search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Spegel, spegel på väggen där ...

Magdalena Andersson tycker att advokater och revisorer ska se sig i spegeln. 

Hon hävdade nyligen i riksdagens talarstol att advokater och revisorer använder sin kompetens för att på alla sätt försöka tänja på skattesystemet och hitta kryphål för att inte betala skatt. Hon tycker att ”detta är djupt upprörande och helt oacceptabelt”. Hon tillägger: ”Här tycker jag att Sveriges alla revisorer och advokater ska titta sig själva djupt in i ögonen i spegeln och fundera på: Kan jag stå för det här beteendet? Är det här verkligen rätt och riktigt utifrån den profession och den yrkesetik som jag har som revisor eller som advokat? Om inte jag betalar äldreomsorgen, för läkarna och för lärarna i skolan, vem ska då göra det?”

Finansministerns beskyllningar förefaller vid första påhörande allvarliga. Inte bör advokater och revisorer uppträda som illojala samhällsmedborgare och simpla skattefuskare. Men har beskyllningarna någon rimlig grund? Låt oss först se på den saken.

 

Advokater har under många år i stor utsträckning bedrivit sin verksamhet i aktiebolagsform. De tog sitt överskott såsom lön. Möjligheten att i fåmansföretag lyfta utdelningar var starkt begränsad. I princip hela vinsten blev således tjänstebeskattad. Staten insåg att detta inte var bra och att småföretagandets villkor borde förbättras. Man införde då regler som möjliggjorde för företagaren att, sedan han tagit ut en rimlig lön, ta ut överskjutande vinst såsom lågbeskattad utdelning, vars storlek kopplades till företagets löneunderlag. Därigenom skulle även sysselsättningen gynnas.

Efter några år skulle det visa sig att många advokater, revisorer och andra småföretagare använde sig av den ordning som statsmakten anvisat. Eftersom vinsterna ofta var goda innebar nyordningen att betydande belopp kunde tas ut till låg utdelningsbeskattning. Problemet var att staten efter ett tag ansåg att ordningen inte bara blev bra – den blev alltför bra. Detta trots att en sådan utveckling var en förutsebar konsekvens av lättnadsregelns införande och känd för lagstiftaren. Sedan saken noterats i media fick den borgerliga regeringen dock kalla fötter. Något skulle göras. För att politiskt motivera en regelskärpning gick den dåvarande finansministern, Anders Borg, ut och påstod att advokater med flera ”överutnyttjade” de så kallade 3:12-reglerna. I den beskyllningen låg implicit att dessa grupper i beskattningshänseende uppträdde illojalt. Han sa inte att ”den reform vi införde för några år sedan blev alltför bra. Vi gjorde ett misstag. Vi har nu insett misstaget och vill korrigera reglerna”. Men det är klart: Att ansvariga politiker vidgår att de gjort fel och att de nu ångrat sig kunde förstås inte förväntas. Genom ohederlig retorik valde man att lägga skulden på de skattebetalare som gjort just det som lagstiftaren anvisat. Enklare då att hänga ut välbeställda advokater och revisorer. För om dem kan det aldrig vara synd.

Sådan var den borgerliga regeringens heder i detta avseende.

Sagt och gjort. Man införde nu regler som för delägarna i de större advokatbyråerna i princip tog bort möjligheten till lågbeskattad utdelning. Delägarna i små och mellanstora byråer fick dock behålla privilegierna. Någon närmare fundering om varför det skulle vara bra att straffbeskatta större advokatbyråer tycks inte ha förekommit.

Inte heller beaktades de negativa strukturella effekterna. Rekryteringen av nya delägare till de större byråerna försvårades. Regeländringen innebar en snedvridning av konkurrensen och ledde bland annat till att planerade samgåenden inte blev av.

 

alltnog. Vad händer då när staten plötsligt ändrar spelreglerna? Jo, precis det som påtalades av ett mycket stort antal remissinstanser, i gott sällskap av Lagrådet, när den Borgska reformen med stöd av socialdemokraterna genomfördes. De företag som inrättat sig efter nyordningen är nu tillbaka på ruta ett. Man väljer då att återgå till en sådan struktur som varit vanlig före lättnaden i 3:12-reglerna, nämligen en modell där man låter delägarna äga sina aktier i ett gemensamägt rörelsedrivande aktiebolag genom egna aktiebolag, ett för varje delägare. Man återgår således till en struktur som i vart fall för advokater och andra partnerägda rörelseidkare varit vanlig sedan många, många år. Denna struktur är inte konstig eller särskilt fiffig. Och den innebär inte något skatteundandragande! När pengarna väl tas ut beskattas de som vanligt. Endast på en punkt finns en skillnad. Den handlar om de advokater som står inför att avsluta sin yrkesutövning. För dem infördes för flera år sedan en möjlighet att ta ut innestående vinstmedel till förmånligt låg beskattning. Men då måste de vänta i fem år och under den tiden inte vara yrkesverksamma. Denna pensionärsregel införde statsmakten för att medvetet gynna pensionärer. När man använder sig av den möjligheten innebär det inte rimligen något illojalt skatteundandragande!

