search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Svensk rätt har förändrats i grunden

I år är det 20 år sedan Sverige blev medlem i EU och EU-rätten blev en del av svensk rätt. Det är lika länge sedan Europa­konventionen fick ställning som lag i Sverige. Både Europa­­dom­stolen och EU-domstolen är okända för många – trots att de kan få stor inverkan på människors vardag. Dessutom blandas domstolarna ofta ihop. Möt de svenska domarna i dom­stolarna – Helena Jäderblom, Carl Gustav Fernlund och Carl Wetter samt Sveriiges första generaladvokat Nils Wahl – som beskriver en komplex och dynamisk värld. 

På Avenue de l’Europe, mitt i EU-kvarteren i franska Strasbourg, ligger Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter – även kallad Europadomstolen. Hit kan privatpersoner, organisationer och grupper av enskilda vända sig med klagomål mot en stat om de anser att deras fri- och rättigheter, enligt Europakonventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna, har blivit kränkta.

Domstolens huvuduppgift är att övervaka att Europakonventionen efterlevs. Huvudansvaret för arbetet har Europadomstolens 47 domare, en för varje land som har ratificerat Europakonventionen.

Domstolens stora utmaning är att få ner överbalanserna. I april 2015 väntade 64 000 mål på ett avgörande.

– Det handlar om människor som normalt har fått sin mänskliga rättighet kränkt. Att åren går utan att det händer något i Strasbourg är väldigt beklagligt, säger Ulf Bernitz, professor i europeisk integrationsrätt vid Stockholms universitet.

– Bland de här målen finns riktigt allvarliga kränkningar. Så många som 10 000 mål rör försvinnanden och tortyr. Målen är kommunicerade och klara för avgörande men ligger och väntar. Människor hinner dö innan de får rätt. Det är inte acceptabelt, säger Elisabet Fura, chefs-JO och domare i Europadomstolen vald för Sveriges räkning under perioden 2003–2012.

Hela sex av tio klagomål till Europadomstolen gäller Ukraina, Italien, Ryssland och Turkiet. De ukrainska klagomålen handlar främst om problem med straffrättsprocessen, som till exempel att misstänkta misshandlas under polisförhör. De italienska målen rör ofta långsam handläggning. Många ryska mål handlar om dåliga fängelseförhållanden, medan klagomålen mot Turkiet främst rör yttrandefrihetsfrågor – människor med obekväma åsikter fängslas.

En viktig anledning till att så många mål väntar på ett avgörande är att domstolen i stor utsträckning ägnar sig åt fel saker, anser Elisabet Fura. Som exempel anger hon de långa handläggningstiderna i Italien, där det kan ta upp till 15 år att få en dom. Europadomstolen konstaterar då en kränkning av Europakonventionen och den italienska staten döms att betala ut ett skadestånd till den som har fått vänta på ett avgörande.

– Det är enkla beslut att fatta, men det innebär också en administration som tar fokus och resurser från det som domstolen verkligen behöver göra, avgöra riktigt allvarliga kränkningar, säger Elisabet Fura.

Hon hör till dem som anser att Europadomstolen borde bli en konstitutionell europeisk domstol för mänskliga rättigheter – bland annat för att få ner målbalanserna.

– Finns det ett prejudikat kan domstolen skicka tillbaka målet till de högsta domstolarna i respektive land och säga att liknande mål redan har avgjorts, ni får ta hand om det. Det är dags för de 47 staterna att sätta sig ner och bestämma vilka regeländringar som krävs för att domstolen själv ska kunna avgöra vilka klagomål domstolen ska ta upp, säger hon.

De stora målbalanserna till trots har det skett en märkbar förbättring sedan i september 2011 när läget var som värst och domstolen hade 160 000 oavgjorda mål.

Ensamdomare

Det finns flera olika delförklaringar till den kraftiga minskningen av balanserna.

En viktig förklaring är att ett system med ensamdomare har införts. Mål som inte hör hemma i domstolen kan nu avvisas av en domare i stället för tre som tidigare var fallet. Hit hör klagomål som inte har kommit in till Europadomstolens kansli inom sex månader från det att den högsta instansen i hemlandet har meddelat det slutliga avgörandet.

Advokatsamfundet är kritiskt till bruket av enmansdomare. Samfundet anser att det är negativt ur ett rättssäkerhetsperspektiv att enskilda domare nu har befogenhet att avvisa eller avskriva klagomål.

Helena Jäderblom, som efterträdde Elisabet Fura som domare vald för Sveriges räkning 2012, har förståelse för kritiken men är ändå positiv till systemet med ensamdomare.

– Det är självklart mer rättssäkert om tre domare bedömer om ett ärende har kommit in inom sex månader eller inte. En ensamdomare kan göra misstag. Men man får ställa det mot den rättssäkerhet som följer av att vara en effektiv domstol som lägger tid och energi på de mål som kräver lite mer. Det är inte så rättssäkert när mål blir liggande i skåp i åratal heller, säger hon när vi träffas i hennes arbetsrum i domstolen en morgon i slutet av mars.

