search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Om läpparnas bekännelse och den kommersiella verkligheten

Den senaste tiden har en infekterad och tämligen förvirrad debatt ägt rum i frågan om det var rätt att säga upp den militära samarbetsöverenskommelsen med Saudi­arabien och om formerna för denna uppsägning. I frågan om Sverige ska exportera krigsmateriel till diktaturer som allvarligt kränker mänskliga rättigheter finns det uppenbarligen olika uppfattningar.

En utredning kallad KEX arbetar för närvarande med att skärpa exportkontrollen av krigsmateriel till länder som inte är demokratier. Ett betänkande väntas snart. Några rättsliga utgångspunkter på frågan är följande.

Huvudprincipen är att vapenexport inte är tillåten. Men enligt lagen om krigsmateriel kan undantag medges förutsatt att det finns säkerhets- eller försvarspolitiska hänsyn som talar för sådan export och den inte strider mot Sveriges utrikespolitik. Enligt förarbetena till redan nu gällande regler bör tillstånd inte lämnas för export av krigsmateriel till länder där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter uppges vara ett centralt villkor för att tillstånd ska kunna beviljas. Vad gäller vapenexport till Saudiarabien torde säkerhets- eller försvarspolitiska hänsyn inte med fog kunna åberopas. Däremot finns det mycket starka ekonomiska intressen. Ty Saudiarabien har pengar. Mycket pengar.

Förra årets export av krigsmateriel till Saudiarabien uppgick i och för sig endast till närmare 340 miljoner kronor. Men, under de senaste fem åren har Sverige exporterat krigsmateriel bara till Saudiarabien för över 5 miljarder. Vapenindustrin i Sverige omsätter många miljarder och sysselsätter tusentals personer. Att Saab, Hägglunds, Bofors, FFV, Kockums och Volvo har starka intressen i denna export är uppenbart. Saab, som står för nära 60 procent av den svenska krigsmaterielexporten, var för något år sedan för övrigt det 31:a största vapenproducerande företaget i världen.

Svenskt näringsliv har, ivrigt påhejat av Kinberg Batra och Dagens industri, argumenterat starkt för att överenskommelsen skulle förlängas. Man har bland annat hävdat att svensk exportindustri skulle komma att skadas och att en uppsägning av överenskommelsen skulle göra att Sveriges röst i denna viktiga del av Mellanöstern allvarligt skulle försvagas. En diskussion av MR-problematiken verkar man vilja undvika. Detta reser frågor om synen på mänskliga rättigheter i allmänhet, men också hur företagen förhåller sig till de policydokument som flertalet av de stora företagen har upprättat och inte sällan åberopar. Detta väcker frågor om näringslivets samhällsansvar i vid mening.

OECD lanserar i dagarna ”The Trust and Business Project”. Detta syftar till att överbrygga avståndet mellan uppställda affärsregler och deras reella tillämpning. Nästan alla stora exportföretag har idag omfattande etiska regelverk och uppförandekoder i syfte att förhindra korruption, barnarbete och andra beteenden som strider mot mänskliga rättigheter. OECD:s projekt ska identifiera hur företagens ”corporate governance”-regelverk kan stärka deras förmåga att göra affärer med integritet och utan att etikreglerna åsidosätts. OECD har under åren tagit fram ett stort antal ramverk för näringslivet i syfte att stärka företagens samhällsansvar, att motverka korruption och att respektera mänskliga rättigheter. OECD:s Guidelines for Multinational Enterprises är ett sådant exempel. De reviderades 2011 bland annat som ett resultat av att FN samma år antog Guiding Principles on Business and Human Rights. Dessa principer bygger på de välkända Ruggie-principerna, uppkallade efter professor John Ruggie som var FN:s generalsekreterares speciella rapportör för företag och mänskliga rättigheter.

Internationella deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter vände sig ursprungligen endast till stater. Med tiden har det blivit uppenbart att företag och organisationer också bär ett stort ansvar för upprätthållandet respektive åsidosättandet av mänskliga rättigheter med åtföljande stora konsekvenser för människor och samhällen. Den av nobelpristagaren Milton Friedman formulerade principen om att ”the business of business is business” saknar i vår tid all legitimitet. Samtidigt som den internationella handeln på senare år starkt bidragit till att minska fattigdomen dramatiskt, har särskilt i utvecklingsländerna globaliseringen stundom haft negativ inverkan för människor och samhällen, när det gäller mänskliga rättigheter. Det handlar om allt från arbetsrättsliga brister och diskriminering till övergrepp på lokala samhällen av säkerhetsföretag i gruvor, diktaturers förföljelser av politiska dissidenter med hjälp av information erhållen från ICT-företag till misshandel av migrantarbetare.

