search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Avtalslagen firar 100 år

I år fyller den svenska avtalslagen 100 år. De övriga nordiska avtalslagarna kom också till i början av seklet. Men trots att samhället ser helt annorlunda ut i dag har inga omfattande förändringar gjorts i de nordiska avtalslagarna, som i allt väsentligt liknar varandra. Frågan är om avtalslagen behöver reformeras nu? Uppfattningen hos nordiska forskare inom rättsvetenskapen och praktiker går isär. Några menar att lagen är obsolet och bör upphävas, andra att den är fullt användbar och att det inte finns något behov av att ändra den, och ytter­ligare andra att det finns skäl och utrymme för reformer. 

Några av Nordens ledande forskare inom avtalsrätten har utvecklat sina tankar om avtalslagens framtid, i jubileumsskriften Aftaleloven 100 år – Baggrund, status, udfordringer, fremtid och vid två jubileumsseminarier i juni 2015 för den 100-åriga lagen, vid Lunds universitet och i Sveriges riksdag i Stockholm.

Professor Kurt Grönfors beskrev på sin dödsbädd avtalslagen som en ruin. Professorerna Mads Bryde Andersen och Torsten Iversen har kommenterat att det i alla fall är en vacker ruin. Men professor Christina Ramberg anser att ruinen är deprimerande, där den står kompletterad med en sista modernisering, en ”handikapptoalett från 1970-talet” mitt i ruinen, i form av generalklausulen i 36 §.

Christina Ramberg menar att avtalslagen i praktiken är obsolet. Hon har ett radikalt förslag: Hon vill upphäva avtalslagen helt och hållet utan att ersätta den med ny lagstiftning, och överlåta normgivningen åt rättspraxis. Professor Jan Kleineman tycker tvärtom att avtalslagen fungerar bra, och att etthundra års praxis och kommentarer är alltför värdefulla för att vi ska riskera att underminera dem. Torsten Iversen ser inte några skäl att reformera lagen. Professor Lena Sisula-Tulokas önskar att hela den stora nordiska avtalsrättsliga kunskapsmassan kan sammanställas i en samnordisk avtalsrättslig databas. Johan Giertsen, professor vid universitetet i Bergen, har uppfattningen att avtalslagen inte längre är en gemensam nordisk lag.

Tre vägar för lagstiftarna

Johan Giertsen deklarerar att det som var en gemensam nordisk lagstiftning inte längre är gemensam. Vad är framtiden för de gemensamma nordiska avtalslagarna i en framtid som i ökande grad präglas av anpassning till initiativ från EU och andra internationella organ? Enligt Giertsen har lagstiftarna tre möjliga vägar:

1. Modernisera avtalslagen.

2. Låta avtalslagen bestå som den är, och inse att EU och andra internationella organ kommer att stå för de viktigaste kontraktsrättsliga initiativen under överskådlig framtid, att det gemensamt nordiska alltmer hamnar i skuggan, och att det troligaste är att avtalslagen kommer att bestå som den är.

3. En mellanlösning, där de nordiska länderna samordnar anpassningen till initiativ från EU och andra internationella organ och justerar avtalslagen utifrån det, men att de samnordiska ambitionerna stannar där.

Valet mellan alternativen beror bland annat på de nordiska ländernas erfarenheter av EU-anpassning och annan internationalisering, vilka ambitioner EU kan väntas ha för avtalsrätten de närmaste decennierna och hur de nordiska lagstiftarna kan förväntas svara på rättsvetenskapens uppmaningar att modernisera avtalslagen.

Avtalslagen blev mindre samnordisk redan när 36 § infördes, hävdar Johan Giertsen.

Ingen gemensam avtalslag efter konsumentavtalsdirektivet

Men det som har påverkat de nordiska avtalslagarna mest är EU:s konsumentavtalsdirektiv (93/13/EEG), som gäller oskäliga villkor i standardavtal mellan konsumenter och näringsidkare. De nordiska länderna valde olika sätt att genomföra direktivet i respektive lands avtalsrättsliga lagstiftning. Därigenom var avtalslagen inte längre gemensamt nordisk, menar Giertsen.