Själv är hon ensamdomare i mål från Serbien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Under en månad kan det röra sig om flera hundra mål. Oftast är det ärenden som det går snabbt att ta ställning till.

– Många vänder sig hit och hävdar att de inte har fått en rättvis rättegång hemma. Men egentligen är de missnöjda med utgången och försöker därför överklaga domen till Europadomstolen. Men vi är ju ingen fjärdeinstans. Vi ska se om det har förekommit oegentligheter under rättegången, säger Helena Jäderblom.

Innan hon får ett ensamdomarmål har det förberetts av jurister från de berörda länderna, som i en kortfattad pm beskriver det på engelska för henne.

– Jag förstår inte språken i länderna och kan inte läsa akterna, så jag måste förlita mig på vad juristerna som bereder målen skriver. Om något verkar konstigt för jag en diskussion med de nationella juristerna. Känner jag mig osäker på om ett mål verkligen ska avvisas kan jag hänskjuta det till en större konstellation med tre eller sju domare, säger hon.

Nya mål prioriteras

En annan anledning till den kraftiga minskningen av balanserna är att domstolen nu snabbt försöker beta av alla nya mål som kommer in. Överbalanserna i mål som handläggs av enskilda domare är nu i stort sett borta. Och inom en period på mellan åtta och tio år bedöms domstolen ha en rimlig balans på mellan 30 000 och 40 000 mål. Ensamdomarmål ska då handläggas inom sex månader och övriga ärenden inom tre år.

Men i dagsläget finns två stora grupper om vardera drygt 30 000 mål, där handläggningstiden i enstaka fall kan vara upp till hela 10 år. Dessa målgrupper måste minska kraftigt.

I den ena stora gruppen ärenden som väntar på ett avgörande finns de mer komplexa målen som måste handläggas i detalj. För att kunna tackla dem behöver domstolen under en övergångsperiod på åtta år anställa ytterligare 40 jurister. I den andra stora målgruppen finns ärenden där Europadomstolen har avkunnat dom och fällt en stat, utan att staten har vidtagit nödvändiga åtgärder för att rätta till problemet.

– Gör medlemsstaterna inte något åt problemen får vi in nya mål varje dag som gäller samma sak. Det är ett stort problem, säger Erik Fribergh, generalsekreterare för Europadomstolens sekretariat sedan tio år. Hans viktigaste uppgift är att hitta effektiva arbetsmetoder, bland annat för att få ner överbalanserna.

Domarna följs oftast

Europadomstolen har ingen makt att verkställa domar. Om det fortsätter att komma in samma slags klagomål mot en stat, trots en tidigare fällande dom, tolkar domstolen det som att landet i fråga inte har följt domslutet. Om så är fallet kan Europarådets ministerkommitté utöva påtryckningar.

– Ministerkommittén tar upp frågan med det berörda landet på varje möte där mänskliga rättigheter behandlas. På sikt brukar domarna så gott som alltid följas. Det är en sorts utmattningstaktik från kommitténs sida, säger Erik Fribergh.

Ministerkommittén kan också utesluta ett land ur Europarådet och därmed Europadomstolen, men det förekommer aldrig.

– Om man utesluter ett land tar man ifrån sig alla möjligheter att påverka landet, säger Erik Fribergh.

Enligt Europakonventionen ska domarna fastslå om en kränkning har skett. Konstateras en kränkning döms staten att betala ut skadestånd till den som har blivit kränkt. Det är inte domstolens uppgift att avgöra på vilket sätt en dom ska verkställas. Men på senare tid har det, med medlemsstaternas goda minne, utvecklats en praxis där domstolen förordnar om just verkställigheten av domar.

– Personligen tycker jag att det är lite bekymmersamt. Att konstatera en kränkning och i domskälen beskriva problemet är en sak. Men att i domslutet förordna om hur en kränkning ska repareras, när det är en domstol för fastställandetalan och inte för fullgörandetalan, tycker jag inte är bra juridiskt, säger Helena Jäderblom.

Elisabet Fura betonar också att Europadomstolen bör vara försiktig med att ge konkreta instruktioner om hur en medlemsstat ska lagstifta. En lagstiftning som passar i ett land passar inte självklart i ett annat.

– Det är inte domstolens kompetens. Domstolens uppgift är att säga att er lagstiftning strider mot konventionen. Gör om. Domstolens uppgift är inte att tala om hur lagstiftningen ska utformas, säger hon.

Stor kammare

Europarådets 47 medlemsländer är indelade i sektioner i domstolen. Helena Jäderblom ansvarar tillsammans med nio andra domare för den sektion som handlägger mål som rör Sverige, Tyskland, Frankrike, Ukraina, Slovenien, Tjeckien, Irland, Liechtenstein, Luxemburg och Malta. I mål där det finns en etablerad praxis, vilket är det vanligaste, är tre domare i sektionen med och dömer. Det händer även att domarna i sektionen dömer i en kammarsammansättning om sju domare. Kommunikationen domarna emellan sker oftast skriftligen. En av domarna är referent och föredrar målet för de andra – av Europakonventionen följer att det oftast är den domare som kommer från det land som målet gäller. Anledningen är att den nationella domaren anses kunna förklara omständigheterna kring målet bäst.

