search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Nyväckt intresse för psykologi från rättsväsendet

Psykologer har länge mötts av misstro i rättssalarna. Men nu är rättspsykologin på väg att ta revansch.

I Göteborg bedrivs världsledande forskning bland annat om hur man kan avslöja tilltänka terrorister. Forskningsledaren vittnar om ett stadigt ökande intresse bland poliser, domare och advokater. 

Rättspsykologi handlar ytterst om att försöka forska fram metoder och tekniker som kan vara behjälpliga i rättsliga sammanhang. Hur man håller förhör, hur man fattar beslut i domstol. Man kan säga att studieobjektet kan vara att man jämför teknikerna, för att få fram om teknik A är bättre än teknik B till exempel. Men studieobjektet kan också vara de rättsliga praktikerna, att se hur de arbetar och kanske identifiera möjliga förbättringar.

Det berättar Pär-Anders Granhag, professor i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Hans forskningsgrupp ”Criminal, Legal and Investigative Psychology”, CLIP, rankades år 2010 som världsledande inom sitt forskningsfält, och har bland annat fått forskningsavslag från den federala amerikanska polisen FBI.

Ett viktigt forskningsområde för CLIP är hur förhör med misstänkta, vittnen och målsägande kan göras så effektiva som möjligt, alltså hur man ska få fram så mycket korrekt information som det bara går. Och en nyckelfaktor där är enligt Granhags och hans kollegers experiment – lite oväntat för den som vant sig vid hårda polisförhör i TV-deckare – ett vänligt och respektfullt bemötande av den förhörde. Resultaten har fått stöd i brittiska studier, där man gått igenom verkliga förhör med misstänkta terrorister.

– Man har sett att förhör där man har ett vänligt bemötande, skapar en positiv allians, bemödar sig om en bra atmosfär, inte kräver information och inte spelar auktoritet, det är de förhören som ger mest information, berättar Pär-Anders Granhag.

Ett ytterst verkligt exempel är, enligt Granhag, förhören av Anders Behring Breivik i Norge. Efter flera skandaler med hårda och manipulativa förhörsmetoder tillämpade den norska polisen i stället en mer respektfull linje mot den misstänkte massmördaren. Förhören hölls under en känsla av tidspress, polisen behövde snabbt få information. Breivik hade ju hotat med att hans dåd bara var de första i en planerad serie.

– Tidningarna har beskrivit det som att man bröt ner honom. Det är komplett fel. Man förhörde honom på ett respektfullt och korrekt vis och skapade så långt det var möjligt en bra atmosfär för att få så mycket information som möjligt. Utifrån det kunde man sedan se att det han sa inte stämde – det fanns inga andra celler i Norge, förklarar Pär-Anders Granhag.

Ett annat praktiskt användbart forskningsresultat från de rättspsykologiska labben handlar om hur man bäst kan hjälpa till exempel vittnen att minnas så mycket som möjligt av en händelse. Här lutar sig rättspsykologerna mot vedertagen minnespsykologisk kunskap för att hitta metoder. Ett resultat är den kognitiva intervjun, som används av poliser runt om i landet.

– Redan tidigt i minnespsykologin, för snart hundra år sedan, upptäckte man att dofter framkallade starka minnen. Sedan började man på 1980– talet att forska fram den kognitiva intervjun där doft är ett av många inslag, säger Pär-Anders Granhag.

Den kognitiva intervjumetoden innebär att man med utgångspunkt i de sinnesintryck ett vittne minns försöker återkalla fler detaljer i berättelsen. Om personen till exempel var i ett garage där det luktade bensin ber man intervjupersonen att tänka på den doften, och utifrån det minnas ljus, ljud och annat som kan vara relevant.

Fallstudier visar att den här metoden kan ge mycket information. Ett välkänt fall där den tillämpades var fallet med den kidnappade Siba-chefen Fabian Bengtsson. Han hade hållits fången i en låda utan att veta var han var. Men med hjälp av hans sinnesintryck, som ljudet av kyrkklockor och en glassbil, kunde man hitta platsen.

Den kognitiva intervjumetoden är bara ett exempel på hur den rättspsykologiska forskningen arbetar nära verkligheten inom rättsväsendet, med konkreta problem. Den här verklighetsanknytningen, parad med ett mycket gott rykte internationellt, är förmodligen också anledningen till att Granhags grupp fått forskningspengar från den amerikanska federala polisen FBI för att studera metoder att avslöja personer som kan tänkas ha kriminella intentioner.

En del av forskningen handlar om den så kallade Scharff-tekniken, där Granhag och hans kolleger lånat drag från den tyske mästerförhöraren Hanns Scharff (se faktaruta) för att få fram viktig information.

