search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Okunskap om advokatens roll bakom kritiken

Myndighetssamarbetet mot grov organiserad brottslighet skördar nya framgångar. Detta enligt den rapport från de samverkande myndigheterna som publicerades i början av april. Framgångarna märks i en ökning av antalet lagföringar och en rejäl ökning av antalet utdömda fängelseår.

I rapporten reflekteras också över hur arbetet mot den grova organiserade brottsligheten påverkar de inblandade.

Det är här de uppmärksammade synpunkterna på advokaternas insatser i målen kring den grova brottsligheten läggs fram.

I avsnitt 8.7.2 skrivs bland annat: ”De stora målen leder allt oftare till ett sämre samarbetsklimat i rättssalarna. Åklagarna upplever i allt större utsträckning att försvarare, särskilt när de är många i ett mål, försöker rikta in sig på processuella eller perifera frågor för att förskjuta fokus från det väsentliga i målet. Det är även allt vanligare att åklagarnas och polisens arbetsmetoder ifrågasätts samt att åklagare avbryts och ständigt får svara på frågor under domstolsprocessen.”

Och lite senare framförs att ”Ett problem som har uppmärksammats ytterligare under året, är att försvaret sällan fullgör sin skyldighet enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse ska försvaret i samband med delgivning av förundersökningen meddela de brister de anser finns eller de kompletteringar som de anser ska göras. Detta sker istället först under huvudförhandlingen.”

I en kommentar till TT, publicerad i en rad dagstidningar, utvecklade överåklagare Björn Blomqvist resonemanget. Han hävdade att advokaternas agerande riskerade att minska effektiviteten och skada förtroendet för rättsväsendet, formuleringar som fick Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att i sin blogg tala om ”spel med hög klubba” från åklagarnas sida.

Samarbete nödvändigt

Anne Ramberg är noga med att påpeka att hon i grunden är positiv till myndighetssamarbetet.

– Det krävs samverkan mellan myndigheter för att man ska komma till rätta med den här allvarliga brottsligheten, säger hon, men fortsätter:

– Däremot blir jag bekymrad över den bristande förståelse för advokatrollen och grundläggande rättsstatliga principer som författarna till rapporten ger uttryck för. Ett exempel på detta är påståendet att advokaterna inte fullgör sina skyldigheter att påtala utredningsbrister. I allmänhet beror sena påpekanden från försvarets sida på just utredningsbrister. Det kan handla om allt från slarvigt utförda målsägandeförhör till underlåtenhet att utreda vissa omständigheter. Varken den misstänkte eller försvararen har någon som helst utredningsskyldighet eller skyldighet att kvalitetssäkra förundersökningen, fastslår Anne Ramberg.

Hon menar vidare att advokaten endast ska påtala utredningsbrister om det gagnar klienten. Det innebär i princip att endast sådana brister som leder till att åtal inte väcks eller att åtalet ogillas ska påtalas av försvararen. Detta följer av bestämmelsen i rättegångsbalken som föreskriver att advokaten ska tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Att hävda som man gör i rapporten att det skulle vara advokaternas fel att dessa rättegångar blir så utdragna, det är både i sak fel och oförskämt, anser Anne Ramberg.

Antydningen om att försvarsadvokaterna skulle vilja dra ut på rättegångarna bygger på ett rejält tankefel, påpekar hon vidare. Snarare är det nog så att de i många fall avstår från att göra befogade invändningar på instruktion av och av hänsyn till klienter som i vissa fall redan suttit häktade i flera år.

Riksåklagare Anders Perklev tycker att diskussionen om vem som gjort eller gör rätt och fel i de omdiskuterade rättegångarna är olycklig och vilar på en felaktig tolkning av vad rapporten vill säga.