– Nackdelen är att man inte ser målet med kritiska ögon, att man blir hemmablind, säger Ulf Bernitz.

Carl Fredrik Bergström, professor i EU-rätt vid Uppsala universitet, tycker också att det är märkligt att referenterna kommer från det land målet berör och lyfter fram risken för jäv.

Ett mål kan också avgöras i stor kammare med 17 domare, det brukar inträffa en eller två gånger per månad. Antingen kan domarna i en sektion hänskjuta ett mål till storkammaren, därför att de tycker att det är principiellt viktigt, eller så kan en part som har förlorat ett mål begära att det tas upp i storkammaren. Till storkammaren lottas domarna så att det blir en jämn spridning vad gäller vilka länder domarna kommer ifrån och ländernas storlek. Om ett svenskt mål tas upp i storkammaren finns alltid den svenska domaren med i sammansättningen, för att kunna förklara hur saker och ting fungerar i Sverige. Men till skillnad från mål som avgörs i kammare med tre domare är den nationella domaren aldrig referent i storkammaren.

Sverige anmäls ofta

Sverige anmäls relativt ofta i förhållande till sin folkmängd. Under perioden 1959–2014 meddelades 138 domar där Sverige var part. I knappt hälften av fallen, 56, fann domstolen att Sverige hade brutit mot en eller flera artiklar i Europakonventionen. Många av de svenska klagomålen gäller asylärenden.

– Vi tar emot flest asylsökande per capita i Europa. Jag tycker inte att det är konstigt att folk driver sin sak så långt de kan och att målen hamnar här. Det handlar ju om dramatiska beslut om var människor får leva och bo. Det visar att Sverige har advokater och organisationer som är på alerten, säger Helena Jäderblom.

Att de 47 domarna i Europadomstolen kommer från olika rättssystem påverkar arbetet, berättar Helena Jäderblom. Men hon anser, liksom Elisabet Fura, att domarnas personliga bakgrund är viktigare än vilket land de kommer ifrån.

– För mig är det lättare att identifiera mig med någon som har arbetat i en östeuropeisk domstol än med en västerländsk professor, en teoretiker som har satt betyg på sina studenter men aldrig dömt i ett mål. Vi som har domarbakgrund hemifrån är processvana, beslutsfähiga och inte rädda för att sätta ner foten när det behövs, säger Helena Jäderblom.

I Europadomstolen kan domarna precis som i svenska domstolar vara skiljaktiga.

– Det innebär att domstolen erkänner att det kan finnas olika sätt att bedöma en sak. Ibland kan domarna inte komma överens. Då kan de skriva sig skiljaktiga. Det tycker jag är bra, säger Ulf Bernitz.

Däremot framgår det inte av en dom från Europadomstolen vilken domare som har varit referent.

– Det skrivs inte ut av hänsyn till domarnas säkerhet. Om det är känt vem som är ansvarig för ett mål kan den personen bli utsatt för påverkningsförsök, säger Elisabet Fura.

Förutom att få ner överbalanserna tror Helena Jäderblom och Elisabet Fura att en utmaning de kommande fem–tio åren blir att rekrytera kompetenta domare.

Domarnas mandattid är nio år. De betalar ingen skatt och får ut motsvarande ungefär 130 000 kronor i månaden.

– Det är bra villkor men inget fantastiskt. Många domare och advokater tjänar bättre på hemma­plan. Jag tror att många tackar nej av ekonomiska skäl och av familjeskäl. De som kommer hit har ofta en partner som kanske inte kan hitta ett arbete. Man funderar på om det är realistiskt ekonomiskt, säger Helena Jäderblom.

Även Elisabet Fura vittnar om att domartjänsterna inte är hett eftertraktade av alla.

– Jag kan tänka mig att en del är rädda för att de är bortglömda när mandatperioden är slut, säger hon.

Utveckla konventionen

Ytterligare en utmaning är att fylla Europakonventionen, som kom till 1950 och fungerar som lagbok i Europa­domstolen, med innehåll i takt med att tiderna förändras.

– Internet, medicinsk teknik och surrogatmödraskap är några exempel på sådant som inte fanns när konventionen kom till. Konventionen måste utvecklas i dialog med samtliga 47 stater som deltar i samarbetet. Det är en stor utmaning. Man får inte ta för stora steg framåt, då riskerar vi att politiska ledare hotar med att dra sig ur samarbetet, säger Elisabet Fura.

Både Helena Jäderblom och Elisabet Fura tycker att domstolen, som är en garant för att en lägsta nivå av mänskliga rättigheter upprätthålls i Europaområdet, är lika viktig i dag som någonsin tidigare.

– Människor far otroligt illa. Vi är ett organ som kan ge upprättelse. Jag kan inte se något som skulle kunna hota vår fortsatta existens. Utan samarbetet skulle det bli ett väldigt dåligt skydd, kanske inget skydd alls för mänskliga rättigheter i vissa stater, säger Helena Jäderblom.