Ett annat nyskapande projekt handlar om hur man bäst ska skilja mellan äkta och falska intentioner. Granhags grupp har här med finansiering från FBI genomfört ett antal studier, och en doktorsavhandling läggs fram till sommaren.

– Den forskning som finns om hur man detekterar lögn handlar om hur personen berättar om vad de gjort i det förflutna, igår eller förra veckan, som i en brottsutredning. Men det finns också situationer när det är viktigt att utreda om en person ljuger eller talar sanning när han berättar vad han ska göra i framtiden. Vad man ska göra när man kommer in i ett land, när man kommer in på en pilotutbildning eller när man har ärenden i en sportarena till exempel. Det är vad detta projekt handlar om, förklarar Pär-Anders Granhag, med en tydlig syftning på terrordåd.

Hur gör man det då, skiljer på äkta och falska intentioner? Granhags projekt har visat på flera intressanta resultat.

– Först måste man veta vad som utmärker en äkta intention. Hur ser det ut när en person sanningsenligt berättar vad han ska göra imorgon, påpekar Pär-Anders Granhag.

Utifrån den kunskapen kan man sedan ställa rätt frågor – frågor som en sanningsenlig person kan svara på, men som lögnaren inte har tänkt ut svar på.

Pär-Anders Granhag återvänder till Anders Behring Breivik för att förklara. Breivik fanns redan före sina dåd på säkerhetspolisens lista över misstänkta personer, inte minst för sina stora inköp av konstgödsel, den gödsel som sedan användes i bomberna i Oslo.

– Om vi leker med tanken att polisen skulle ha varit mer aktiv med den lista man fick före hans dåd och man hade kontaktat Breivik, åkt till gården som han hyrde och frågat honom vad han skulle ha konstgödseln till, då hade han kunnat svara på det väldigt snabbt, för det hade han tänkt ut ett svar på, säger Granhag, och fortsätter:

– Men hade han fått en sådan här fråga: Varför valde du just den här konstgödseln? Om den inte fungerar, vilken ska du då använda i stället? Det hade han inte tänkt ut, för han skulle ju inte använda gödseln till sina odlingar. En person som hittar på tänker inte på det sättet. Han tänker inte ut en plan B, eftersom han ju egentligen inte har en plan A.

Rättspsykologi är inte någon ny disciplin. Redan i den psykologiska vetenskapens barndom under det sena 1800-talet intresserade sig forskarna för det mänskliga minnet.

Advokaterna var också tidigt intresserade av den kunskap som psykologer kunde ge. År 1912 höll psykologiprofessorn Sydney Alrutz ett föredrag på Stockholmsavdelningen av Sveriges advokatsamfund omkring minnespsykologi och vittnesmål.

Enligt Pär-Anders Granhag håller många av Sydney Alrutz påståenden än – och de är i dag belagda i modern vittnespsykologisk forskning. En viktig efterföljare kom sedan i Arne Trankell, professor i pedagogik, som under 1950-talet mejslade fram kriterier för att bedöma tillförlitligheten av en utsaga.

Trots rättspsykologins förhållandevis långa historia, och täta kontakter med rättsväsendets praktiker genom historien, får kanske rättsväsendets känslor gentemot psykologin som vetenskap beskrivas som en aning kluvna. Under 1980-talet förekom ett antal kliniskt verksamma psykologer som sakkunniga i sexualbrottmål riktade mot barn, sakkunniga som kritiserades av både jurister och rättspsykologiska forskare för att vara allt för tvärsäkra. Domaren Mikael Mellqvist skriver i en artikel att dessa strider fick begreppet ”vittnespsykolog” att komma i vanrykte.

Pär-Anders Granhag håller med om att psykologin som vetenskap lite grann har fått en ”flumstämpel”, i alla fall av äldre jurister och poliser. Men det är en stämpel som bygger på okunskap, menar han.

– Det finns de som har en slags förutfattad mening om psykologi, att det handlar om att ligga på en schäslong och berätta om barndomen, säger han, och tillägger att när dessa personer får lära sig mer brukar de inse skillnaden mellan psykologin som vetenskap och terapi.

Men hur har turerna kring Thomas Quick, som i terapi erkände en rad mord, fälldes för dem men sedan friades, påverkat synen på rättspsykologin?

– Det som har skett och som har uppdagats har inte varit gynnsamt för synen på rättspsykologin. Men jag tror att det är väldigt viktigt att hålla ordning på saker här. För att använda en liknelse: Om en läkare begår ett ödesdigert misstag och patienten dör, då innebär inte det att man ifrågasätter läkarvetenskapen. I stället ser man att något har gått fel och att läkaren inte har följt vetenskapen. Det är samma sak med Quick, fastslår Pär-Anders Granhag.

