search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Så kom avtalslagen till

Skapandet av avtalslagen är en spännande berättelse som rymmer beskyllningar om megalomani men även nordisk pragmatism som till slut segrar.

Avtalslagen kom till i en synnerligen dramatisk tid. Första världskriget rasade och det rådde en tid av stora och grundläggande samhällsförändringar. Professor Kjell Åke Modéer beskriver tidsandan som en geopolitiskt betingad apokalyps, och det var ur detta politiska kaos som 1900-talets rättsliga modernitet föddes.

– Uppbrotten från historisk idealism och nationell tradition, och samtidigt accepterandet av nya alternativ, reflekterades inte bara i modernismens radikala konst och musik och deras vulkaniska utbrott på 1910-talets mitt. Också de juridiska perspektiven förändrades – för avtalsrättens vidkommande från sedvanerätt till lag, säger Modéer som betonar att avtalslagen skapas i en brytningstid där reformivrare med ett tydligt socialt patos tar allt större utrymme från traditionsbevarare med konservativt synsätt.

Sedan mitten av 1800-talet hade den så kallade skandinavismen fått ett allt större genomslag och i de nordiska länderna fanns en tydlig strömning att de nordiska folken var brödrafolk med en gemensam kultur och historia. Innebörden av skandinavismen var, enligt Modéer, en samhörighetskänsla och en önskan om utökat kulturutbyte, med i förlängningen även ett politiskt och rättsligt samarbete.

De nordiska länderna hade redan gemensamt arbetat fram en sjölag och en växellag. Intresset för att skapa en gemensam nordisk avtalslag var tämligen stort. Flera av tidens framträdande jurister var väl medvetna om att länder som Tyskland och Frankrike infört civilrättskodifikationer.

Olika inställningar

Inställningen till att skapa en gemensam avtalslag skilde sig åt i Danmark, Sverige och Norge. I Danmark och Sverige var stämningarna för en kodifiering av civilrätten betydligt varmare än i Norge. En viktig delförklaring till Norges agerande var att landets union med Sverige upplösts år 1905. I det omfattande arbetet med att skapa avtalslagen var det framför allt tre personer som stod i centrum: den danske juristen Julius Lassen, som var en tydlig förespråkare för en kodifiering av civilrätten, den svenska juristen Tore Almén, som anses ha stått nära Lassens uppfattning, och den norska juristen Fredrik Stang, som var en direkt motståndare till kodifieringsidén.

Den danske professorn Ditlev Tamm konstaterar att det norska motståndet mot kodifieringstanken var betydande. Tamm beskriver hur den norska professorn Francis Hagerup, som var skeptisk till en kodifiering, i ett brev till sin svenska kollega Ivar Afzelius förklarade att han visserligen stödde idén om att kodifiera vissa delar av obligationsrätten. Men det överordnade projektet med en privaträttskodifikation betraktade han som ett uttryck för storhetsvansinne och att det först och främst var ett danskt projekt buret av ”chauvinistisk megalomani”.

Minsta gemensamma nämnare

Så småningom kunde dock den gemensamma nordiska lagstiftningskommittén enas.

– I stället för en modern civilrättskodifikation av fransk eller tysk modell fick vi i Skandinavien som bekant reformerade dellagstiftningar. Den centrala obligationsrätten reglerades först i köplagen 1905 och sedan i avtalslagen 1915, säger Kjell Åke Modéer.

Den norske professorn Sverre Blandhol konstaterar att vi aldrig fick någon kodifiering av privaträtten efter det mönster som finns i olika kontinentaleuropeiska länder, trots att flera tongivande röster med Julius Lassen i spetsen argumenterade för det. Som han ser det har det olika delförklaringar.

– Särskilt Lassen och förmodligen även Almén önskade en mer omfattande lagstiftning med en större betoning på fullständighet och systematik. Men trots att Stang var i minoritet var det hans syn som segrade, säger Blandhol.

Den minsta gemensamma nämnaren kom att styra det som blev den nordiska avtalslagen. Det som uppfattades som den minsta gemensamma nämnanaren sammanföll i stort sett med Fredrik Stangs förslag, eftersom Sverige och Danmark ville ha med Norge, och Norge inte ville ha mer än detta.

– Politik är det möjligas konst, och det gäller även lagstiftningspolitik på privaträttens område, konstaterar Sverre Blandhol.

Att det överhuvudtaget blev en lag och att den fick den utformning som den fick beror nog, menar Blandhol, till stor del på att det trots stora skillnader i den principiella synen på metoder för utformningen av avtalsrättsliga principer fanns viktiga likheter i grundläggande inställning till lagstiftning och rättspraxis.

Advokatberöm

I anslutning till Baltiska utställningen, en internationell industriutställning i Malmö sommaren 1914, höll Sveriges advokatsamfund sitt årsmöte där, berättar Modéer. Ett viktigt förhandlingsämne det året var det då aktuella förslaget till avtalslag.

– Den lärde advokaten Albert Koersner skrev en gedigen kommentar till förslaget. Även om han hade ett antal mindre reservationer var han full av lovord, säger Kjell Åke Modéer och berättar vidare att enligt Koersner utgjorde förslaget ”ett stort framsteg till införande av moderna rättsgrundsatser på mycket vitala lagstiftningsfält och kännetecknas samtidigt av stor förtrogenhet med gällande rättsåskådning”. Koersner betonade motivens höga kvalitet – de utgjorde ”ett beaktansvärt tillskott till den svenska juridiska litteraturen”.

Annons
Annons