Länderna valde olika regleringar av jämkning av avtalsjämkning – är skillnaden mer än lagteknisk?

I Norge utgick lagstiftaren från att § 36 i avtalslagen ska tillämpas med hänsyn till direktivet. Dessutom lades en ny § 37 med tilläggsbestämmelser till i lagen, med bland annat en lagstadgad oklarhetsregel, motsvarande direktivets artikel 5.

Danmark genomförde direktivet genom att lägga till ett nytt kapitel IV om konsumentavtal i avtalslagen,  §§ 38 a–38 d.

Sverige ändrade inte avtalslagen, utan genomförde direktivet genom att utfärda lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Finland ändrade inte heller avtalslagen, utan valde att ändra 4 kap., om jämkning och tolkning av avtal, i konsumentskyddslagen (38/1978).

Johan Giertsen hävdar att direktivet utgör en skiljelinje: Den fram till dess i huvudsak samnordiska texten i avtalslagarna blev historia. Eftersom länderna gjorde olika val i sin anpassning till direktivet, var nu ett centralt område – jämkning av avtal – inte längre samnordiskt reglerat.

Även CISG genomfördes olika

Också FN-konventionen om avtal om internationella köp av varor (CISG) genomfördes på olika sätt i de nordiska länderna.

Att det skedde på ett område – köprätten – som historiskt sett har ingått i det nordiska lagsamarbetets kärna, visade att lagstiftarna prioriterade enhet i den nordiska rätten lägre än vid början av 1900-talet, slår Johan Giertsen fast.

De nordiska länderna (utom Island) gjorde förbehåll mot CISG del II om avtals slutande, eftersom CISG bygger på kontraktsprincipen, som ansågs vara främmande för nordisk avtalsrätt – vilken ju bygger på löftesprincipen (avtalslagen 7 §).

Länderna drog tillbaka sina förbehåll mot CISG del II under åren 2010–2014. Även då valde de olika lagtekniska sätt att genomföra CISG del II.

Norge och Danmark gjorde en precisering genom att införa en ny § 9 a i avtalslagen, om att lagens första kapitel inte gäller avtal som omfattas av CISG, samt genom ändringar i den norska köplagen respektive den danska internationella köplagen.

Men i Sverige och Finland ändrades inte avtalslagen. Sverige gjorde en ändring i lagen (1987:822) om internationella köp, medan Finland inte alls ändrade sin lagstiftning.

Trots att det bara rör sig om en lagteknisk skillnad, visar också detta att de nordiska lagstiftarna inte lägger avgörande vikt vid att behålla en gemensam nordisk lagtext, menar Giertsen.

Konsumenträttsdirektivet ledde till än större skillnader

Genomförandet av EU:s konsumenträttsdirektiv (2011/83/EU) innebar ytterligare ett steg i riktning mot än mindre gemensamt innehåll i ländernas avtalslagar. Det gällde framför allt informationsplikten vid konsumentavtal i direktivets artikel 5. Där valde de olika länderna att genomföra bestämmelsen genom ändringar i olika lagar.

Norge införde kravet genom ett nytt kapitel IV i avtalslagen (§§ 38 a och 38 b).

Danmark tog in kravet i den nya konsumentavtalslagen 2013.

I Sverige och Finland infördes informationskravet genom ändringar i marknadsföringslagstiftningen – i Sverige som en ny 22 § i marknadsföringslagen, i Finland som en ny 2 kap. 8 a § i konsumentskyddslagen.

Giertsen menar att skillnaderna här kan få mer än en lagteknisk betydelse: Eftersom informationsplikten placerades i den norska avtalslagen, kan den få större betydelse för den allmänna avtalsrätten i Norge än i övriga Norden. Exempelvis kan det tänkas att norska domstolar lättare än i de andra länderna tar till avtalsrättsliga sanktioner som ogiltighet och jämkning vid brott mot upplysningsplikten.

Oavsett vilken betydelse de olika sätten att genomföra direktivet kan få, är det ännu ett exempel på att det samnordiska i avtalslagen minskar, konstaterar Johan Giertsen.

