search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Den ideella rätten i upphovsrätten i fokus

Vad reglerar den ideella rätten i upphovsrätten och hur fungerar den i praktiken? Under Tidskriften Advokatens nya vinjett Praktisk juridik utvecklar advokat Dag Wetterberg sin syn på frågorna.

Den ideella rätten är central för upphovsrätten och består av tre delar, nämligen:

  1. rätten som upphovsmannen har att namnges i samband med att upphovsmannens verk används;
  2. rätten att upphovsmannens verk inte ändras så att hans eller hennes anseende eller verkets egenart kränks; eller
  3. att verket inte görs tillgängligt i ett sammanhang eller form som är kränkande för upphovsmannen.

Den ideella rätten kännetecknas av att det finns en rik rättspraxis som väl beskriver och definierar de olika delarna. Nedan skall jag gå igenom ett antal rättsfall som väl beskriver de tre varianterna av den ideella rätten. Därefter kommer jag att sammanfatta min syn på vikten av en fungerande ideell rätt samt vilken betydelse den ideella rätten har i det praktiska rättslivet.

 

1. Rätten att namnges

Rätten att namnges är en grundläggande rätt i upphovsrätten. Det är rimligt att man som upphovsman presenteras som den som har skapat verket i de olika sammanhang som det används. Hur denna rätt tillämpas är beroende på vilken medietyp det är fråga om. När det gäller en kompositörs rätt att anges när ett verk används i television prövades frågan av HD (1).

Musikbranschen och TV- medierna

I målet prövades om SVT skulle betala skadestånd till en kompositör på grund av att han inte angivits som upphovsman till musiken till ”Det förskräckliga levernet på kaféet” i TV2 i programmet Go’morron Sverige. Yrkandena bestod i att SVT underlåtit att ange upphovsmännen i den omfattning och på det sätt god sed kräver i upphovsrättslagen.

SVT vitsordade att kärandena inte angivits som upphovsmän men bestred käromålen på den grunden att förfarandet överensstämt med gällande sedvänja och alltså utgjort god sed. I andra hand grundade SVT sitt bestridande på att underlåtenheten i vart fall inte varit oaktsam. I SVT:s avtal med STIM hade SVT/SR förbundit sig i ett avtal med hänvisning till tredje paragrafen upphovsrättslagen att vid programannonsering i ljudradio eller television ange såväl det utförda verkets titel som dess upphovsmäns (kompositör, textförfattare, bearbetare) namn. Det sägs i avtalet att ”Undantag från denna skyldighet medges, då det av programtekniska eller konstnärliga skäl är uppenbart omöjligt eller olämpligt att lämna dylika uppgifter”.

En uppgift om vem som tonsatt verket hade i detta fall kunnat lämnas på flera olika sätt, exempelvis muntligen i samband med påannonseringen av programinslaget eller genom en textremsa på bilden under sändningen av verket. På vilket sätt namnangivningen skulle ske, hade kunnat bestämmas i god tid före sändningen.

Några programtekniska eller andra skäl kan inte gärna ha lagt hinder i vägen för ett angivande av Torgny B:s namn. På grund av det anförda ansåg Högsta domstolen att SVT bröt mot god sed genom att underlåta att ange upphovsmannens namn i samband med framförandet av hans verk. SVT ansågs ha gjort intrång i upphovsmannens upphovsrätt och ha handlat oaktsamt varför SVT fick betala skadestånd till kompositören.

Bokbranschen, tidskrifter samt dagstidningar

I rubricerade branscher är namn­angivelseskyldigheten för utgivarna relativt lätt att följa eftersom författare, översättare och journalister anges på bokomslaget, i kolofonen samt i anslutning till de aktuella artiklarna.

När en journalist recenserar ett verk i en tidning eller en tidskrift är det viktigt att inte glömma att även ange översättaren. Det glöms ibland bort och det är viktigt att känna till att en översättare har samma upphovsrättsliga skydd som en författare eller andra upphovsmän.

I de digitala publikationerna följer den ”goda seden” lätt med eftersom den analoga publiceringen för det mesta utgör förlagan till den digitala publiceringen.

