search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Det hade kunnat vara ditt eller mitt barn

I år firas 30-årsjubileum för några av FN:s viktigaste instrument för advokater och rättsväsendet, United Nations Basic Principles on the Role of Lawyers och United Nations Principles on the Independence of the Judiciary.

Samtidigt firar United Nations Guidelines on Prosecutors 25-årsjubileum. Detta uppmärksammades i veckan av FN:s Human Rights Council vid dess trettionde session i Genève.

I anslutning till denna session var jag inbjuden till ett seminarium för att tala om de utmaningar som finns när det gäller att använda dessa instrument och hur man kan gå till väga för att lyckas. Alla delegater delade tydligtvis inte min syn på saken. Den kinesiske delegaten lämnade salen när jag nämnde den kinesiska statens övergrepp mot de över 100 advokater som nyligen gripits, fängslats och försvunnit. Jag hade detta till trots förmånen att lyssna på många kloka jurister och diplomater bland vilka det förelåg stor samsyn i dessa frågor. Jag deltog även i en längre överläggning med FN:s nyutnämnda Special Rapporteur on Judges and Lawyers, Mónica Pinto. Jag fick då redogöra för Advokatsamfundet och vad vi som advokater önskade av henne under hennes kommande, treåriga mandatperiod. Vi diskuterade de stora utmaningar som advokater och rättsväsendet möter i stora delar av världen. Dessa är för Sveriges vidkommande jämförelsevis mycket små.

I United Nations Basic Principles on the Role of Lawyers understryks att advokatsamfunden har en avgörande roll att spela när det gäller att upprätthålla hög professionell och etisk standard och att beakta advokaternas yrkesintressen i syfte att de inte hindras i utövandet av sitt advokatuppdrag. Därtill kommer samfundets viktiga uppgift att i allmänhetens intresse främja rättssäkerheten. Detta överensstämmer nästan ordagrant med Advokatsamfundets uppgifter, som de anges i våra stadgar.

Härutöver föreskrivs i Principles en uttrycklig skyldighet för advokatsamfunden att informera medborgarna om deras lagliga rättigheter och skyldigheter i syftet att skydda deras grundläggande friheter. Advokatsamfunden ska vidare ombesörja utbildning i etik, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, såsom dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. I Sverige gör vi detta bland annat genom vårt engagemang i det offentliga utredningsarbetet, i vårt remissarbete och i vår advokatexamen- och fortbildningsverksamhet. Och svenska advokater gör det framförallt i sitt dagliga arbete. Allt detta kunde jag med stolthet redovisa.

De skyldigheter för advokatsamfunden som följer av United Nations Basic Principles innebär i realiteten en skyldighet att vara rättsstatens garanter. Det är därför olyckligt när åsikten framförs att samfundet inte ska uttala sig i rättspolitiska frågor. Juridik innehåller ett stort mått av politik, något som jag skrev om i min förra ledare. Denna fråga var också ämne för diskussion när ett sjuttiotal generalsekreterare och verkställande direktörer, från advokatsamfund världen över, under tre dagar nyligen möttes i Washington.

Det var då intressant att kunna konstatera att före-trädare för några advokatsamfund uttryckte oro över att behöva ta ställning i rättspolitiska frågor, antingen av
rädsla för repressalier från staten eller av rädsla för att medlemmarna ska ogilla ett visst ställningstagande. Det senare verkade gälla oavsett om det var fråga om ett frivilligt eller ett obligatoriskt medlemskap i advokat-samfundet.

Intressant var att notera att advokaterna från organisationer i länder med mindre välutvecklade rättssystem var de som med fara för sin egen säkerhet visade sig våga stå upp och argumentera för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är också dessa advokater, i Kina, i Ryssland, i Azerbajdzjan och i Egypten, som med risk för att gripas av polis och fängslas företräder kollegor, människorättsaktivister och bloggare som tydligt ger uttryck för humanistiska värderingar, som inte sällan strider mot den verkställande maktens värderingar. Deras advokatsamfund bekymrar sig inte om att förlora medlemmar. Det gör däremot alltför många av advokatsamfunden i den demokratiska delen av världen. Om det beror på att advokaterna i länder med utvecklade rättssystem i många fall inte förstår vad det vill säga att leva i länder där mänskliga rättigheter åsidosätts, eller om de blivit alltför bekväma och liknöjda, vet jag inte. Men en sak är säker. Självcensur är inte något som främjar det fria advokatyrkets kärnvärden och den särställning advokaten fått i samhället. För att vårda och utveckla detta krävs att advokaterna och deras samfund med integritet står upp och försvarar mänskliga rättigheter och humanism. Detta gör sig särskilt gällande i dessa tider när grundläggande fri- och rättigheter allt oftare åsidosätts och när miljoner människor i rättslösa former är på flykt från ohyggliga övergrepp och djup fattigdom.