Större avstånd mellan forskning och lagstiftning

När avtalslagen utarbetades i början av 1900-talet var framstående forskare inom rättsvetenskapen drivande i arbetet. Avståndet mellan rättsväsendet och lagstiftningen var litet – man kan tala om en ”professorsrätt”.

Under de senaste decennierna har ledande akademiker i de nordiska länderna engagerat sig för en revision av avtalslagen. I Finland och Norge tillsattes professorsledda kommittéer för att föreslå ändringar av avtalslagen, men i slutänden ledde de varken till någon samnordisk utredning eller till nationella lagändringar.

Johan Giertsen menar att det visar att avståndet mellan rättsvetenskap och lagstiftning har ökat. Enligt Giertsen är trycket på lagstiftaren i dag så stort – bland annat på grund av EU och EES – att rättsvetenskapligt grundade reformer inte får samma uppmärksamhet som då avtalslagen antogs.

Större avstånd mellan forskning och lagstiftning

Giertsen konstaterar att utvecklingen i den nordiska förmögenhetsrätten går från generalisering – med avtalslagen som exempel – till specialisering. Avtalsrätten är i högre grad än tidigare en arena för politiska hänsyn, som till exempel konsumentskydd. Allt fler lagstiftningsinitiativ kommer från internationella organisationer, inte från länderna själva. Det kräver så mycket resurser att genomföra de internationella initiativen att de nordiska justitiedepartementen har mindre kapacitet att arbeta med nationellt grundad civilrättslig lagstiftning.

Lagstiftaren har lämnat den mest generella lagen i den nordiska avtalsrätten – avtalslagen – på ett sidospår, och i stället valt speciallagstiftning. På det icke lagreglerade området skapar splittringen mindre utrymme för allmänna principer, menar Giertsen.

Johan Giertsen tror inte att en modernisering av avtalslagen är realistisk, och inte heller tror han att det är sannolikt att de nordiska länderna samordnar anpassningen av avtalslagen till kraven från EU och andra internationella organ.

Enligt Giertsen innebär det att avtalslagen blir ytterligare marginaliserad.

Men att avtalslagen ställs i skuggan betyder inte att avtalsrätten i sig blir ointressant. Den kommer att utvecklas i samverkan mellan nordiska traditioner, praxis och internationella rättskällor.

– Samordningen av det växande antalet motstridiga källor kommer att ge nordiska jurister allt större utmaningar och en spännande vardag. Det blir bara kul för akademiker! sa Johan Giertsen vid seminariet i Lund.

Inga skäl för att reformera lagen

Torsten Iversen, professor vid universitetet i Århus, ser inga skäl för att reformera avtalslagen. Han menar att den ger uttryck för förnuftiga, bra idéer, som utgör viktiga principer i nordisk avtalsrätt – framför allt löftesprincipen, men också principer som att muntliga avtal är lika giltiga som skriftliga och att oren accept ska betraktas som ett nytt anbud.

– Avtalslagen är skriven på ett gott och kraftfullt språk, sa Torsten Iversen vid seminariet i Lund, och slog fast att det är relativt ofarligt att allt inte är reglerat i lag, jämfört med att söka reglera allt.

Gamla regler bör man ändra bara om det finns god grund, och nya regler bör man likaså införa bara om det finns god grund, framhöll Iversen.

Är praktikerna lika lyckliga över avtalslagen som forskarna?

Christina Ramberg, professor vid Stockholms universitet, noterade att omkring 60 forskare var med på seminariet i Lund, och att dessa forskare sammanlagt säkert har publicerat mer än 60 000 sidor avtalsrättsliga texter och att det finns många forskare som inte var närvarande som skrivit ytterligare texter. Men hon anmärkte också att inte så många praktiskt verksamma var på plats vid seminariet.

– Är praktikerna, advokaterna och domarna, lika lyckliga som vi? frågade Christina Ramberg.

Hon förklarade att ett antal grundläggande, praktiska, centrala och vanliga frågor inte får svar i avtalslagen, till exempel ansvaret vid culpa in contrahendo, avtalsslut vid sidan av anbud och accept, avtalstolkning, tredjemansavtal, standardavtal, rättsföljden vid ogiltiga avtal och påföljder vid avtalsbrott.