2. Anseende och egenart

Upphovsmannens rätt till sitt anseende och hans eller hennes verks egenart är av stor vikt för upphovsmannen och styr bland annat upphovsmannens rätt att själv bestämma i vilka sammanhang och i vilken form hans eller hennes verk ska förekomma.

Högsta domstolen har i ett antal avgöranden prövat dessa frågor och här nedan kommer jag att gå igenom de rättsfall som jag tycker är viktigast.

Sveriges flagga (2)

Kärnan i Högsta domstolens dom, benämnd ”Sveriges flagga”, var huruvida en kompositör fick ändra ett tonsatt verk så att det, från att ha varit en hyllning av svenska flaggan, blev ett verk som skändade den amerikanska flaggan enligt följande:

Sveriges flagga (Text: K.G. Ossiannilsson d. 1970, musik: Hugo Alfvén d. 1960)

Flamma stolt mot dunkla skyar,
lik en glimt av sommarens sol,
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol,
du, som sjunger, när du bredes,
som vår gamla lyckas tolk:
Solen lyser! Solen lyser!
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!

Flamma stolt (Text: Anders Lind, musik: Hugo Alfvén, ej medgivande)

Flamma stolt mot dunkla skyar,
måtte fanan brinna som halm,
liksom Vietnams skogar, fält och byar,
liksom människor i napalm,
Amerikaner, nota bene,
vi vill ej bränna er!
Vi vill bara, vi vill bara
bränna erat djävla stjärnbaner!

Målet drevs av riksåklagaren i HD, då det var fråga om brottmål, och polisanmälan hade gjorts av de båda upphovsmännens änkor.

Åklagaren menade att den åtalade, genom att låta framföra sången med en grovt förvanskad text, skymfade Amerikas flagga och att detta skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, vilket kränkt upphovsmännens konstnärliga anseende och verkets egenart.

Medan konstnärligt anseende syftar till upphovsmannens anseende som konstnär, författare eller kompositör syftar verkets egenart till verket som sådant. Alltså om verket förstörts eller hamnar i ett sådant sammanhang att det kränker upphovsmannens ideella rätt.

Den åtalade, Anders Lind, invände att hans text var ett nytt självständigt verk och att den därmed inte gjorde intrång i upphovsmännens ideella rätt.

Högsta domstolen delade inte intrångsgörarens argument och konstaterade att ”Flamma stolt”, med Anders Linds text, ”icke har sådan karaktär att det kan sägas skämtsamt förvränga eller eljest förlöjliga verket Sveriges flagga”.

Enligt Högsta domstolen så var den åtalades text endast att se som politiskt färgad kampsång. Upphovsmännens verk ansågs ha använts i ett främmande verk vilket lånats till politiken. Det ansågs dessutom vara en kränkning i sig att den tilltalades verk framförts med Hugo Alfvéns musik vilket innebär att domstolen ansåg att verkets egenart kränkts.

Målet är intressant, inte minst för att Högsta domstolen går in och analyserar i sak vad som utgör travesti eller parodi. Genom att svaranden, Anders Lind, själv säger att det inte var hans mening att ”dra löje över originalet” kan han inte heller anses ha försökt att travestera eller parodiera verket. Utgångspunkten för om en ideellrättslig kränkning av upphovsmannens anseende eller verkets egenart har skett är dels hur upphovsmannen upplever intrånget, dels om kränkningen, utifrån en objektiv måttstock, anses utgöra en kränkning.

Med objektiv måttstock menas att en upphovsman inte ska behöva förekomma i sammanhang som objektivt sett inte känns värdiga. Exempel på dessa sammanhang är pornografiska, reklamsammanhang samt religiösa sammanhang. Till detta vägs sedan upphovsmannens egen upplevelse av kränkningen in. Upphovsmannens uppfattning vägs mot eventuella motstående intressen och ses i ljuset av vad en upphovsman vid varje givet tillfälle får anses böra tåla. Det kan till exempel innebära att en rättighetshavare måste vara beredd att acceptera obetydliga förändringar som inte påverkar helhetssynen på verket. Det kan också finnas motstående intressen av konstnärlig eller annan art som kan motivera att en ändring ska anses godtagbar.

