search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Vi är trots allt mer människor än vad vi är just svenskar

Vad är det för mekanism som så ofta gör att vi människor alltid skall få det till att det onda kommer utifrån? Från någon annan. Från något annat land. Något som inte är som vi. Tror vi …

Att följa debatten om köttproduktion i Europa är ett sådant exempel. Alla länder vill ha märkning som gör att vi kan vara säkra på att bara köpa ”vår boskap”. Irländare vill bara äta irländskt. Inte svenskt! Och vi vill bara äta svenskt. Inte irländskt! Har det med djuretik och miljömedvetande att göra? Eller en nationalism som egentligen är djupt problematisk?

Och de som reser till terroristorganisationen ISIS för att delta i terrorism – är de alltid från ”andra länder”? Vilket gör att flera tycker att vi ”borde ta deras pass”. Även om de bara har ett pass. För att de faktiskt är en del av oss. Inte utifrån. Inte några konstiga andra. Från oss.

Så många länder har just denna debatt. Så många, från så olika länder, ser alltid de resande till ISIS som komna från någon annanstans. Inte från det som definieras som ”oss”. Eller ”vi”. Har det med reellt antiextremistiskt arbete att göra? Eller är det ett uttryck för en nationalism som egentligen är djupt problematisk?

Att följa debatten om den växande terrorismen i Syrien och Irak och de allt fler resande från allt fler länder, är ett sådant exempel. Det har med många orsaker att göra. Med utanförskap och fattigdom. Men inte bara det. Också med religion och fanatism och makt och politik och pengar. Men knappast med etnicitet! Aldrig det! Ändå är det precis där debatten ofta hamnar. I fler länder än Sverige.

Vad är det för mekanism som gör att vi så ofta ser hudfärgen som relevant när det handlar om en ”Mohamed”, men att hudfärgen på Anders Behring Breivik inte anses spela någon roll för hans terrordåd i Norge? Vilket det förstås inte har i något av fallen.

Jag har funnits i politiken i många år och en stor del av mitt liv. Allt jag har gjort är jag inte stolt över. Men mycket är jag glad över att få ha varit en del av. Kampen för homosexuellas rättigheter är ett sådant exempel.

Men i dessa dagar tänker jag allt mer på en annan sak som nu ifrågasätts i vårt land och som diskuteras i många fler. Nämligen möjligheten att ha dubbelt medborgarskap. En politisk reform som till exempel Kent Ekeroth tycker är djupt felaktig och borde avskaffas. Men jag tycker det är bland det viktigaste jag gjort.

Så här tänker jag: Jag gör skillnad på att vara en traditionell nationalist. Jag älskar Sverige och vet att detta är min hembygd och mina rötter. Men jag ser inte detta som en uteslutande känsla. Och aldrig som något som har med hudfärg eller etnicitet eller födelseort att göra. Aldrig!

Jag är övertygad om att man kan älska två länder. Att man kan ha sina rötter i ett land och slå rot i ett annat. Att det till och med är viktigt och avgörande för möjligheterna till integration och till att leva som en hel människa. Att lojalitet och kärlek till ett land handlar om värderingar och tillhörighet och respekt för olikheter.

Av dessa skäl är jag så stolt över våra möjligheter att ha två medborgarskap, och har de senaste åren kommit att inse mer och mer hur viktigt det är just i den tid vi lever i nu.

När terrorns och intoleransens ideologier flyger ohämmat över nationsgränser, så måste dess motsatser göra det ännu oftare och ännu mer uthålligt. Mänskliga rättigheter och respekt och tolerans måste bära upp såväl nationell stolthet som globala frågor. Vi är trots allt mer människor än vad vi är just svenskar.

Att vara svensk-amerikan är för många här något att vara stolt över. Det är min dotter och ett barnbarn till exempel. Men det är samma stolthet vi skall känna över att vi kan vara svensk-kurder eller svensk-finnar eller svensk-somalier. Två ursprung. Minst! Flera länder att älska och vara del av. Fler medborgarskap att vårda och ta hand om. Fler influenser och erfarenheter att bygga det nya runt.

Så det funderar jag allt oftare på. Att identitet och tillhörighet måste vara något större än en ”nationalitet”. Att terrorn inte försvinner från något land bara vi ”tar passen” från några. Eller tar bort ett medborgarskap från andra.

Terrorn bekämpas med lagar och rättssamhälle, med straff, med förebyggande, med klok utrikespolitik, med bekämpande av fattigdom och rasism, med kamp mot religiös fanatism och mot radikalisering. På lika villkor. För alla.

 

Annons
Annons