– Problemet är att praktiskt verksamma jurister tror att det står en mängd regler i avtalslagen, som inte står där, sa hon.

Det är också svårt att ta reda på vad som gäller om avtalstyper som inte är specialreglerade, som konsultavtal, kommersiella entreprenadavtal, outsourcingavtal, återförsäljaravtal, licensavtal, franchising, kommersiella kreditavtal, eller sekretessavtal. Det är okontroversiellt bland forskare att avtalslagen inte är uttömmande. Men det är inte självklart för praktiker.

Praktikerna har inte klart för sig att det finns så mycket som inte är lagfäst. Det är missvisande att avtalslagen ger intryck av att ge svar på många frågor fast den inte gör det, anser Christina Ramberg. Den jurist som finner ett svar gör det någon annanstans, i de andra rättskällor som omger avtalslagen. Juristen tolkar rättsreglerna genom en komplicerad tillämpning av de många rättskällorna, som Högsta domstolens praxis, den juridiska doktrinen och internationella dokument.

Avtalslagen är obsolet – och inte användarvänlig

Enligt Christina Rambergs uppfattning är avtalslagen i praktiken obsolet. Till exempel handlar lagens reglering av anbud och accept om former för avtals ingående som inte längre är vanliga. Fullmaktsreglerna ger inte en riktig bild av rättsläget eftersom det finns fullmaktstyper som inte beskrivs i lagen. Frågan om avtalsbundenhet vid illojala beteenden som inte är brottsliga regleras inte, inte heller vad som händer vid andra, vanliga, misstag från parternas sida än förklaringsmisstag.

Christina Ramberg menar att avtalslagen inte är användarvänlig. Den underlättar inte för advokater och domare att finna rättsreglerna, utan leder dem snarare på villovägar.

Avskaffa avtalslagen – utan att ersätta den!

Tidigare har Christina Ramberg förespråkat en ny, modern svensk avtalslag. Men nyligen har hon ändrat sig. Numera anser hon att Sverige bör avskaffa avtalslagen – utan att ersätta den med annan lagstiftning.

Enligt Ramberg har en ny avtalslag flera nackdelar: Den kräver tid och resurser, innebär dåliga kompromisser och ofullständighet, leder till stagnation, blir abstrakt och fördunklar förutsebarheten, och det uppstår osäkerhet om i vilken utsträckning tidigare rättsfall och doktrin fortfarande gäller. Dessutom skulle den nordiska rätts­olikheten bli större, eftersom länderna inte skulle kunna komma överens om innehållet i en gemensam lag.

Christina Ramberg menar att det nu i praktiken inte finns någon lagstiftning för den allmänna avtalsrätten, eftersom avtalslagen i princip är obsolet.

HD har övertagit rollen som normgivare

Rättspraxis har blivit den dominerande rättskällan för avtalsrätten. Högsta domstolen har övertagit rollen som normgivare. Det innebär att Sverige har gått från civil law till case law när det gäller avtalsrätten, hävdar Christina Ramberg.

Hon framhåller en rad fördelar med rättspraxis som rättskälla framför lagstiftning. Rättspraxis leder till lägre komplexitet, eftersom den inte strävar efter att konstruera ett systematiskt regelsystem eller att vara heltäckande. Den är enklare att modifiera än lagstiftning, där det krävs att nya regler passar in i helheten; därför har lagstiftning en inneboende tröghet som hindrar förändringar och tillägg – avtalslagen är ett exempel på det. Ramberg menar också att ett normsystem som baseras på rättspraxis är mera lättillgängligt än lagstiftning, eftersom användaren inte behöver börja med att dechiffrera ett komplext system av definitioner och referenser.

Därmed anser hon att det bästa är att basera avtalsrätten endast på rättspraxis som rättskälla. Att formellt upphäva avtalslagen skulle underlätta övergången.