I detta mål ansågs att upphovsmännens anseende och att verkets egenart kränkts genom Anders Linds förvanskning av originalverket.

Max Walter Svanberg (3)

Enligt min mening är detta ett av de mest intressanta och centrala målen rörande den ideella rätten i Sverige. Det var ett civilmål med oerhört initierade parter som båda förde sin talan väl och där domstolen, enligt min mening, kom fram till ett balanserat och välgrundat domslut.

Den väl ansedde och kände konstnären Max Walter Svanberg, som var en svensk målare, tecknare och grafiker och medlem av Imaginisterna, stämde konstnären Leif Eriksson eftersom denne hade köpt 25 reproduktioner av Max Walter Svanbergs verk ”Den röda dagens blommande kroppar” och försett dem med diverse påskrifter och tillägg. (4)

Dessutom ställde Leif Eriksson ut dessa bearbetade verk mot Max Walter Svanbergs vilja. Max Walter Svanberg hävdade att Leif Eriksson därigenom kränkt dennes konstnärliga anseende och egenart.

Svanberg fann, under inflytande från surrealism, ett starkt personligt bildspråk i erotiska, exotiskt färgskimrande bilder. Nakna damer var ett favoritmotiv. Den svarande, Leif Eriksson, hävdade att de anteckningar han gjort på Svanbergs konstverk var att anse som ”metakonst” och därför, enligt en objektiv måttstock, inte var ett intrång i Max Walter Svanbergs ideella rätt. Leif Eriksson anlitade två sakkunniga: professor Oscar Reutersvärd och intendenten Per Bjurström. De sakkunniga uttalade sig enligt följande:

”Metakonsten refererar till annan konst och ibland talar man om en metatradition. Metakonstnärens avsikter ska vara seriöst konstnärliga och han ska signera det nya verket. Det ska klart framgå för betraktaren att verket inte är det ursprungliga konstverket utan ett nytt självständigt verk i anslutning till det gamla.

Sedan metakonstnären signerat verket är det att anse som ett nytt och självständigt verk. Det avgörande är avsikten och effekten. Beträffande det sätt på vilket en metakonstnär kan gå in i och bearbeta avbilden av en annan konstnärs verk, bör man skilja mellan tillägg och ändringar. Däremot anser man sig förhindrad att ändra den konstnärliga skapelsen genom att lägga in färgändringar eller göra om formen. Liknande kriterier kan användas inom metakonsten. Metakonsten är en form av ärlig konstkritik. Normalt bör den därför inte anses stötande. Det naturliga är tvärtom att den ursprunglige konstnären känner sig smickrad av att hans verk uppmärksammas i en seriös konstnärlig avsikt. Enligt Oscar Reutersvärds uppfattning är serigrafin inte kränkande för Max Walter Svanbergs konstnärliga anseende eller egenart.”

HD gjorde bedömningen att de av Leif Eriksson gjorda ändringarna i Max Walter Svanbergs verk ska bedömas utifrån en objektiv måttstock och gör följande bedömning:

”Leif Eriksson har vid framställningen av det omstridda verket använt sig av reproduktioner, som tryckts i stor upplaga. De av Leif Eriksson vidtagna åtgärderna, bestående av på reproduktionerna serigrafiskt tryckta kommentarer, fingerade tryckerianvisningar, en stämpel etc., syftar ironiskt på Max Walter Svanbergs påstådda kommersiella förfarande med grafiska verk. Givetvis påverkas en betraktares helhetsintryck av de vidtagna åtgärderna. Det påtryckta, som täcker endast en mindre del av reproduktionens yta, går emellertid klart att särskilja från Max Walter Svanbergs ursprungliga verk. Någon ändring i eller påverkan på de konstnärligt bärande elementen i Max Walter Svanbergs verk kan inte anses ha skett. Verkets konstnärliga integritet har därför inte angripits, vilket inte heller varit Leif Erikssons avsikt. Av utredningen i målet framgår att Leif Erikssons förfarande att utnyttja ett välkänt konstverk som utgångspunkt och underlag för eget arbete anknyter till en tradition inom konsten, som kommit att bli utmärkande särskilt för vissa moderna konstriktningar. Utvecklingen av sådana konstformer fråntar visserligen inte den ursprunglige upphovsmannen hans lagstadgade skydd mot kränkning enligt tredje paragrafen andra stycket. Förefintligheten av sådana strömningar inom konsten måste emellertid få ett inte oväsentligt inflytande på bedömningen av vad som enligt objektiv måttstock kan anses kränkande.

