search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Var gör resurserna störst nytta?

En sådan här krönika kanske borde inledas med tankar kring gängvåldet i Göteborg nyligen eller om andra viktiga polisiära frågor. Eller varför inte reflektioner efter några månader som rikspolischef. Jag väljer medvetet en annan vinkel som handlar om hur vi skapar trygghet med ett bredare samhällsengagemang.

Knappt 12 000 personer ligger bakom en stor del av den totala brottsligheten i landet. Sammantaget står de för 56 procent av samtliga lagförda brott. Denna tankeväckande analys presenterade Brottsförebyggande rådet (Brå) i en rapport för några månader sedan. De 12 000 personerna ges den något trubbiga beteckningen högaktiva lagöverträdare och återfinns i hela landet, även i mindre kommuner.

Jag har funderat en del kring detta. Och jag kan inte låta bli att känna en stor bedrövelse inför denna statistik. I den ryms många mänskliga tragedier. Livet är inte alltid rättvist, de som hamnar i en kriminell livsstil har ofta haft oddsen emot sig från början. Det ursäktar självklart inte att man begår brott – alla människor gör sina val – men det är en förklaring till varför de har hamnat i sin situation.

Rättsväsendet lägger ned stora resurser för att hantera denna brottslighet. Det är polisanmälningar som ska skrivas, förhör med misstänkta och vittnen, tekniska undersökningar, sökningar i spaningsregister, kontakter med brottsutsatta osv. När någon grips innebär det mer jobb med transporter av misstänkta och förvaring i arrester och häkten. Går saken till rättegång krävs arbetsinsatser från åklagare, domare, advokater, målsägandebiträden med flera. De straff som vi sedan dömer ut för de här mängdbrotten blir ofta någonting mellan böter och ett kortare fängelsestraff.

Skulle inte samhället kunna angripa det här problemet på ett annat sätt? För det finns en orsakskedja här. Och frågan är om våra åtgärder grundas i en korrekt analys av orsakerna till alla brott som de här personerna begår. Brås analys är följande. En gemensam nämnare för de högaktiva lagöverträdarna är att en stor andel bedöms ha ett aktivt missbruk – cirka 80 procent har dömts for ringa narkotikabrott. Andra vanliga brott som de begår är snatterier, stölder, olovlig körning, olaga hot, brott mot knivlagen, rattfylleri och misshandelsbrott som inte är grova. Grövre brott som rån är ovanliga.

En dimension av denna brottslighet är att de högaktiva lagöverträdarna begår färre brott med stigande ålder. De mest högaktiva är de yngre. Många av dessa återfinns sannolikt i den stora svansen kring grovt kriminella som återfinns i många av våra större städer. I höstas presenterade Rikskriminalpolisen (numera polisens Nationella operativa avdelning) en rapport om denna problematik. Analysen i den visar att det finns en stor grupp unga som flockas kring de grovt kriminella och står för narkotikaförsäljning, stölder och inbrott i närområdet. Nästan inget tyder på att de kan leva på sin brottslighet.

Vad har egentligen samhället för samlad strategi mot denna brottslighet? Jag saknar ett sådant samtal i Sverige. Grundproblemet för många av dessa personer är deras drogberoende. De måste bli drogfria, vilket kräver en effektiv och uthållig missbruksvård. I förlängningen behöver de en bostad och hjälp att skapa en meningsfull tillvaro med sysselsättning och ett socialt nätverk. Bland de unga lagöverträdarna ser det nog lite annorlunda ut, även om många av dem också har drogproblem. De har sannolikt en pessimistisk kalkyl om de egna framtida livschanserna. Det driver dem in i en kriminell livsstil. Här krävs därför insatser för bättre utbildning och en möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden.

Det här är knappast samhällsuppgifter som polisen är mest lämpad att lösa. Det kräver ett förebyggande och stödjande arbete inom socialtjänst, sjukvård, kriminalvård, arbetsförmedling med flera. Men polisen kan bli en del av lösningen. Många brottsforskare lyfter fram vändpunkter i livet som ett utlösande faktor för att få människor att lämna en kriminell livsstil. Jag tror att polisen kan spela en stor roll här. En bra polis ingriper självklart mot dem som begår lagbrott. Men den goda polisen försöker också motivera till en förändring och arbetar för att försöka förebygga brott.

De initiativ som nu tas för att reformera svensk polis underlättar hur vi ska tackla kriminalpolitiska problem som detta. Fler poliser ska arbeta lokalt, nära dessa problem. Vi ska också utveckla den brottsförebyggande samverkan som finns på lokal nivå. Ett sätt är de medborgarlöften som polisen ska ta fram tillsammans med bland andra kommunerna. Men vi behöver också se över hur vi kan arbeta mer effektivt mot gemensamma problem. Det gäller inte bara mot de högaktiva lagöverträdarna, utan också mot våld i nära relationer, otrygghet på allmänna platser och grov organiserad brottslighet. Och ska vi nå bättre resultat måste fler än polisen utveckla sina insatser mot dessa problem.

Men i förlängningen bör vi också diskutera hur vi lägger samhällets resurser mot dessa problem. Jag är inte säker på att mer resurser till rättsväsendet i alla lägen är den bästa lösningen. Det går också att diskutera hur resurserna inom rättsväsendet fördelas. I USA är till exempel mantrat bland vissa forskare ”less prison, more police, less crime”. Deras linje är att det finns ett brett forskningsstöd för att det är mer effektivt att sätta in mer resurser till polisens brottsförebyggande arbete än att förövare låses in i fängelse. Ett exempel på det är när polisen arbetar fokuserat för att förhindra brott vid platser som har en hög koncentration av våldsbrott (så kallade hot-spots).

Samtidigt som vi angriper brottsligheten måste vi klara av att diskutera om hur vi angriper brottslighetens orsaker. Visst, rättsväsendet och polisen har sina självklara roller, men en samhällslogik som fastnar i diskussionen om enbart rättsväsendets effektivitet riskerar att föra oss i fel riktning.

 

Dan Eliasson  

Rikspolischef

Annons
Annons