search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

En nyårsvädjan till våra politiker – ”Öppnen Edra sinnen”

Liksom Karl Oskar och Kristina har de som övervunnit farorna och förödmjukelserna verksamt bidragit till att bygga upp de samhällen de anlänt till. Det gäller USA och det gäller Sverige. Kära politiker – låt därför inte populismens, dumhetens och historielöshetens spöken ta över, vädjar Anne Ramberg i sin ledare.

Alla har vi läst Vilhelm Mobergs gripande utvandrarserie om de mödor och umbäranden som de småländska utvandrarna från fattigbygden i Stenriket upplevde på 1850-talet. Vi har följt och gripits av Karl Oskar och Kristina, som med barn och vänner lämnade allt bakom sig, för att, i hopp om ett bättre liv, åka till Minnesota i USA. De anträdde en strapatsrik resa över Atlanten till ett främmande land, långt borta. Alla kom, i likhet med dagens migranter, inte fram till det efterlängtade målet. Några dukade under på resan, några återvände, de flesta med krossade drömmar. Av de migranter som idag återvänder från Sverige finns glädjande nog fler med positiva erfarenheter och värdefulla lärdomar av det nya landet.

Migration handlar om in- och utvandring. Det handlar om personer som flyr krig, våld, övergrepp, naturkatastrofer eller fattigdom. Det kan också handla om att flytta till ett annat land för att arbeta eller för att återförenas med sin familj. Det kan ske genom lagliga kanaler eller genom flykt över gränser utan visum eller tillstånd. Migranter är ofta, och flyktingar alltid, vanliga människor som befinner sig i en svår, ibland outhärdlig situation. Flyktingar bär nästan alltid med sig hemska erfarenheter och traumatiska minnen. De är utsatta och möts ändå ofta av misstro, förakt och en ovärdig behandling. Arbetskraftsinvandrare behandlas i många länder närmast som slavar och blir inte sällan offer för trafficking, vår tids människohandel. Migranter och flyktingar har nästan regelmässigt varit offer för skrupelfria profitörer. Den ökade och alltmer cyniska människosmugglingen är ett uttryck härför.

Det har under alla livets tider förekommit migration. Och den har i allmänhet påverkat mottagande samhällen till det bättre. Australien, Nya Zeeland och USA är alla nybyggarsamhällen. Under perioder har vi i Europa och Sverige också haft en tidvis omfattande invandring. Denna har helt uppenbart bidragit till att bygga vårt välstånd.

Migranter har emellertid inte bara varit allmänt nyttiga. De har på många ställen varit helt nödvändiga för utvecklingen av deras ursprungliga hemländer. Bitte Hammargren redogör i sin nyutkomna bok ”Gulfen” för hur Nepals migranter svarar för mer än en femtedel av landets BNP genom remittering av inkomster intjänade från arbete utomlands. I Qatar utgör migrantarbetarna 94 procent av arbetskraften och är därmed en nödvändig förutsättning för lilleputtlandets tillväxt och utveckling. Dessvärre utnyttjas dessa invandrare på ett närmast avskyvärt sätt.

Migration har de senaste åren i många länder blivit en central politisk fråga. Den främsta orsaken är förstås dagens gigantiska flyktingströmmar förorsakade av olika konflikthärdar. Och de är många. Därtill kommer att dagens migranter till följd av ett utbyggt trafiknät är mycket mer lättrörliga än gårdagens. Den oro som präglar migrationsdebatten härrör företrädesvis från xenofobiska debattörer med populistisk argumentationsstil. Därigenom skapas myter som får fäste på grund av en utbredd okunskap. Detta har nyligen påtalats bland andra av Migrationsverkets generaldirektör, Anders Danielsson, i en intervju i SvD.

Vissa beskriver Europa och Sverige som närmast belägrat av människor som flyr från krig och fattigdom för att få ett bättre liv. Beskrivningarna är, som alltid vid kunskapsunderskott, betydligt överdrivna. Som ett exempel kan nämnas att det enligt Open Society under 2012, från länder utanför EU, lagligt kom 1,7 miljoner migranter till EU. Att jämföra med de 40 000 asylsökande som kom från Nordafrika under 2013. Det totala antalet asylsökande inom EU uppgick under första kvartalet 2014 till 110 000.

Över 51 miljoner människor i världen är på flykt undan krig och förföljelse. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. I allmänhet söker flyktingar skydd i sitt närområde. Pakistan, Iran och Libanon är de länder i världen som tagit emot flest flyktingar. I förhållande till sin folkmängd är det små länder som Libanon och Jordanien som tar hand om flest flyktingar. Sverige kommer i detta perspektiv, möjligen i strid med vad många tror, långt ned.

UNHCR räknade med att antalet asylsökande till i-länderna (44 st.) skulle komma att uppgå till cirka 700 000 personer under 2014, vilket är det högsta antalet på tjugo år och en ökning med 24 procent. Europas 38 länder mottog totalt 264 000 asylansökningar under det första halvåret 2014, varav EU:s 28 medlemsländer mottog 82 procent. Sydeuropa, särskilt Turkiet och Italien, mottog 60 800 ansökningar, vilket motsvarar en 73-procentig ökning, samtidigt som Centraleuropa, särskilt Ungern och Polen, stod för en sänkning av asylansökningarna med 47 procent. Tyskland utmärker sig med 65 700 ansökningar, USA med 52 800, Frankrike med 29 000, Sverige med 28 500 och Turkiet med 27 700. Sammantaget stod dessa fem länder för 62 procent av det totala antalet asylsökande. Av de asylsökande till i-länderna kom under första halvåret 2014, 37 procent från Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea och Serbien.