Domstolen finner det uppenbart att Max Walter Svanbergs storhet som konstnär inte förringats genom Leif Erikssons förfarande med reproduktionerna. Hans konstnärliga anseende kan därför inte anses ha utsatts för sådan kränkning som avses i lagens mening. Inte heller kan Leif Erikssons förfarande efter en objektiv måttstock anses innefatta ett angrepp på Max Walter Svanbergs personlighet såsom denna kommit till uttryck i verket. En sådan kränkning av Max Walter Svanbergs konstnärliga egenart som avses i nyssnämnda lagrum föreligger därför inte.”

Enligt Högsta domstolen krävs det, förutom att upphovsmannen själv känner sig kränkt, att en kränkning har skett i objektiv mening. Då metakonst ansågs utgöra en hyllning till en annan konstnär så spelar det, enligt Högsta domstolen, ingen roll vad upphovsmannen anser i denna del eftersom han, i en objektiv mening, inte har blivit kränkt.

Det är intressant att notera att det inte prövades om de ändringar i verket som gjorts innebar en bearbetning som ledde till att Leif Erikssons verk blev ett nytt och självständigt verk. Jag anser dock inte att så är fallet.

Vilgot Sjöman och Claes Eriksson mot TV4

Detta mål fick oerhört mycket uppmärksamhet när det prövades och det väckte mycket starka känslor både i upphovsmannalägret samt i producentleden.

Målet karaktäriseras å ena sidan av ett kraftfullt försvar av upphovsmännens konstnärliga integritet och visar på en långtgående förståelse för vars och ens konstnärliga resultat. Å andra sidan visar det, enligt min mening, på en oförståelse för kommersiell verksamhet och dess behov av att driva sin verksamhet i en förutsebar och stabil juridisk kontext. Målet har kritiserats i doktrinen vilket jag återkommer till nedan.

Kortfattat gick målet ut på följande. Två regissörer vid namn Vilgot Sjöman (VS) och Claes Eriksson (CE) vilka hade skapat filmerna ”Alfred” (VS) och ”Hajen som visste för mycket” (CE) ansåg att TV4 genom att avbryta filmerna för reklam, gjort intrång i deras ideella rätt i enlighet med 1 kap. 3 § 2 st. URL:

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.

Filmregissörerna hävdade att TV4, genom att göra avbrott i filmerna för reklam, både kränkt deras anseende som konstnärer men även att egenarten av verken kränktes.

En omständighet som är värd att notera i sammanhanget är det faktum att CE hade en ensamrätt till filmen ”Hajen som visste för mycket” och därmed själv kunde bestämma var han placerade verket. Visning av filmen fick endast göras efter det att CE själv personligen godkänt visande av filmen. Svensk Filmindustri inhämtade ett sådant godkännande från CE vid sina förhandlingar med TV4. CE var inte utan kunskap om att TV4 sände sina filmer med reklamavbrott. Han hade således en kunskap om detta faktum och trots detta upplät han sin film för visning i TV4. Enligt min mening får han därvid sägas ha lämnat ett samtycke till att hans film visades med avbrott för reklam.

VS hade å sin sida gjort en överlåtelse till Sandrew innebärande att han lämnade dem rätten att visa hans filmverk ”i alla kända och okända medier”. Någon speciell reglering rörande hans ideella rätt och hans eventuella aversion mot reklamavbrott tog han i alla fall inte med i den kontraktuella delen av hans upplåtelse. Det faktum att VS tidigare filmer visats med reklamavbrott tillmättes uppenbarligen inget bevisvärde i domstolen.

Eftergivande av den ideella rätten regleras i 1 kap. 3 § 3 st. URL:

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.