När väl avtalslagen har upphävts anser Christina Ramberg att det är lämpligt att sammanställa rättspraxis i form av vad som på engelska kallas restatement – en kodifikation av gällande rätt, utformad av professorer, advokater och domare. Lena Sisula-Tulokas, professor vid Helsingfors universitet, har lämnat ett liknande förslag om en nordisk avtalsrättslig databas.

Christina Ramberg har själv tidigare gjort en restatement-liknande översikt av svensk avtalsrätt med webbplatsen www.avtalslagen2010.se.

Avtalslagen är inte en ointressant relik

Lena Sisula-Tulokas förklarar att avtalslagens spelplan hela tiden krymper. Vi har fått en mängd speciallagstiftning, en omfattande konsumentlagstiftning med inbyggd EU-rätt, en internationell köplag (CISG) med bestämmelser om avtals ingående och ett stort antal etablerade standardavtal. Men det har inte alls lett till att avtalslagen är en ointressant relik i dag, enligt Sisula-Tulokas. Hon pekar på att den allmänna avtalsrätten väcker stort engagemang på både nationell, nordisk och internationell nivå. De europeiska och internationella principsamlingarna som har utarbetats inom den allmänna avtalsrätten, som Unidroit Principles of International Commercial Contracts, Principles of European Contract Law och Draft Common Frame of Reference, tecknar spännande visioner för den nordiska rätten, menar Lena Sisula-Tulokas, som särskilt framhåller projektet Nordic Restatement of Contract Law, lett av professor Ole Lando, och Christina Rambergs kodifikation av svensk avtalsrätt, www.avtalslagen2010.se.

En ny nordisk avtalslag

Professor Lena Sisula-Tulokas slår fast att avtalslagen har stora luckor och otydligheter. Hon ser fem möjliga handlingsalternativ för avtalslagens framtid:

1. Att skapa en ny nordisk avtalslag är det alla forskare drömmer om – om de får göra det helt på egen hand! Lena Sisula-Tulokas konstaterar att det innebär en fantastisk utmaning att skriva en lag som ska täcka många avtal av helt olika art: I princip ska den reglera långtids- och punktkontrakt, nationella och internationella avtal, köp av städtjänster och atomkraftverk och så vidare. Lagen bör bland annat innehålla generella regler om avtalstolkning, ogiltighet, culpa in contrahendo, orena accepter och modern fullmaktslära.

– Tekniskt sett är det enkelt att skriva en ny avtalslag. Det finns många goda lagstiftningsmodeller att utgå från, och mycket hör till den dispositiva rätten, sa Lena Sisula-Tulokas vid seminariet i Lund.

Lagstiftaren ställs inför en rad fundamentala frågor: Vad ska en modern avtalslag innehålla – vad är ett rimligt omfång? Vilken är den ändamålsenliga abstraktionsnivån? Hur långt ska lagstiftaren låta sig påverkas av ”främmande” modeller och begreppsbildning? Men Lena Sisula-Tulokas menar att en ny lag är en orealistisk tanke. En ny nordisk avtalslag står inte högt på de nordiska justitieministeriernas prioritetslista.

Delrevisioner av avtalslagen

2. Delrevisioner av avtalslagen är en mer genomförbar strategi, enligt Lena Sisula-Tulokas, som menar att avtalsrätten i Norden ser ut att klara sig väl utan modernare lagbestämmelser. Hon hävdar att den nordiska avtalsrättens styrka ligger i att den kan lösa tvister smidigt med hjälp av en flexibel rättspragmatism utifrån allmänna principer, praxis från skickliga domstolar och en mångsidig doktrin. Genom delrevisioner kan man åtgärda de mest akuta bristerna. Sisula-Tulokas betonar att det gäller att uppnå nordiskt samförstånd om både behovet av reformer och deras innehåll. Om länderna väljer att göra rent nationella ändringar, förlorar avtalslagen sin särställning. Det skulle innebära att den unika gemensamma avtalsrättsliga nordiska kunskapsbanken med 100 års praxis och doktrin smulades sönder.

– Den kunskapsbanken bör vi slå vakt om, sa Lena Sisula-Tulokas vid seminariet i Lund.