– Man ska nog ska läsa texten utifrån rubriken till det aktuella avsnittet i rapporten: Påverkan på de inblandade. Detta ska inte ses om kritik utan som en beskrivning av hur man uppfattar situationen bland de medverkande åklagarna och i någon mån polisen, säger han, och fortsätter:

– Försvararen har naturligtvis sin roll, och ska tillvarata sin klients intressen. Försvararen har ingen skyldighet att underlätta processen eller se till att den flyter framåt. Jag ser det närmast som naturligt att man från försvarets sida kliver in genom de dörrar som rättegångsbalken lämnar öppna. Samtidigt kan man inte blunda för att det har skett en utveckling av processföringen, i Sverige såväl som i andra länder, och att vi måste förhålla oss till denna utveckling, konstaterar Anders Perklev.

Fredrik Wersäll, hovrättspresident i Svea hovrätt, reagerade med viss förvåning på formuleringarna i rapporten.

– Det är naturligtvis viktigt att beskriva de svårigheter som uppstår i de här målen. Men samtidigt måste man visa förståelse för de olika rollerna. Den passus som finns i rapporten om försvararna tycker jag kanske inte andas en fullständig förståelse för vad som är försvararens uppgift. För att få en bra stämning under processen är det centralt att alla inblandade förstår att vi har olika roller. Det är inte brottmålsprocessens syfte att alla ska sträva åt samma håll. Det ligger i processen att man har byggt in de motstridiga intressen som kan finnas i målet, så att de kommer fram i ljuset, säger Wersäll.

Advokaterna skickligare

I rapporten om myndighetssamarbetet under 2014 talas också om att de stora målen allt oftare ”leder till ett sämre samarbetsklimat i rättssalarna”. Såväl Anne Ramberg som Anders Perklev och Fredrik Wersäll betonar dock att bråk och dålig stämning under rättegångar fortfarande hör till undantagen och att de främst förekommit i riktigt stora mål som det så kallade Södertäljemålet och kokainmålet.

Just utredningar genomförda inom ramen för myndighetssamarbetet mot den grova organiserade brottsligheten har i flera fall lett till sådana jättemål, med årslånga huvudförhandlingar och häktningstider på flera år. De långa utredningarna och förhandlingarna sätter alla parter under stor press, påpekar alla de intervjuade.

– Omfånget på de här målen spelar väldigt stor roll, och man ska inte underskatta svårigheterna. Å ena sidan har jag förståelse för att utredningarna blir av den omfattningen med de arbetsmetoder man använder, och det är möjligt att det är svårundvikligt. Å andra sidan leder det till påfrestningar på rättssystemet som vi inte har sett tidigare, med bekymmer som långa resurskrävande förhandlingar, långa häktningstider, svårigheter med processledning och svårigheter när det gäller bevisföring, konstaterar Fredrik Wersäll.

I flera av de stora målen kring organiserad brottslighet har försvararna agerat offensivt och pekat på brister i utredningarna, vilket kan ligga bakom rapportens uttalanden om försvarare som försöker rikta in sig på processuella eller perifera frågor. Anders Perklev pekar på en tydlig utveckling av mer aktiva advokater i dessa mål. Och Fredrik Wersäll håller med.

– Ja, delvis är det så i de stora målen att det blir fler invändningar. Men det tycker jag inte är åklagarnas sak att ha synpunkter på. Det är rätten som ska avgöra vad som är relevant och inte relevant, säger han.

För Anne Ramberg är det knappast ett problem att advokaterna mer aktivt använder sig av rättegångsbalken.

– Jag tror att advokaterna har blivit skickligare på processrätt och att de i ökad omfattning använder sig av de medel som står till buds och som lagstiftaren erbjuder, säger hon med viss stolthet.

Reformer krävs

Det tycks alltså som att de problem med konflikter och dålig stämning som har varit kring vissa mål i stor utsträckning beror på själva målens stora omfång och de särskilda problem som det skapar. Men även mer aktiva advokater kan utgöra en utmaning för rättssystemet.