De trettioen vägledande FN-principerna i Guiding Principles utgår från tre hörnstenar: att stater har en skyldighet att respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att företag har en särskild roll och funktion i samhället och måste följa alla tillämpliga lagar och respektera de mänskliga rättigheterna, samt att det finns ett behov för den enskilde att få sin sak prövad effektivt och på lämpligt sätt i de fall rättigheterna och skyldigheterna inte respekteras. I förpliktelsen att respektera de mänskliga rättigheterna ingår bland annat ett ansvar för företagen att ta fram riktlinjer och ha processer som kan utföra uppföljningar och konsekvensanalyser.

FN:s regler gäller för alla stater och företag. Enligt princip 16 gäller att ”[a]s the basis for embedding their responsibility to respect human rights, business enterprises should express their commitment to meet this responsibility through a statement of policy”. Reglerna har fått stort genomslag i hela världen bland företag, handelsorganisationer, regeringar, människorättsorganisationer och investerare. Enligt Business and Human Rights Resource Center hade 370 företag antagit en formell företagspolicy som uttryckligen refererar till mänskliga rättigheter. Av dessa var nästan 10 procent svenska. Det är ett glädjande bevis på svenska företags framsynthet och principiella ansvarstagande för mänskliga rättigheter. Men hur förhåller sig dessa dokument till verkligheten?

Advokatfirmor världen över spelade en viktig roll under det sex år långa arbetet att ta fram det omfattande och detaljrika dokumentet innefattande kommentarer till varje regel. Advokater vägleder också företagsklienter vid tillämpning av reglerna. Det är en allt större och viktigare del i advokatuppdraget att verka för att klienterna följer lagar och regler. I en alltmer globaliserad och komplicerad omvärld ökar behovet av professionell vägledning. Till detta kommer, såsom UN Guiding Principles exemplifierar, den ökade betydelsen av övergripande normer och ”soft law”. Att inte följa sådana regler kan vara väl så skadligt som att bryta mot en lagbestämmelse. För det enskilda företaget kan, som historien visar, medverkan till MR-brott få förödande konsekvenser.

Mänskliga rättigheter har kommit för att stanna. I det arbetet har advokaterna en särskilt viktig uppgift. Men, få är de advokatfirmor som själva implementerat en välartikulerad policy att respektera mänskliga rättigheter i sin egen verksamhet. Advokater och advokatbyråer är som andra företag och organisationer underkastade dessa regler. Det ställer höga krav på advokaterna att själva leva upp till de vägledande principerna. Härför krävs betydande uppmärksamhet och kunskap om anställda, om leverantörer och om klienter. För att advokatbyråerna ska kunna leva upp till skyldigheten att respektera mänskliga rättigheter som denna skyldighet definieras i FN-principerna, ställs advokaterna inför stora utmaningar. Detta gäller inte minst när det gäller yrkesmässiga kärnvärden i form av klientlojalitet och tystnadsplikt. Därför var det särskilt välkommet att International Bar Association, IBA, förra året gav ut egna vägledande regler för advokatsamfund och advokater.

Advokatsamfundet har i likhet med alla andra advokat­organisationer ett ansvar att driva kampen för den demokratiska rättsstaten, vars huvuduppgift är att värna mänskliga rättigheter, såsom dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Det är därför advokater är reglerade i lag och i en rad internationella instrument. Denna reglering tillförsäkrar advokater och deras organisationer oberoende. Advokatsamfundets stadgar föreskriver att vi ska följa rättsutvecklingen och verka för att samfundets erfarenhet kommer denna tillgodo. Det är också därför vi inbjuds att medverka som experter i utredningar, att avge yttranden över lagförslag och att delta i den offentliga debatten.

I diktaturer och odemokratiska stater fängslas och åtalas advokater, journalister och människorättsaktivister för att de står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Saudiarabien är ett sådant land. Saudiarabien och ett antal av dess ekonomiska lydstater har nu kallat hem sina ambassadörer för att de är kränkta till följd av den avtalsenliga uppsägningen av det militära samarbetsavtalet. Denna attityd förtjänar inte respekt. Värnet av mänskliga rättigheter kräver ibland offer. Att en kritiserad stat inte gillar det, får man förstå. Talet om att Sverige lägger sig i Saudiarabiens ”inre angelägenheter” är en bland MR-kränkande stater populär försvarsposition. Men den håller inte. Såsom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna anger är en grundläggande poäng att rättigheterna är universella. Det betyder att det aldrig blir den enskilda statens inre angelägenhet om man kränker dessa rättigheter. Omvärlden bör och skall reagera på sådant.

Med viss förundran konstaterar jag att vissa söker göra partipolitik av frågan. Enligt min mening är det direkt pinsamt att placera in värnet av mänskliga rättigheter på en höger–vänster-skala. Där hör den inte hemma. Men viss bedrövelse får man konstatera att en hel del fallerar då det gäller tillämpning av etiska principer och mänskliga rättigheter i ett land som per capita är en av världens största vapenexportörer. Det är dags att göra läpparnas bekännelse om vikten av mänskliga rättigheter till en del av den kommersiella och politiska vardagen.

 

Annons
Annons