Att inte göra någonting

3. Ett alternativ är att inte göra någonting alls, utan i stället förlita sig på domstolarna. Lena Sisula-Tulokas menar att det är ett dåligt alternativ. En lagstiftning med uppenbara luckor, föråldrade paragrafer och ”hemliga koder” som ska läsas på ett visst sätt skapar oförutsebarhet och osäkerhet om rättstillståndet. Den civilrättsliga splittringen innebär enligt hennes uppfattning att det finns ett behov av en modern generell modellag i Norden.

Alla länder gör som de vill

4. I teorin finns alternativet att alla länder gör som de vill – behåller avtalslagen, reviderar den utifrån egna behov eller skriver en ny lag. Men Lena Sisula-Tulokas är inte beredd att ge upp den nordiska lagtraditionen. Hon påminner om att lagstiftningssamarbetet samt vår gemensamma rättspraxis och doktrin som formar en gemensam kunskapsmassa ger Norden en starkare gemensam röst i det europeiska och internationella arbetet med att harmonisera lagar. Men dessutom är det en fråga om ekonomisk rationalitet: Det är kostnadseffektivt att mindre länder har gemensam lagstiftning de kan bygga en stor kunskapsmängd kring, som alla kan utnyttja fritt.

Lena Sisula-Tulokas varnar för att landsspecifika särlösningar för akuta problem i avtalslagstiftningen leder till nordisk avtalsrättslig splittring och utarmar avtalsrätten.

– Det skulle innebära en risk för snåriga system med ogenomtänkta strukturavvikelser och begreppsbildningar, sa hon vid seminariet i Lund.

En nordisk avtalsrättslig databas

5. Lena Sisula-Tulokas eget förslag för framtidens avtalslag är att skapa en nordisk avtalsrättslig databas. Den kan till exempel innehålla gällande lagstiftning, förarbeten, revideringsförslag, avtalsrättsliga rättsfall från de högsta domstolarna, intressanta fall från lägre instanser och skiljeavgöranden.

För den internationella köplagen (CISG) finns lättillgängliga, innehållsrika och lättanvända databaser som Pace och Clout. Det är självklart för både praktiskt verksamma jurister och akademiker att konsultera databaserna när det gäller frågor om internationell köprätt.

– Man har kunnat klara det med CISG, för 70–80 länder. Då borde det gå i Norden! sa Lena Sisula-Tulokas vid seminariet i Lund.

En databas à la CISG-databaserna skulle också kunna omfatta information om läroböcker och monografier, doktorsavhandlingar och artiklar från etablerade tidskrifter. Sisula-Tulokas konstaterar att om man vill skapa en nordisk avtalsrättslig databas måste man hitta svar på tre grundfrågor: Vem gör det råa grundarbetet, vem håller materialet up-to-date, vilka instanser finansierar projektet?

En gemensam databas skulle vara en praktisk form för nordiskt samarbete, och skulle föra vidare vår nordiska rättstradition, sammanfattade Lena Sisula-Tulokas.

Avtalsrätten utvecklas bäst genom ny praxis och bibehållen avtalslag

Jan Kleineman, professor vid Stockholms universitet, menar att det är förfelat att ta avtalslagens ålder som intäkt för en ny avtalslag. Visserligen innehåller den 100 år gamla lagen i vissa avseenden föråldrad lagstiftningsteknik. Men Kleineman anser att lagens kasuistiska utformning med möjligheter till analogier fortfarande är en effektiv lagstiftningsväg för dispositiva lagar inom förmögenhetsrätten. Han anför att lagen har klarat att hantera avtalsslut via både internet och e-post, utan att ge upphov till rättsförluster eller större problem.

Jan Kleineman framhåller att det kan antas att den allmänna avtalsrätten kommer att fortsätta utvecklas. Hans uppfattning är att utvecklingen bäst sker med bevarande av den praxis som har tillkommit under den gällande avtalslagen, genom fortsatt utveckling i rättspraxis. Det är viktigt att slå vakt om den rättspraxis som har vuxit fram kring avtalslagen, menar han, och förklarar att det behov av reformer som finns på några områden inom den allmänna avtalsrätten kan lösas helt utan ingrepp i avtalslagen.