– Man kan nog säga att rättegångsbalken inte riktigt är anpassad för denna typ av stora och komplicerade mål, men inte heller för en processföring som innebär att man ställs inför väldigt många formella frågor som måste tas om hand på ett bra sätt under processen. Detta måste vi, alla aktörer, lära oss att hantera – och även lagstiftaren ta tag i – så att vi även fortsatt kan fullfölja rättegångar på ett koncentrerat och rättssäkert sätt, menar Anders Perklev, som önskar se vissa förändringar i rättegångsbalken.

Hans förslag handlar bland annat om att försöka hitta former för att säkerställa muntlig bevisning i ett tidigare skede, till exempel genom att kunna använda videoinspelade förhör i rätten.

– Det andra är att jag tror att man behöver se över reglerna om verkan av slutdelgivningen av förundersökningen, och överväga om man ska införa någon form av begränsning av möjligheten att komma med nya invändningar och yrkanden på ett sent stadium om det inte finns godtagbara skäl till att man har väntat med detta, säger Anders Perklev.

Fredrik Wersäll och Anne Ramberg delar uppfattningen att rättegångsbalken inte riktigt fyller sin funktion som den borde i de största målen. Men Anne Ramberg vill samtidigt peka på ett annat problem som hon menar ställer till minst lika stora problem i form av långa häktningstider och förundersökningar som pågår parallellt med huvudförhandlingar.

– Jag tycker att domstolarna är alldeles för slappa och snabba med att tillgodose åklagarnas begäran om häktning och om restriktioner. Det finns i dag enligt lagstiftningen att ställa högre krav på åklagarna. Men det gör man inte, säger hon, och önskar tydligare signaler från lagstiftaren just här.

Måste ta befälet

Lagändringar kan naturligtvis vara en väg att bättre rusta rättsväsendet för de utmaningar som de stora målen erbjuder. Men Fredrik Wersäll vill i första hand lyfta fram andra insatser.

– Vissa erfarenheter från de här stora målen skulle kunna tyda på att domaren har trätt tillbaka lite för mycket. Det har varit en skola när det gäller processledning där domaren ska förhålla sig rätt passiv och låta parterna driva processen. Det fungerar nog normalt sett. Men just i dessa stora mål med väldigt mycket material är det särskilt viktigt att domaren kliver fram och tar befälet i rättssalen, säger Wersäll.

Ett tydligt exempel på när det krävs en tydligare domarroll är de fall där advokater och åklagare mer eller mindre råkat i luven på varandra inför rätten.

– Här finns en central uppgift för domaren: att se till att det blir ordning och reda i rättssalen och att inte parterna käftar med varandra, att alla behandlar varandra med respekt och att målet handlar om det som det ska handla om, påpekar Fredrik Wersäll.

Förutom en tydlig processledning och styrning av vad som tillåts och inte i rätten kan domaren också bidra till att målet blir mer överblickbart och väl disponerat, till exempel genom planeringsmöten, där domaren kallar samman parterna för att gå igenom målen och försöker klara ut vad det är man är oense om och vad målet handlar om egentligen.

Anders Perklev och Anne Ramberg håller med Wersäll om att domarens processledning är avgörande för stämningen i rättssalen. Och Anne Ramberg betonar att det i stora drag råder samsyn mellan de tre ledande företrädarna för rättsprocessens parter.

– Vi för löpande samtal, och både Riksåklagaren och Svea hovrätt har ju tagit egna initiativ kring detta och har projekt där advokaterna är med, säger hon.

Men Anne Ramberg vill också lyfta fram behovet av att förklara de olika rollerna i rättssystemet.

– Jag tror att att vi tillsammans med åklagare och domstolarna måste tydliggöra vad advokaten har för uppdrag. Där råder det tyvärr en kunskapsbrist, även om vi är och talar på åklagarutbildningarna. Advokaten är inte någon rättens tjänare, utan har uteslutande sin lojalitet mot klienten, inom de ramar som ges av lagen och god advokatsed, givetvis, säger hon.

Polismyndigheten: Myndigheter i samverkan mot den organiserade brottsligheten 2014

Annons
Annons