search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Om dåliga myter

Den låga andelen kvinnliga delägare är mycket mer komplext än att kunna avfärdas med schabloner som kännetecknat rapporten, skriver Anne Ramberg i sin ledare om en aktuell publikation.

Nyligen presenterade en stiftelse som uppger sig arbeta för att åstadkomma fler kvinnor på ledande positioner, ett aktstycke med titeln ”Kvinnor arbetar, män gör karriär. En kartläggning av juristers karriärvägar i Sverige”.

Rapporten bär rubriken ”Advokatbyråerna – de sista bastuklubbarna”. Jag förstår att slagkraftiga rubriker av sådant slag underlättar för upphovskvinnorna att komma igenom i mediebruset. Det lyckades också. På ledarsidor kunde man läsa hur advokatbyråer framstår som extremt gammalmodiga och värdekonservativa. Klatschiga utspel förpliktigar dock. Trots ivrigt letande kunde jag inte finna något som understödde bastuklubbspåståendet.

 I den 17-sidiga rapporten står att läsa att de värsta bakåtsträvarna återfinns på advokatbyråerna och i den akademiska världen. På advokatbyråerna råder, påstås det, något som påminner om en hård cowboy-kultur. Inte heller här är det lätt att se den faktabakgrund som styrker det kofösarkulturella påståendet rörande svenska advokatbyråer som idag anställer närmare 60 procent kvinnor.

Cheferna på advokatbyråerna beskrivs som oförmögna att tänka nytt och långsiktigt. Det kan med fog påstås att de större svenska byråerna idag styrs på ett mycket professionellt och framåtblickande sätt. De ligger många gånger i framkant när det gäller utveckling, teknik, utbildning, kommunikation och HR-funktioner. Man arbetar målmedvetet på att få fram kvinnor som vill och kan ta på sig delägarrollen. Påståendet att ”[m]ed utgångspunkt i delägarnas egna ord tycks det råda stiltje i advokatfirmornas jämställdhetsarbete” är då mycket orättvist. Eftersom jag tror mig vara hyggligt insatt i dessa frågor kan jag bara konstatera att författaren antingen inte har förstått eller möjligen inte velat se det jämställdhetsarbete som varje dag bedrivs. Att hävda att det råder stiltje är i sak fel. Ett belägg för motsatsen framgår vid läsning av Realtid.se från den 26 november. Där intervjuas samma byråer som utpekas i rapporten. Den bild som där tecknas jävar rapportens nidbild.

Varifrån slutsatser som ”Lagen är en manlig bunker” till att den ojämställda representationen är uttryck för en ovilja att lämna ifrån sig makt kommer, är oklart. Några hemliga citat i ljusblå text innehåller visserligen olika missnöjesyttringar från, får man förmoda, biträdande jurister som kanske inte blivit delägare.

Författaren till dokumentet avstår nogsamt från att närmare redovisa hur rapporten framtagits. Dokumentet innehåller sifferuppgifter som är allmänt tillgängliga och varje antydan till analys saknas. Det enda som beträffande intervjupopulationen anges är att ”[i] rapporten intervjuas åtskilligt antal jurister”. En upplysning som för den nyfikne inte säger mycket. Men, med hänsyn till att rapporten gör anspråk på att omfatta domstolsväsendet, åklagarväsendet, universiteten och advokatkåren skulle man kunna tro att underlaget måste ha varit betydande. Det handlar ju om rätt många tusen personer. Urvalskriterierna för de ”åtskilliga” intervjuerna, liksom antalet, hade varit intressant att ta del av.

Författaren avslutar sin inledning till rapporten med att avråda kvinnliga juriststudenter att ha som ambition att bli delägare på en stor advokatbyrå. Ett påstående som inte förefaller ligga helt i linje med organisationens uppgivna syfte.

