search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Ökade skillnader mellan nordiska avtalslagar

Huvuddragen i de nordiska avtalslagarna är desamma. Men skillnaderna tilltar när EU-direktiv implementeras i olika stor utsträckning i lagarna.

Avtalslagarna i de nordiska länderna antogs vid olika tillfällen – i Sverige 1915, i Danmark 1917, i Norge 1918, i Finland 1929 och på Island 1936 – men huvuddragen i lagarna är desamma.

– Den primära tanken var att underlätta för näringslivet att agera och ha hela Norden som hemmamarknad. Med en likadan lagstiftning i botten kan till exempel de nordiska företagen använda sig av samma standardvillkor i alla de nordiska länderna, säger Johan Bärlund, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet.

Fler rättskällor

En annan fördel med att lagen är mer eller mindre identisk i länderna är, enligt Johan Bärlund, att samma rättslitteratur och rättspraxis kan användas i samtliga nordiska länder – en större mängd rättskällor kan åberopas.

Det saknas dock inte skillnader mellan hur avtalslagarna är utformade. Den största olikheten är, enligt Johan Bärlund, att i Norge och Danmark har avtalslagarna oftare än i Sverige och Finland kompletterats med olika EU-direktiv. Norge och Danmark har till exempel fört in EU:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i sina avtalslagar medan Sverige och Finland har implementerat bestämmelserna i avtalsvillkorslagen respektive konsumentskyddslagen.

– Materiellt sett är lagstiftningen fortsättningsvis väldigt lika. Men lagtekniskt har man valt olika lösningar. De nordiska justitiedepartementen har inte satt sig ner och diskuterat sig fram till en gemensam lösning. Det minskar enhetligheten mellan länderna. Det tycker jag är beklagligt, säger Johan Bärlund.

Utvecklingen gör att det blir dyrare för företagare i de nordiska länderna att samarbeta.

– Samarbetet blir dyrare eftersom företagen måste vinnlägga sig om att ha information om hur lagstiftningen ser ut i de olika länderna. De måste satsa extra juristresurser på att ta reda på vad som gäller. Och det är en kostnadsfråga, säger Johan Bärlund.

Avtalsbrott

Han utesluter inte att olikheterna, som tilltar sedan 1990-talet, strider mot Helsingforsavtalet från 1962, där de nordiska länderna kom överens om att harmonisera lagstiftningen – särskilt på privaträttens områden.

– Struntar de i den bestämmelsen i Helsingforsavtalet kan man nog med fog hävda att de gör sig skyldiga till avtalsbrott, säger Johan Bärlund.

Han ser många fördelar med att de nordiska avtalslagarna inte är lika omfattande som den privaträttsliga lagstiftningen i länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna. Att avtalslagarna i Norden inte är heltäckande gör dem mer flexibla.

– Det är lättare att ändra på en enskild lag än att ändra i en stor lagkodifikation som till exempel den tyska BGB eller franska Code civil. 36 § i avtalslagen, som kom till på 1970- och 1980-talen i de nordiska länderna, är ett gott exempel på att det går ganska smärtfritt att ändra på en nordisk lag. Det har däremot krävts väldigt stora insatser för att få till stånd ändringar i BGB, säger Johan Bärlund.

I många europeiska länder reformeras nu avtalsrätten. Nästa år införs en helt ny avtalsrätt i Frankrike, i Nederländerna har avtalsrätten redan reformerats, och i Schweiz och Spanien samt i flera latinamerikanska länder pågår för närvarande en reformering.

I Norden finns olika uppfattningar om huruvida avtalslagen behöver uppdateras. Vissa tycker att lagen är bra som den är, medan andra vill att den upphävs och ersätts med rättspraxis.

Johan Bärlund hör till dem som tycker att avtalslagarna fungerar väl i de nordiska länderna.

– Men första kapitlet om avtals ingående skulle kunna skrivas om i en modernare form och antyda att det finns flera sätt att ingå avtal. I andra kapitlet som gäller fullmakt regleras enbart hur man upphäver fullmakten, indirekt kan man sluta sig till hur en fullmakt skapas. Med modern lagstiftningsteknik skulle de här paragraferna kunna skrivas om, säger Johan Bärlund.

”Bevara rättslikheten”

Samtidigt betonar han att om de nordiska länderna inte kan komma överens om gemensamma reformer är det bättre att behålla lagen som den är – för att bevara den rättslikhet som finns.

Inför hundraårsjubileet av den svenska avtalslagen har nordiska akademiker tagit fram två skrifter om avtalslagarna i Norden, varav den ena är författad på engelska. Boken vänder sig till en internationell publik. Och Johan Bärlund tror att det finns en marknad för nordisk avtalsrätt även utanför de nordiska länderna.

– De nordiska länderna är välmående samhällen.  När andra länder försöker höja sin välfärd kan de inse att de nordiska lagstiftningsmodellerna bidrar till att öka välfärden. Och i Norden finns det en hög grad av pragmatism. Lagstiftningen är mer pedagogisk än i många andra länder – det gör att icke-jurister också har en möjlighet att förstå sig på lagstiftningen, säger han.

Annons
Annons