search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Reglerna gällande preskriptionsavbrott bör ses över

Genom ett par uppmärksammade rättsfall har HD omtolkat reglerna gällande preskription av fordringar på ett sätt som har fått mycket långtgående konsekvenser för kreditförhållanden.

Att utan lagstiftning drastiskt förändra bevisbördan för om preskriptionsavbrott har skett kan ifrågasättas. Samtliga moderater i riksdagens civilutskott har därför i en gemensam motion föreslagit att reglerna gällande preskriptionsavbrott ska ses över. 

Enskilda fordringar löper med en preskriptionstid om antingen tre eller tio år. Preskriptionstiden förlängs från den tidpunkt då preskriptionsavbrott sker. Preskriptionsavbrott kan bland annat ske genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären, se 5 § preskriptionslagen.

Högsta domstolen (HD) har tidigare uttalat att ett kravbrev som ostridigt har sänts till gäldenärens adress utan att komma i retur inte innebär att preskriptionsavbrott har uppkommit (se NJA 1996 s. 809). Den princip som har gällt har varit att det är borgenären som står risken för att ett kravbrev inte når gäldenären och att det är borgenären som ska styrka att preskriptionsavbrott har skett. Preskriptionsavbrott ansågs då styrkt exempelvis om gäldenären kvitterade ut ett kravbrev som sänts med rekommenderad försändelse eller då mottagningsbevis skrivits under.

Ny praxis

År 2007 (NJA 2007 s. 157) lättade HD väsentligen på beviskravet genom att slå fast att preskriptionsavbrott kunde anses ha uppkommit då ett flertal försändelser avsänts till gäldenärens folkbokföringsadress utan att ha kommit i retur. Målet gällde en konsumentfordran. Inom ordinarie preskriptionstid hade borgenären skickat fem kravbrev och därefter ytterligare nio kravbrev till gäldenärens folkbokföringsadress. HD uttalade att möjligheten att inte åtminstone något av breven skulle ha nått gäldenären kunde anses vara försumbar.

I stället för att borgenären ska styrka preskriptionsavbrott ska numera alltså, enligt HD, en sannolikhetsbedömning göras. HD har dessutom godtagit utdrag ur inkassobolags datasystem som bevisning för att brev har avsänts. Det krävs alltså inte ens faktiska kopior av avsända brev. Utdragen kan vara av mycket varierande kvalitet.

År 2012 gick HD ännu längre (NJA 2012 s. 172) och menade att gäldenären har en skyldighet att bevaka posten på sin folkbokföringsadress och att en försändelse som har delats ut där ska anses ha kommit honom tillhanda, oavsett om han faktiskt har bott på adressen eller inte. I och med det räckte det alltså inte att gäldenären lämnade en förklaring till varför han inte hade tagit emot försändelser på sin folkbokföringsadress. Man kan naturligtvis argumentera för en sådan ordning, men frågan är om inte sådana för enskilda människor långtgående förändringar bör genomföras genom lagstiftning i stället för genom domstolspraxis.

Behovet av en översyn

En rad frågeställningar har uppkommit till följd av HD:s avgöranden: Hur många kravbrev behövs? Spelar det någon roll om det rör sig om en treårig eller tioårig preskriptionstid? Från vilket kravbrev anses preskriptionsavbrott ha skett – det första (vilket är mest gynnsamt för gäldenären) eller det sista (vilket gynnar borgenären)?

Frågorna har vållat mycket stora problem i praktiken, inte minst hos landets kronofogdar som i första instans har att avgöra om en fordran går att verkställa eller inte. Hovrätterna har skilda uppfattningar om vilka krav som ska ställas. Osäkerheten kring tolkningen av HD:s uttalande om ”ett flertal försändelser” skapar en rättsosäkerhet där frågan om en skuld går att verkställa kan bli beroende av var i landet gäldenären bor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uppställt krav på fyra försändelser under en tioårig preskriptionstid (beslut 24 juni 2009, mål ÖÄ 827-09) respektive tre försändelser då fordran löper med en treårig preskriptionstid (beslut 5 april 2011, mål ÖÄ 311-11). I två senare beslut har dock samma hovrätt (7 juni 2012 i mål ÖÄ 2649-11 och 15 maj 2013 i mål ÖÄ 607-13) menat att två försändelser är tillräckligt under en treårsperiod. Göta hovrätt har bedömt att två försändelser under en treårsperiod inte kunnat godtas (beslut 7 juni 2012 i mål ÖÄ 1231-12, där preskriptionsavbrott däremot bedömdes ha skett på andra grunder).

Av dessa exempel på hovrätternas bedömningar kan inga klara slutsatser dras. Kronofogdemyndigheten har beslutat om ett ställningstagande enligt vilket det, oavsett preskriptionstidens längd, krävs fyra kravbrev inom ordinarie preskriptionstid för att preskriptionsavbrott ska anses ha skett.

I förarbetena till preskriptionslagen uttrycktes tydligt att kravet måste vara att gäldenären har fått del av betalningspåminnelsen (se prop. 1979/80:119 s. 64 f.). Motivet till det är att det är betydligt enklare för borgenären att visa att gäldenären tagit del av ett brev än för gäldenären att visa att han inte har gjort det. Dessutom har i förarbetena framhållits att det är viktigt att preskriptionsreglerna är så enkla och lättförståeliga som möjligt. Preskriptionsreglerna är numera, i och med HD:s senare avgöranden, allt annat än enkla och lättförståeliga. Det är inte heller helt oproblematiskt att de har verkan retroaktivt, på det viset att krav som tidigare skulle ha ansetts preskriberade numera åter­igen kan verkställas.

Förutsebarhet och tydlighet är viktiga principer i svensk rätt. HD:s praxis leder till stora oklarheter. Enligt min mening stämmer domstolens tolkning inte överens med lagstiftarens intentioner. Osäkerhet kring preskriptionsreglerna riskerar i förlängningen att drabba samtliga aktörer på kreditmarknaden. Inte minst är det utifrån ett konsumentperspektiv mycket bekymmersamt att det råder så stora oklarheter kring under vilka förutsättningar fordringar kan verkställas.

Alltför stor osäkerhet råder nu kring preskriptionsreglerna. Det är möjligt att det skulle behövas en ändring av de bestämmelser som riksdagen en gång beslutade om, men omfattande förändringar ska i så fall ske genom lagstiftning och inte genom praxis. Mot denna bakgrund har moderaterna i riksdagens civilutskott motionerat om att en utredning bör tillsättas med syfte att se över preskriptionsreglerna.

Annons
Annons