Avtalslagen lämnar stort utrymme för rättsutveckling

Jan Kleineman fick 2008 i uppdrag att överväga om det fanns skäl för de nordiska länderna att återta sina reservationer i fråga om FN-konventionen om internationella köp (CISG) del II. I utredningen hade han också möjlighet att överväga ändringar av reglerna om ingående av avtal i avtalslagen. Men han kom fram till att avtalslagen inte borde ändras.

Det framfördes flera skäl för en reform: Samhället har genomgått stora förändringar sedan lagen antogs för 100 år sedan. Praxis i affärslivet har förändrats och en särskild konsumentavtalsrätt har tillkommit liksom en standardavtalsrätt.

Kleineman frågar sig vilka rättsligt övertygande skäl som finns för en långtgående översyn av avtalslagen. Han konstaterar att avtalslagen är uppbyggd kasuistiskt och skriven så att den behandlar centrala principer, men utan att ha en abstrakt karaktär. Lagen lämpar sig mer för analogitillämpning än för inskränkande tolkning.

Det är utmärkande för den metod lagstiftaren valde för lagtextens utformning att lagen lämnar stort utrymme för rättsutveckling bortom de rättsfrågor som behandlas i lagtexten. Enligt Kleineman är avtalslagens dispositiva karaktär och den långtgående analogitillämpningen goda skäl för att lagen har kvar sin styrka, trots att vi i dag föredrar en mer abstrakt utformning av lagreglerna. Han nämner till exempel att lagens regler om avtals slutande framstår mer som exempel på former för avtalsslut än som en utgångspunkt för lagtolkning, och att det bidrar till att kommersiell praxis kan utvecklas åt olika håll i takt med teknisk och kommersiell utveckling. Praxisutvecklingen har kunnat ske utan att underminera avtalslagens grundmodell.

Kleineman tycker inte heller att det är någon nackdel att avtalslagen inte speglar dagens kommersiella praxis – det visar snarast att lagen inte har försvårat utvecklingen av nya former för avtalsslut.

Ny avtalslag kan underminera principer och 100 års värdefull praxis

Jan Kleineman betonar hur värdefull den nordiska praxis som har växt fram kring avtalslagen är. Han framhåller att en omprövning av utgångspunkten för 100 års rättsutveckling genom praxis inte bara skulle underminera prejudikatvärdet av denna praxis, utan också leda till nya tolkningsfrågor. Han varnar för att en ny avtalslag kan innebära osäkerhet om vilka principer från den allmänna avtalsrätten som fortfarande ska gälla – det kan innebära att allmänna principer som förutsättningsläran eller gåvorättsliga grundsatser enligt avtalslagen § 32 går förlorade.

– Det kommer fortfarande praxis på avtalslagen, mer än på köplagen från 1990! sa Kleineman vid seminariet i riksdagen.

Jan Kleineman pekar också på att många allmänna kontraktsrättsliga principer utgår från avtalslagen. Den har haft stor betydelse som analog rättskälla även utanför förmögenhetsrätten, till exempel vid tolkning av avtal inom familjerätten som äktenskapsförord och testamenten.

Vid riksdagsseminariet konstaterade Jan Kleineman att det är en mycket lyckad tradition att skriva lagen på det sätt avtalslagen är skriven.

Får avtalslagen fira sin 200-årsdag?

Sammanfattningsvis har alltså forskarnas vitt skilda åsikter om hur de nordiska länderna ska förvalta det hundraåriga arv från det tidiga 1900-talets professorer och lagstiftare som den gemensamma avtalslagen utgör. Spännvidden är stor när det gäller på vilket sätt avtalsrätten ska föras in i framtiden – från att lämna avtalslagen orörd, över att reformera den på vissa områden eller skriva en helt ny lag, till att upphäva den och övergå till ett case-law-system på avtalsrättens område.

Det finns en enighet om värdet av den stora gemensamma kunskapsbank inom avtalsrätten som har byggts upp, med rättspraxis från 100 år och en omfattande rättsvetenskaplig litteratur. Men de flesta av professorerna tror inte att den nordiska avtalslagen kommer att få fira sin 200-årsdag. n

Annons
Annons