Av de asylsökande i den industrialiserade världen kom under samma tid närmare 50 000 personer från Syrien. En siffra som bör jämföras med antalet asylsökande syrier i Mellanöstern, som överstiger 3 miljoner. Bara Turkiet har givit en miljon syrier asyl och härbärgerar 1,6 miljoner syrier. Libanon har redan tagit emot 1,5 miljoner. Antalet internflyktingar i Syrien uppgår samtidigt till 6,5 miljoner. Att tala om massinvandring till Sverige är i det perspektivet en starkt missvisande beskrivning av verkligheten. I själva verket talar statistiken närmast för motsatsen.

Invandringen till Sverige ökade under 2014 med cirka 7 procent. Antalet uppehållstillstånd uppgick, exklusive invandrade EU/EES-medborgare, till drygt 100 000 personer. Av dessa har 35 600 beviljats asyl, vilket innebär en 23-procentig ökning från föregående år. Antalet asylsökande uppgick till 81 000. De flesta flyktingar kom från Syrien följt av Eritrea och statslösa palestinier. Härtill kommer kvotflyktingar om 1 970 personer. 42 000 av dem som beviljades uppehållstillstånd erhöll detta på grund av familjeanknytning, vilket är en ökning med 6 procent. Av dem som beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning är 30 procent anhöriga till flyktingar. Antalet ensamkommande barn fördubblades och uppgick till 7 000. Arbetskraftsinvandringen minskade med 18 procent och uppgick under året till 15 900 personer. Däremot ökade antalet uppehållstillstånd till gäststudenter med 23 procent till 9 300.

Under 2013 utgjorde återinvandrade svenskar 18 procent av den totala invandringen. Samtidigt utvandrade 50 700 personer. Majoriteten av dessa var födda utomlands. I brist på tillgängliga uppgifter utgår jag från att dessa siffror inte uppvisar några större skillnader i förhållande till 2014. Det skulle innebära en nettoinvandring på runt 65 000 personer.

Att beteckna ovan beskrivna förhållanden som massinvandring övertygar inte. Men, även om etiketten skulle anses adekvat, handlar det om en rättslig prövning som vilar på principiella, humanistiska grunder som kommer till uttryck i lagar och konventioner. Dessa grunder kan givetvis inte vara beroende av hur stort antalet behövande är, något som vår tidigare statsminister, Fredrik Reinfeldt, klokt nog identifierat. Han vädjade inför höstens val till svenska folket att ”öppna era hjärtan”. Migration handlar ytterst om synen på vilka som ska ha rätten och ansvaret för att forma Sverige. Är det tidigare generationer eller de som nu kommer hit, bor och arbetar här? Om vi ska leva upp till de nationella och internationella förpliktelser Sverige iklätt sig måste den frågan besvaras. Svaret kräver i första hand inte öppna hjärtan. Det kräver analys och öppna sinnen. I det sammanhanget bör för övrigt beaktas att Sverige har en med europeiska mått mätt mycket strikt tolkning av när skyddsbehov skall anses föreligga. Detta framgår bland annat av UNHCR:s statistik.

Populister i Europa brukar som regel söka enkla lösningar på svåra problem. Detta förhållningssätt utmanar emellertid den demokratiska rättsstatens grundvalar. Även om demokrati är det bästa styrelseskicket, i vart fall om man betänker alternativen, är det angeläget att adressera de svagheter som det demokratiska systemet innehåller. Annars riskerar populisterna genom sina ”enkla lösningar” att få ett samhälleligt inflytande som de inte förtjänar. Det öppna samhället hotas. Migranter görs till syndabockar och politiker blir alltmer nationalistiska i ambitionen att tillmötesgå populisternas missnöjeskrav. Från vänsterhåll kommer samtidigt krav på rättvisare fördelning av välfärden att resas. Demokratin står därför inför stora utmaningar de kommande åren.

Det är mot denna bakgrund, med inte obetydlig oro, jag noterar den beredvillighet från politiker, ledarskribenter och andra, att ”ta tag i frågan”. Den insiktsfulle bör vara på sin vakt. Visst medför flyktingströmmarna problem som behöver lösas. Men, vi måste då betänka att vi är folkrättsligt bundna av lagar och konventioner, som utgår från människors lika värde och att människor i vissa lägen är i behov av skydd. Enligt internationell rätt är därför flyktingar som inte kan återvända till sina hemländer berättigade till skydd i det land de har flytt till. Sverige är ett land dit många flyktingar söker sig av egen kraft och med hjälp av människosmugglare. Det är inte reglerna om migration som behöver ändras, men väl attityden till dem som är flyktingar. Det innefattar att investera i arbetsmarknaden för invandrare och att utveckla effektiva managementsystem för att bättre möta nuvarande och framtida behov när det gäller arbetskraft. En annan nödvändig åtgärd är att komma till rätta med den avskyvärda brottslighet som döljer sig bakom människosmugglarnas alltmer cyniska verksamhet. Där finns mycket att göra.

Liksom Karl Oskar och Kristina har de som övervunnit farorna och förödmjukelserna verksamt bidragit till att bygga upp de samhällen de anlänt till. Det gäller USA och det gäller Sverige. Så är det alltjämt. Låt därför inte – kära politiker – populismens, dumhetens och historielöshetens spöken ta över. Så tag gärna i frågan. Men gör det på rätt sätt och med humanistiska förtecken.

Annons
Annons