Man kan givetvis välja att bara rycka på axlarna och förpassa dokumentet dit det närmast hör hemma. Men, den mediala genomslagskraften hos nidbilder är inte sällan stor. Den bristande insikt och förståelse i advokatverksamheten som dokumentet avslöjar är problematisk. Den låga andelen kvinnliga delägare är mycket mer komplext än att kunna avfärdas med schabloner som kännetecknat rapporten. Det är bedrövligt om aktstycken som dessa skapar en felaktig bild av en seriöst arbetande bransch.

Jag har tillsammans med ett antal av de högsta cheferna inom rättsväsendet, sedan många år drivit flera projekt inom ramen för nätverket Hilda. Dessa syftar till att stödja kvinnor i deras professionella utveckling, för kvinnliga advokater med det uttalade målet att vilja bli delägare på advokatbyråer. Skälet till detta initiativ var den låga andelen kvinnliga delägare på de stora byråerna och kvinnliga chefer inom rättsväsendet.

Även om jämställdhetsmålet är detsamma för advokatbyråerna som för rättsväsendet står det helt klart att förutsättningarna skiljer sig betydligt åt. Vi har också kommit olika långt. Ett av skälen till detta är att advokatbyråer bedriver näringsverksamhet på en starkt konkurrensutsatt marknad. Advokatbyråer har klienter som kräver tillgänglighet och hög servicenivå. Detta uppenbara förhållande verkar rapportens författare inte tycka vara relevant.

Inom advokatbyråerna råder en konkurrens mellan de biträdande juristerna. Det är endast mellan tio och femton procent som erbjuds delägarskap. För att bli delägare på en stor affärsjuridisk advokatbyrå krävs mycket mer än att vara en duktig jurist. Det är en nödvändig förutsättning. Men, det räcker inte. Man måste som delägare och företagare vara beredd att ta den risk och det stora ansvar som det innebär att försörja sig på att kunna attrahera och behålla klienter, att ansvara för att ett antal biträdande jurister sysselsätts, att medverka i utvecklandet av verksamheten och byrån, att ta på sig tunga administrativa uppgifter och så vidare. Detta är inte något 9–5-arbete. För att bli delägare ska man inte bara vara en god ledare. Man ska vara entreprenör. Det är heller inte någon mänsklig rättighet att bli delägare.

Vad man tidigare har kunnat kritisera byråerna för, är möjligen att man inte tillräckligt tydligt gjort klart för unga jurister vilka höga krav som ställs för att lyckas och göra karriär som delägare på advokatbyrå. Budskapet till unga idag har länge varit att alla kan lyckas att göra en snabb och spikrak karriär, om man bara är tillräckligt duktig och motiverad. Det är mycket mer subtilt än så. Vi måste omdefiniera karriärstegen. Den behöver inte vara spikrak.

Män och kvinnor i Sverige har i dag en reell valmöjlighet. Vi får inte stanna vid att odla förlegade föreställningar om att kvinnors problem beror på ”manliga strukturer”. Sådant är trams. Det är dessutom potentiellt skadligt, eftersom det kan leda kvinnor att göra felaktiga karriärval på grund av vridna verklighetsbeskrivningar.

Men, i den dystra verkligheten gäller: ”You can’t have it all!” Unga människor tvingas hela tiden göra val som påverkar deras arbete och karriärmöjligheter. Och en stor del av ansvaret vilar på individen.

Familjebildning kan, åtminstone tillfälligt, innebära en begränsning – en inskränkning i en möjlig karriär. Att skaffa hund eller krävande fritidsintressen likaså. Ibland kan valets konsekvenser mildras, till exempel genom att man skaffar hjälp. Ett livsviktigt val görs, om inte förr, när man beslutar att bilda familj. Det är då besluten ska fattas om det gemensamma projektet familjebildning. Det är vid köksbordet arbetsfördelningen i familjeprojektet ska bestämmas. Inte hos arbetsgivaren.

