingen går inte framåt, säger Jan Karlsson.

Catarina Barketorp tror att många domare är onödigt passiva för att inte framstå som partiska.

– Det finns domare som inte vill säga åt den ena sidan för att undvika misstankar om att favorisera den andra sidan. Men det handlar ju om att se till att båda sidor följer de regler som finns. Blir det munhuggande mellan åklagare och advokater tar det fokus från det som vi ska pröva – om de åtalade personerna är skyldiga eller inte, säger hon.

Projektgruppen föreslår även att åtal ska delas upp i flera rättegångar oftare än vad som sker i dag.

– Otroligt mycket resurser binds upp i de stora rättegångarna och alla parter blir spärrade. Advokaten måste vara närvarande under större delen av tiden – även om klienten inte behöver vara det. Åklagaren och rätten måste givetvis också vara med. Det är ingen som vinner på det, säger Jan Karlsson.

Han betonar samtidigt att alla åtal inte kan delas upp.

– Om alla tilltalade har haft del i ett brott och om det finns en gemensam brottsplan är det svårt att dela upp åtalet i flera rättegångar, säger Jan Karlsson.

Niklas Wågnert understryker att alla parter – rätten, åklagaren och försvaret – har ett ansvar för att rättegången blir effektivare.

– Det är viktigt att åklagarens gärningsbeskrivning är bra utformad. Det kräver att försvararen vill svara på frågor om hur huvudmannen ser på gärningsbeskrivningen. Och det är rättens skyldighet att leda diskussionen och se till att inget onödigt tas med i målet, säger han.

Förhoppningen är att det underlag som tagits fram av projektgruppen ska ligga till grund för en fortsatt dialog mellan advokater, åklagare och domare om bevisuppgifternas utformning.

– Tankegångarna bör även tas upp i domarutbildningen och i utbildningen av advokater och åklagare. Det krävs att samtliga aktörer är med på båten för att en attitydförändring ska ske. Hur lång tid det tar är omöjligt att säga, säger Niklas Wågnert och tillägger:

– En väg fram är att ordföranden även i mindre brottmål aktivt vägleder parterna och reder ut vad de egentligen är oense om. Det leder nämligen regelmässigt till att en del bevisning återkallas och att målet blir mer renodlat. På det sättet kan man föda in tanken att skräddarsy rättegången och parterna tar med sig det positiva utfallet i framtida mål.

Kamilla Kvarntorp