search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Göran Lambertz, justitieråd: Det finns en sanning som ingen kan göra något åt

Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen, skriver om det mycket uppmärksammade Quickärendet. ”Självfallet är det inte antalet supportrar som är avgörande för vem som har rätt. I själva verket är det just det som är det fina med Quickärendet. Det finns en sanning som ingen kan göra något åt. Den ligger där och väntar, och den är som den är.”

Samfundets generalsekreterare Anne Ramberg har sagt att det är uppenbart att jag med mitt deltagande i Quickdebatten bara försvarar mitt agerande som justitiekansler.

Är inte detta en något slarvig användning av ordet uppenbart? Hur ligger det till exempelvis om påståendet inte är sant?

I augusti 2012 klargjorde Anne Ramberg på sin blogg hur det låg till med Quickärendet: ”Det är redan idag med två friande domar, utan överdrift, en rättsskandal där samtliga inblandade har ett ansvar. [...] I detta fall synes det vara så att det fanns övertygande bevisning för att Quick i själva verket var oskyldig.”

Är inte detta en något slarvig användning av orden ”utan överdrift, en rättsskandal”? Hur ligger det till exempelvis om påståendet om en rättsskandal inte är sant?

Jag har ända sedan dag 1 i Quickdebatten förundrats över hur samfundets generalsekreterare har kunnat tala och skriva så okunnigt som hon har gjort. Det gäller särskilt som hennes påståenden har innefattat mycket allvarliga anklagelser mot några personer. Jag vet inte vad som ligger bakom, men möjligen har hon blandat ihop de båda frågor som debatteras:

1. Vad är sanningen? Var åtalen och domarna i Quickmålen en rättsskandal eller inte?

2. Vad får man säga om sanningen? Och vad får särskilt en domare i Högsta domstolen säga?

Att jag har fått för mig att hon kan ha blandat ihop de båda frågorna beror på följande: Om sanningen är att åtalen och domarna i Quickmålen var en rättsskandal, är det rimligen uppenbart att det är fel att säga att Sture Bergwall kan vara skyldig. Men nog är det väl tvärtom om sanningen är den motsatta? Alltså om åtalen och domarna i Quickmålen var riktiga och påståendet om en rättsskandal därför är en villfarelse och de allvarliga anklagelserna mot Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle, Claes Borgström och Sven Å Christianson falska?

Eller menar Anne Ramberg att det är fel att säga att domarna kan vara alldeles riktiga och att påståendet om en rättsskandal är en allvarlig villfarelse, en av samtidens största, även om detta påstående är hundraprocentigt korrekt? Och att oskyldiga får stå ut med anklagelserna? Nej, det har jag nog svårt att tro att den viktigaste företrädaren för landets advokatsamfund kan tycka. Det är rimligen ganska självklart att en villfarelse om rättsväsendet av stora dimensioner, med allvarliga falska anklagelser mot enskilda, måste avslöjas.

Så kritiken mot mig måste bottna i att svaret på fråga 1 enligt Anne Rambergs mening är ja: Det var en rättsskandal.

I så fall har vi bara fråga 1 kvar att diskutera. Och då kan jag meddela generalsekreteraren att jag numera har en ganska lång rad advokater på min lista över personer som till mig har sagt att de är övertygade om att Quickärendet inte är någon rättsskandal. Hur många har hon på sin?

Självfallet är det inte antalet supportrar som är avgörande för vem som har rätt. I själva verket är det just det som är det fina med Quickärendet. Det finns en sanning som ingen kan göra något åt. Den ligger där och väntar, och den är som den är.

Så när det gäller fråga 1 är verkligheten helt avgörande. Och hur ligger det då till med verkligheten? Spelar det någon roll om den bevisning som fanns mot Thomas Quick var så övertygande att den närmade sig en sannolikhet på 100 procent (se kapitel 14 och 15 i min bok Quickologi)? Anta att den var 98 %. Eller 80 %, för att ta till med god marginal. Kan Anne Ramberg då göra mig tjänsten att fundera över sannolikheten för att det var fråga om en rättsskandal när Quick åtalades och dömdes? Och kanske över hur stor sannolikheten var att ”det fanns övertygande bevisning för att Quick i själva verket var oskyldig”?

Är man jurist bör man låta bli att uttala sig tvärsäkert om sådant som man inte är insatt i. Är man generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund bör man avstå från tvärsäkra påståenden som inrymmer anklagelser mot utpekade personer om brott och andra allvarliga fel. Det gäller i varje fall om det inte finns någon grund för anklagelserna.

Jag väntar på att Anne Ramberg ska få civilkurage nog att be Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle, Claes Borgström och Sven Å Christianson om ursäkt.

Till mig får hon gärna säga, så småningom, att hon har börjat förstå att det var rätt att avslöja villfarelsen. 

 

Kommentar: Anne Ramberg har valt att inte bemöta Göran Lambertz debattinlägg.

Annons
Annons