Rättsbistånd är minst lika viktigt när det gäller att stödja advokatorganisationernas oberoende, som att stödja domares och åklagares oberoende. Nästan alltid när det handlar om rättsbistånd fokuseras tyvärr resurserna endast på rättsväsendet. Advokaterna lämnas därhän. Men, utan oberoende advokater finns knappast några oberoende domstolar. Och än mindre några domstolar som åtnjuter legitimitet. Denna synpunkt framförde jag vid överläggningarna med Mónica Pinto och i mitt anförande. Och om detta tycktes nästan alla vara mycket överens.

FN:s High Commissioner for Human Rights Zeid Raʿad al-Hussein, som för övrigt tilldelats Stockholm Human Rights Award 2015, höll ett mycket starkt inledningsanförande inför FN:s Human Rights Committee. Jag rekommenderar verkligen läsning av detta dokument, även om det är en nedslående läsning. Den höga FN-företrädaren redovisar den djupt oroande utveckling som idag kännetecknar världens länder, när det gäller fri- och rättigheter. Och han gör det med stort engagemang. Man kan inte låta bli att känna stolthet när Sverige vid flera tillfällen nämns som det goda exemplet. Jag hoppas att denna politik från Sveriges sida inte kommer att ändras. Dessvärre finns det emellertid ute i Europa många orosmoln på himmelen.

De dåliga exemplen är alltför många. När ungerska poliser sprutar tårgas på flyktingar, då påminns man om pilkorsarnas fasansfulla övergrepp. När det i princip inte finns några judar kvar i Polen, då påminns man likväl om trettiotalets brunskjortor. När västerländska demokratier drar in stödet till FN för att de på mycket goda grunder kritiserats för att ha handlat i strid med internationell rätt, då talar cynismens och maktens arrogans.

Ett av flera områden där Sverige förtjänar respekt, är migrationsområdet. Trettio miljoner barn är på flykt. Av de 32 000 som fick uppehållstillstånd i Sverige förra året, var ungefär en tredjedel barn. I takt med att antalet asylsökande ökar för varje vecka, ökar även antalet ensamkommande flyktingbarn. Jag har därför tagit initiativet till ett fadderprojekt i Advokatsamfundets regi. Detta syftar till att ensamkommande barn ska kunna ha nära kontakt med en vuxen, som de kan känna tillit till. En fadder kan tjäna ett sådant syfte. Faddern kan fungera som den förälder barnet inte har med sig och som en mentor. Advokatsamfundet har också med hjälp av engagerade advokater satt upp advokatjourer på Stockholms central och i Malmö. Mer om dessa båda projekt längre fram i denna tidning.

Det är ett delvis annat Sverige som vi för närvarande ser växa fram. Det är klart att vårt land förändras i takt med att det kommer människor från andra kulturer hit. Denna dynamik är dock inget nytt. De som sörjer den traditionella Sverigebilden har min förståelse. Det är dock en sorg, som inte kan jämföras med vad de ensamkommande flyktingbarnen och deras familjer får erfara. Romantiserade Sverigebilder måste ibland få vika för en ny tids realiteter. Humanismen är ett gammalt svenskt adelsmärke. Dess vårdande kan till och med kräva ett pris i form av sänkt välfärd. Avsaknad av humanism medför säkerligen ett ännu högre pris, i form av sönderfall av en anständig svensk självbild. Till detta kommer att Sveriges välfärd i hög grad bygger på människor som inte är födda i vårt land. Utan dem hade vi inte kunnat bygga välfärdsstaten Sverige. Dessa människor har på många sätt bidragit till det rika, välutbildade och entreprenöriella Sverige vi ser idag.

Advokatsamfundets uppgift är, vilket framgår av United Nations Basic Principles on the Role of Lawyers, inte att vara en fackförening för advokater. Uppgiften är istället att i allmänhetens intresse värna rättsstaten och mänskliga rättigheter, försvara advokaternas rättigheter och utbilda allmänheten om rättssäkerhet. Det innefattar också att respektera internationell rätt, internationell humanitär rätt, lagstiftning om mänskliga rättigheter och migrationsrätten. Detta förutsätter en humanistisk människosyn. Det är något som man, om man vill bli advokat, ska vara medveten om. Och om man är advokat, något att minnas.

Många advokater gör mycket stora insatser av pro bono-karaktär, inom många olika områden. Ett sådant exempel är när Advokatsamfundets ledamöter bidrog med mycket betydande insatser i samband med tsunamin. De advokater som medverkade uttryckte stor tillfredsställelse över att som advokat och medmänniska kunna bidra till samhället, då de institutionella välfärdsresurserna inte räckte till. När det gäller Advokatsamfundets fadderprojekt handlar det inte om advokathjälp i traditionell mening. Det handlar bara om att som medmänniska stödja ett ensamkommande flyktingbarn. Det hade kunnat vara ditt eller mitt barn.

Annons
Annons