Granhag pekar på att rättspsykologisk kunskap väl kan förklara vad som gått snett i Quick-ärendet.

– Det handlar om sådant som kan hända när det bildas en grupp där alla drar helt blint åt samma håll. Den slutar tänka på alternativa hypoteser, förhör på tokiga vis, tar in all information som stödjer den hypotes man har, men saker som går emot hypotesen är man jättekreativ med att förklara bort, säger han.

En rättspsykologisk fråga som var höggradigt aktuell i Quick-målet, och som Pär-Anders Granhag ofta får frågor från domare och andra jurister om, är teorin om bortträngda minnen som kan väckas till liv i terapi. Många tror att detta är en tanke som psykologin odelat omfamnar, säger Granhag. Men det är fel.

– Det finns en väldig strid inom psykologin kring detta. Det råder inte konsensus. Det finns snarare inom forskningen många som är mycket, mycket skeptiska till bortträngda minnen, och har varit det sedan denna diskussion började på 1980–talet, medan det finns psykologer med klinisk, psykodynamisk eller psykoanalytisk bakgrund som tar parti för detta, förklarar han.

Själv hör han till skeptikerna. I dag är det få som öppet försvarar tanken på bortträngda minnen som något att lita till i rättsliga sammanhang. Men vid mitten av 1990-talet, när Thomas Quick dömdes för flera mord, var tidsandan annorlunda, påpekar Pär-Anders Granhag.

Samtidigt, påpekar Pär-Anders Granhag, ska man inte överdriva konflikterna inom den rättspsykologiska forskningen.

– Inom minnespsykologin som är ett område som är viktigt för rättspsykologin, så finns det oändligt mycket mer områden där det är konsensus än där det råder oenighet.

Flumstämplar och förtroendekriser till trots, i dag upplever Pär-Anders Granhag och hans forskarlag i Göteborg ett växande intresse från rättsväsendets aktörer för sin forskning. Granhag föreläser bland annat på Domstolsverkets domstolsakademi, för poliser, åklagare och Migrationsverkets personal, men också för advokater.

– Jag har föreläst i kanske 15 år för olika grupper inom rättsväsendet, och det är tydligt att det efterfrågas mer och mer. Det får mycket mer utrymme på kurser nu än tidigare. Det finns många indikatorer, och lägger man ihop dem så ser man en tydlig kurva för intresset uppåt, säger Granhag.

Scharff-tekniken

Scharff-tekniken är i grunden en metod för att få fram underrättelseinformation. Metoden har fått sitt namn från Hanns Scharff, en tysk militär inom Luftwaffe med uppgiften att förhöra nedskjutna allierade flygare under andra världskriget. Scharff gjorde sig känd inom det tyska flygvapnet för att få fram mer information under sina förhör än någon annan förhörsledare. Hos de förhörda flygarna, å andra sidan, blev Scharff sig känd som en osedvanligt trevlig person, som inte pressade dem hårt, utan var vänlig och tillmötesgående och småpratade med sina förhörsobjekt.

Pär-Anders Granhag och hans forskarlag har tagit upp Scharffs metoder, och i sina studier funnit att tekniken verkligen kan fungera för att få fram mer information än ett traditionellt direkt förhör.

Scharff-tekniken kännetecknas av fyra olika nyckelkomponenter:

1. Ett vänligt bemötande av den som förhörs.

2. Att förhöraren inte pressar den förhörda för att få fram information.

3. Att förhöraren ger ett intryck av att redan ha all viktig information.

4. Att förhöraren arbetar med påståenden som den förhörda kan bekräfta eller korrigera snarare än direkta frågor.

Enligt forskningen har Scharff-tekniken inte bara den fördelen att den ger mer information. De genomförda studierna visar dessutom också att de personer som förhörs med tekniken har en tendens att underskatta hur mycket information de faktiskt avslöjat, medan de som förhörs med direkta frågor snarare överskattar hur mycket de berättar.

Källor

  • Alrutz, Sydney: Vittnespsykologi och vittnesmål. Föredrag hållet i Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning, Stockholm, 1912
  • Horowitz, Eric: The Nazi Interrogator Who Revealed the Value of Kindness, Pacific Standard, 3 juli 2014
  • Mellqvist, Mikael: Om tro, tyckande och vetande, SvJT, 2013, s. 753–778
  • Vrij, Aldert; Granhag, Pär-Anders: Eliciting Information and Detecting Lies in Intelligence Interviewing: An Overview Of Recent Research, Applied Cognitive Psychology 28, 936–944, 2014
Annons
Annons
Annons