- Nyheter
Allvarlig vanvård krävs för att få statlig ersättning
– Ersättningsnämnden försöker ligga så nära lagen och förarbetena som möjligt i sina bedömningar. Det innebär att många av de sökande får avslag. Det sa Göran Ewerlöf, f.d. hovrättslagman och ordförande i Ersättningsnämnden, vid Stockholm Centre for Commercial Laws seminarium på Stockholms universitet den 7 september.
Den statliga myndigheten Ersättningsnämnden betalar ersättning till barn som utsattes för allvarlig vanvård i fosterhem och på barnhem under tiden 1920–1980. Ersättningen består av ett enhetligt belopp på 250 000 kr. Besluten kan inte överklagas.
De krav lagen ställer för ersättning är att sökanden kan visa att han eller hon var omhändertagen för samhällsvård någon gång under tiden 1920–1980, och att det kan antas att sökanden har varit utsatt för övergrepp eller försummelser av allvarlig art. Vid bedömningen ska hänsyn tas till förhållanden och värderingar vid den tiden då händelserna ägde rum.
I början av 2000-talet uppmärksammades det att personer som hade varit omhändertagna för samhällsvård som barn beskrev att de hade utsatts för allvarlig vanvård. I juni 2006 tillsatte regeringen Vanvårdsutredningen med uppdrag att granska och utreda allvarliga försummelser mot omhändertagna barn. Utredningens slutsats var att många barn hade utsatts för allvarliga missförhållanden.
Efter ytterligare utredningar genomförde staten en upprättelseprocess med bland annat en upprättelseceremoni. Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna var överens om att införa en möjlighet till särskild ersättning till de hårdast drabbade, och i december 2012 antog riksdagen ersättningslagen (2012:663).
Ersättningsnämnden började arbeta den 1 januari 2013, med utgångspunkten att arbeta i tre år. På grund av de många ärendena har nämnden fått verksamhetstiden förlängd till den 30 april 2016.
Möjligheten att söka ersättning var öppen under två år, till och med den 31 december 2014. Totalt kom 5 285 ansökningar in. Ersättningsnämnden har avgjort mer än 4 200 ärenden.
– Vi räknar med att bli klara under den utmätta tiden, sa Göran Ewerlöf.
I 90 procent av ärendena håller nämnden muntlig förhandling, inom stängda dörrar.
Göran Ewerlöf tror inte att lagstiftaren hade tänkt att muntlig förhandling skulle hållas i så många ärenden.
– Men det är enda möjligheten att göra en trovärdighetsbedömning, sa han.
Efter förhandlingen gör nämnden en prövning av om det sökanden har berättat har varit så allvarligt att det berättigar till ersättning. De flesta sökande har varit utsatta för vanvård – men inte på den nivå som krävs för ersättning.
Det innebär att många av de sökande får avslag. Av besluten har 53 procent inneburit avslag och 47 procent bifall.
– Jag tror inte att lagstiftaren hade tänkt sig att så många skulle få avslag. Då tror jag inte lagen skulle ha införts, sa Ewerlöf.
Göran Ewerlöf betonade att det är lagstiftaren som har fastställt den nivå av vanvård som krävs. Han menade att människor ingavs orealistiska förväntningar och trodde att det skulle vara mycket lättare att få ersättning. Många blir kraftigt besvikna när de får avslag på sin ansökan. Även personer som har fått ersättning har ändå mått dåligt av själva processen, där de återupplever det de utsattes för.
Göran Ewerlöf anser att ersättningslagen bör ses som ex gratia-lagstiftning. Ersättningen är inte grundad på allmän lag, bygger inte på allmänna juridiska principer och är ett avsteg från ordinära skadeståndsprinciper. Staten, som betalar ersättningen, har inte varit ansvarig för vanvården. Ersättningen innebär en kompromiss mellan juridik, politik, ekonomi och allmänna billighetsskäl.