 

Så till Magdalena Andersson. Hennes yrvakna uttalanden i riksdagen synes ha utlösts av ett reportage av en mindre kunnig journalist på SVT. Denna journalist, såvitt kan förstås i det närmaste helt befriad från tyngande insikter om ordinär företagsbeskattning, lyckades starta ett drev minst bestående av två personer – journalisten och finansminister Andersson. En finansminister av socialdemokratisk kulör måste förstås visa prov på minst samma handlingskraft som sin borgerliga företrädare. Så nu tar vi till storsläggan. Kunde Borg hänga ut advokater och revisorer så kan Andersson. Och om Borg valde ohederlig retorik så kan väl Andersson det också. Den stilarten tycks för övrigt vara en av Anderssons bättre grenar. Alla minns vi talet om de tomma ladorna. För det var väl inte så att finansministern inte förstod att det hon påstod i sak var helt fel?

Att man i agitationen väljer att fokusera på Sveriges största advokatbyrå som exempel på detta förmenta missbruk är också illa. När det gäller advokatfirman Mannheimer Swartling är det nämligen särskilt stötande eftersom den byrån av tradition valt att undvika allt vad som kunnat uppfattas som illojala skatteupplägg. Det finns all anledning för delägarna på Sveriges största advokatbyrå att vara stolta över vad de ser när de tittar sig i spegeln. Även när de tittar ”djupt in i ögonen”. Ty då ser de seriösa, hårt arbetande och skickliga advokater med en närmast unik ställning i svenskt näringsliv. Det är en spegelbild som de i viktiga avseenden delar med svenska advokater i gemen.

 

Så långt de självbespeglande advokaterna. Anderssons metafor reser naturligen frågan om vad hon själv ser när hon tittar sig i spegeln.

Kanske ser hon en företrädare för en aktieägare med innehav i svenska aktiebolag till ett värde av 500 miljarder med synnerligen gynnsam beskattning. Företag som Vattenfall, Telia Sonera, Svenska Spel och Systembolaget. Det förlusttyngda Vattenfall med sin brunkol, Telia Sonera med smarta utbetalningar till diktatorer och deras döttrar, Svenska Spel som cyniskt tjänar pengar på människors spelberoende och Systembolaget som genom sitt monopol tjänar pengar på att sälja brännvin. Vad känner Magdalena Andersson när hon ser den bilden? Stolthet, blygsel eller annat? Eller rodnar hon kanske när hon betänker hur vallöften sviks utan tillstymmelse till ånger? Endast fantasin sätter gränser för vad vår finansminister skulle nödgas se i sin spegel om hon gjorde sig besväret att ”titta sig själv djupt in i ögonen” i spegeln och fundera på: Kan jag stå för det här beteendet?

Det är något särskilt med finansministrar. De har den enskilt största makten över statens finanser. De styr inte sällan med järnhand. Och så måste det förmodligen vara för att det ska vara ordning och reda i ekonomin, som det brukar heta. Detta ställer dock höga krav på dem som fått detta uppdrag. Inte bara när det gäller att hålla hårt i nyckeln till kassaskåpet, utan också när det gäller intellektuell hederlighet, omdöme och god ton. Man kan av en finansminister kräva att hon är rimligt saklig och att hon inte mot bättre vetande sprider oriktiga uppgifter. Det är farligt att gå vilse i det populistiska känslosvallet. Högljudd retorik kräver gott underlag, särskilt om man utpekar andra som omoraliska. Och, för övrigt, tänk om vi ifråga om anklagelser om bristande skattemoral med gillande kunde ta till oss det som en framstående brittisk domare uttalade i frågan om samhällets krav på den enskilde skattebetalaren:

”No man in the country is under the smallest obligation, moral or other, so to arrange his legal arrangements to his business or property as to enable the Inland Revenue to put the largest possible shovel into his stores”.

Annons
Annons