I förarbetena till upphovsrättslagen framgår det att en eftergift som binder upphovsmannen torde vara om verket ska begagnas för en viss typ av bokutgåva, för ett visst framförande i radio eller tv eller för ett visst reklamändamål. Ett annat exempel är om upphovsmannen upplåter rätten till verket att utnyttjas för filminspelning. (5) När det gäller formen för en eftergift av den ideella rätten kan den ske genom en uttrycklig förklaring eller på annat sätt som visar att upphovsmannen måste anses ha eftergett den ideella rätten, till exempel genom konkludent handlande, stabil branschpraxis eller genom passivitet. (6) Detta talar, enligt min mening, närmast för att de ovan angivna omständigheterna innebär att de berörda upphovsmännen eftergivit sin ideella rätt.

Det ska tilläggas att det vid tidpunkten för de aktuella reklamavbrotten fanns möjlighet att lagligen göra avbrott för reklam vid tv-sändningar i enlighet med radio- och TV-lagen. Som huvudregel stadgar lagen att reklam ska sändas mellan programmen. Under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda får annonser avbryta program, nämligen om det sker på sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär – varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks vilket framgår i 8 kap. 4 § radio- och TV-lagen.

I och med detta anser jag, utifrån en ”objektiv måttstock”, att eftersom reklam fick göras i filmer vid tidpunkten för de aktuella avbrotten, resonemang kan föras som innebär att TV4 inte gjort sig skyldiga till intrång i upphovsmännens ideella rätt, eftersom TV4 därmed varken kränkt upphovsmännens anseende eller egenarten av de aktuella verken. Som domen är skriven och såsom Högsta domstolens domskäl är skrivna leder nu aktuell rättspraxis till nackdel för både upphovsmän och producenter vilket beskrivits i artiklar av Jan Rosén och Johan Axhamn. (7)

Visserligen ska upphovsmännens egen subjektiva upplevelse av vad reklamavbrotten inneburit för dem vägas in i bedömningen. I detta mål anser jag dock att domstolen intagit en ställning som vida går utöver det skydd som upphovsmännen kunnat skaffa sig själva för det fall de velat skydda sina verk från reklamavbrott. Domstolen har således tagit ett steg bort från tidigare rättspraxis vilket försvårar hur bedömningar ska göras och vad som krävs för att en upphovsman ska anses ha eftergett sin ideella rätt. Detta är, enligt min mening, ett underkännande av marknadens parters förmåga att själva råda över dessa frågor. Eftersom frågan prövades i ett dispositivt tvistemål kan det inte uteslutas att utgången blivit en annan om svaranden anfört sakomständigheter rörande CE:s möjligheter att hindra att ”Hajen som visste för mycket” visades med reklamavbrott.

3. Verket görs tillgängligt i ett sammanhang eller form som är kränkande för upphovsmannen (8)

Den tredje och sista legala omständigheten, som ur ett ideellrättsligt perspektiv skyddar upphovsmannen och upphovskvinnorna, är rätten att få bestämma i vilka sammanhang man vill att ens verk skall förekomma. Det är långt ifrån alla upphovsmän som vill förekomma i reklamsammanhang, pornografiska eller religiösa sammanhang.

I ett mål i Högsta domstolen prövades huruvida en konstnär skulle, utan att bli tillfrågad, behöva stå ut med att förknippas med visning av pornografiska filmer. Utanför biografen Bostock, vilken företrädesvis visade pornografiska filmer, inköpte biografen sju affischer av konstnären Gunilla Rudlings verk och placerade dem utanför biografen. Verken beskars och konstnärinnans namn föll bort. På affischerna placerades sedan bilder med samlagsmotiv.

Rudlings affisch var – enligt rätten – av romantisk karaktär och placeringen utanför en pornografisk biosalong ansågs vara ett ”kränkande sammanhang” för konstnärinnan. Kraftiga beskärningar samt det faktum att namnet fallit bort ansågs vara ett intrång i Gunilla Rudlings anseende och egenart. Högsta domstolen ansåg att affischerna förvanskats och de förekommit i ett grovt kränkande sammanhang.

 

Sammanfattning och slutsatser

Upphovsrätten delas upp i två delar. Dels den ekonomiska ensamrätten som ger upphovsmännen och upphovskvinnorna möjligheten att upplåta eller överlåta sin upphovsrätt och därigenom erhålla ersättningar för användningen av deras upphovsrättsligt skyddade verk.