Detta fråntar givetvis inte arbetsgivare och lagstiftare från ansvaret att erbjuda förutsättningar för att män och kvinnor, som så önskar, ska kunna leva ett jämställt liv. När det gäller advokatbyråerna hävdar jag att de typiskt sett uppfyller mycket högt ställda krav på en god arbetsgivare. Som inom alla yrken kan det givetvis förekomma exempel på motsatsen. Men det är inte regel.

Staten bidrar på sitt sätt genom ett med internationella mått mycket generöst ersättningssystem vid föräldraledighet och vård av sjukt barn. Det är intressant att konstatera att svenska kvinnor inte kommit längre trots dessa förmåner – eller kanske på grund av dem.

Nätverk som Hilda behövs men får inte bli en organisation för att ”admire the problem”. Det finns nämligen forskning idag som visar att underprestation och karriäravhopp just vilar på idéer och förväntningar om könen. Omfattande studier har inom dessa områden gjorts på Harvard- och Stanforduniversiteten. Denna forskning visar att det inte finns några skillnader när det kommer till problemlösning, kreativitet, planering, beräkning och strukturerat tänkande.

Däremot kan kvinnors problemlösningsförmåga slås ut med upp till 60 procent till följd av så kallad subtil signalpåverkan. Det kallas ”priming”. Detta fenomen sträcker sig enligt studierna även till andra områden än kön, som till exempel etnicitet. Det räcker att be en svart matematikstudent att fylla i sin etniska tillhörighet genom att fylla i en ruta där det står ”black” inför ett krävande prov så skriver de hälften så bra som om de kryssat i ”student”. Mycket mer om detta kan man läsa om på www.reflectorgroup.se. Det är en grupp duktiga forskare som tittar på hur ändringar i sättet att använda hjärnan påverkar prestationsförmågan. Det var intressant att lyssna på Kelly Tainton och Sara Bengtsson när de redogjorde för sina forskningsresultat på Advokatdagarna.

Jag tror att vi diskuterar för lite och för lite uppriktigt de verkliga hinder som kvinnor möter. Och då inte bara för den mycket lilla andelen pretendenter på styrelseposter i börsnoterade företag eller delägarskap i byråer. Som framgick av en lång intervju med den välkända feministikonen Susan Faludi i Dagens Nyheter, riskerar den så kallade feminismen att bli ett projekt för ett fåtal. Den har fastnat i frågor om glastak, delägarskap och att fylla styrelserum. I själva verket är risken stor att jämställdhetsfrågor inte längre handlar om alla kvinnor, utan om de kvinnor som delar samma framgångsrika sociala och ekonomiska situation. Denna utveckling är oroande särskilt i ljuset av ökade inkomstskillnader och ökad segregation i samhället.

Jämställdhet är i min värld ett tillstånd där varje individ ges möjligheten och rätten att utifrån den verklighet som råder och sina förutsättningar göra frivilliga val. Jag tror att många kvinnliga advokater medvetet, av olika skäl, frivilligt väljer bort delägarskapet i den stora byrån och kommer att fortsätta att göra så under många år, till förmån för en mindre byrå eller egen verksamhet. Det innebär inte att advokatbyråerna förtjänar epitet som ”bastuklubbar”, ”cowboykultur”, vad dessa uttryck nu avses innebära.

Advokatyrket är nämligen ett fantastiskt yrke som passar kvinnor mycket väl. Det erbjuder till skillnad från många andra juristyrken en unik självständighet och frihet. Andelen kvinnor i yrket har också fördubblats på fjorton år. Andelen kvinnor i yrket är idag 28 procent mot 14 procent 2000. Andelen kvinnliga biträdande jurister har under samma period stigit från 39 procent till 56 procent. Samma utveckling har ägt rum på delägarsidan. En uppgift som hade kunnat redovisas i rapporten.

Mitt råd till alla unga juriststudenter är att inte tro på missvisande verklighetsbeskrivningar under braskande rubriker.

Annons
Annons