Den andra, mindre kända delen av det upphovsrättsliga regelverket skyddar upphovsmännens så kallade ideella rätt. Den ideella rätten innefattar centrala och för upphovsmannen viktiga rättigheter, nämligen:

att namnges i samband med att hans eller hennes verk används;

att hans eller hennes anseende eller verkets egenart inte kränks;

samt att som upphovsman få bestämma i vilka sammanhang hans eller hennes verk skall figurera.

Utifrån en rik rättspraxis kan slutsatser dras som innebär att den ideella rätten är väl utvecklad och att den fungerar väl i praktiken. Upphovsrätten kan, i den del som avser den ideella rätten, sägas vara en skyddslagstiftning för upphovsmännen. Detta skydd går ut på att upphovsmännen alltid har rätt att bli förknippade med sina verk oavsett medieform, att deras anseende inte får kränkas, att verkets egenart inte får kränkas samt att upphovsmannen skall kunna säga nej till att hans eller hennes verk figurerar i ett sammanhang som, utifrån en objektiv måttstock, inte känns bekväma för upphovsmannen.

Den objektiva måttstocken innebär att en upphovsman alltid skall tillfrågas och ha möjligheten att säga nej till att medverka med sina upphovsrättsligt skyddade alster om hans eller hennes verk användas i politiska, religiösa och pornografiska sammanhang. Detsamma gäller vid användning av en upphovsmans alster i reklamsammanhang. För det fall upphovsmannen inte blir tillfrågad i dessa sammanhang är det ett intrång i upphovsmannens ideella upphovsrättsliga skydd varvid upphovsmannen kan kräva skadestånd från den som tillfogar den uppkomna skadan.

Detta är enligt min mening en rimlig hållning och en välavvägd bedömning att en upphovsman inte skall behöva figurera i de ovan angivna sammanhangen utan att bli tillfrågad.

En fråga som i dag är mer aktuell än någonsin är när politiska partier på ytterkanterna, som exempel, vill använda musikstycken av kända svenska kompositörer i propaganda-sammanhang.

  • Kan en upphovsman i denna situation ge det politiska partiet ”spelförbud” rörande det aktuella musikaliska verket?
  • Kan en författare som skrivit en romantisk dikt om den svenska landsbygden stoppa en användning av denna dikt i ett manifest för ett nationalsocialistiskt parti?

Enligt min mening bör han eller hon ha goda möjligheter utifrån upphovsrättslagens skyddslagstiftning, den ideella rätten, ha möjlighet att stoppa sådan användning. Detta är rimligt, önskvärt och fullt logiskt enligt min mening. Ingen konstnär skall behöva förknippas med politiska ytterligheter, reklamsammanhang eller religiösa sammanhang utan att bli tillfrågad först samt att i god tid ha möjlighet att vänligt och bestämt avböja sådan medverkan om det inte känns rätt.

1 NJA 1996 s.354

2 NJA 1975 s. 679

3 NJA 1979 s. 352

4 Tyvärr har vi inte fått tillstånd från dödsboet efter Max Walter Svanberg att publicera konstverket ”Den röda dagens blommande kroppar” här. Min idé var att visa de båda konstverken bredvid varandra så att läsaren, ur en pedagogisk vinkel, kan se vad metakonstnären Leif Eriksson gjort med originalverket. Leif Eriksson har bl.a. skrivit ”Max Walters?” mitt på sitt konstverk. Att vi inte fick publiceringstillstånd visar att upphovsrätten kan vara svår att hantera i praktiken.

5 Jfr NJA II 1961 s. 69 och Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, s. 79.

6 Jfr NJA II 1961 s. 69, Olsson, a.a., s. 79 och Rosén, Upphovsrättens avtal, 2 uppl., s. 62 f.

7 Jan Rosén, Medier- och upphovsrätt, Jure 2012, s. 231 samt Johan Axhamn, NIR nr 5 2008, ”Respekträttsligt skydd för upphovsmannens anseende och egenart”.

8 NJA 1974 s. 94

Annons
Annons