search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Snaran dras åt om krigsförbrytarna

Förra året sökte drygt 54 000 personer asyl i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). I år väntas betydligt fler försöka ta sig hit för att undkomma våld och förföljelse i framför allt Syrien, Irak och Eritrea.

I juli meddelade därför Migrationsverket att prognosen över antalet asylsökande i år höjs från 60 000 till 80 000. Men det är inte bara krigets offer som söker skydd i Sverige. Bland de asylsökande finns även de som har gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser. 

– Vi tar emot fler flyktingar än många andra länder. Då slinker det in många katter bland hermelinerna också. Vi vet inte hur många, men det finns skäl att anta att många krigsförbrytare kommer till Sverige, säger Ove Bring, folkrättsexpert och professor emeritus vid Försvarshögskolan och Stockholms universitet.

Ingen vet med säkerhet hur många krigsförbrytare som gömmer sig i Sverige, men polisen har tidigare uppskattat att det kan röra sig om mellan 1 000 och 1 500 personer.

– Jag tror att det är en rimlig siffra, säger Ove Bring.

Som en följd av att Sverige antog 1998 års Romstadga, en internationell konvention för att lagföra krigsförbrytare, inrättade polisen en folk- och krigsbrottskommission med en heltidsanställd polis. År 2008 ombildades kommissionen som nu har nio anställda. Om en person som misstänks ha begått folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten befinner sig i Sverige ansvarar kommissionen för att ärendet utreds. Utredningarna bedrivs i samarbete med Internationella åklagarkammaren i Stockholm, där en särskild grupp åklagare är utsedda att hantera folkmord och folkrättsbrott.

– De anmälningar som kommer in skickas normalt per automatik vidare till åklagare, eftersom det här är svårutredda ärenden. Åklagaren lämnar därefter direktiv över vad hon eller han vill att vi ska utreda, säger Krigsbrottskommissionens chef Göran Häggblad.

För närvarande utreds ett fyrtiotal ärenden av kommissionen. Flertalet av ärendena bygger på anmälningar från olika myndigheter, bland andra Migrationsverket. En asylsökande kan ha berättat något som gör att Migrationsverket fattar misstanke om att personen i fråga har gjort sig skyldig till krigsbrott. Verket är då skyldigt att göra en anmälan till polisen. Anmälningar kan också komma in från myndigheter i andra länder – om de under sitt eget utredningsarbete upptäcker att det finns kopplingar till en misstänkt krigsförbrytare i Sverige. Det händer även att krigsoffer som sett gärningsmän i Sverige gör en polisanmälan. Allmänheten gör också i allt större utsträckning anmälningar om krigsförbrytelser efter att de har sett tv-inslag från konfliktdrabbade områden. Nu kommer det till exempel in många anmälningar från allmänheten angående Gaza och Islamiska staten (IS) i Irak.

Under ett år kommer det in mellan 80 och 100 anmälningar till Krigsbrottskommissionen. Det skulle kunna vara fler.

– De som är offer har ofta inte de bästa erfarenheterna av polis och andra myndigheter från sina hemländer. Dessutom kommer de till en främmande kultur, vilket gör att det är svårt för dem att veta hur de ska gå tillväga för att göra en anmälan, säger Göran Häggblad.

För att nå ut till fler krigsoffer samarbetar Krigsbrottskommissionen bland annat med frivilligorganisationer som Amnesty och Röda Korset och de försöker även kontinuerligt besöka flyktinganläggningar för att berätta hur de arbetar och hur man gör en anmälan.

I Krigsbrottskommissionen ingår förutom gruppchefen åtta utredare. Göran Häggblad anser själv att kommissionen har tillräckligt med personal, eftersom samtliga ärenden handläggs av en utredare. Hela tiden sker det en prioritering av ledningen som vid behov kan omfördela personal för att bistå kommissionen. Budgeten ligger på mellan åtta och nio miljoner kronor per år. Om pengarna räcker tycker Häggblad att det är för tidigt att uttala sig om, eftersom han tillträdde tjänsten i februari.

Trots att Göran Häggblad har utrett grova brott sedan 1981 betraktar han arbetet för Krigsbrottskommissionen som den största utmaningen han har ställts inför.

– Det här är de svåraste brotten som jag har varit med om att utreda. Det är komplicerat när brottet har begåtts i ett annat land, ett land som har varit eller fortfarande är i krig. Det gör att det kan saknas myndigheter att samverka med. Vissa ärenden är därför fullkomligt omöjliga att utreda. De ärendena läggs ibland vilande.

En annan svårighet är att brotten ofta begicks för flera år sedan i ett annat land. Det gör att det ytterst sällan finns någon teknisk bevisning. Ärendena byggs därför huvudsakligen på vittnesmål. Krigsförbrytelser utreds inte heller på samma sätt som andra brottmål, där det normala är att det finns ett brott, en brottsplats, målsägande och vittnen.  

– När det gäller krigsförbrytelser börjar vi bakvänt med brottsutredningen. Vi har en gärningsman och måste försöka hitta brottsplatserna, offren och vittnena som ofta finns spridda över hela jorden som flyktingar.

Krigsförbrytelser är komplicerade att utreda, men Göran Häggblad anser att Krigsbrottskommissionen har den kompetens som krävs och hela tiden blir bättre på att handlägga ärendena.

–Det fordras ett engagemang och det finns i den här gruppen. Och i och med att vi har alltmer kontakt med internationella myndigheter och samverkanspartner blir vi själva bättre.

Givande och svåra mål

För sju år sedan, 2007, utsågs särskilda åklagare vid Internationella åklagarkammaren att ha ett nationellt ansvar på åklagarsidan för ärenden som rör krigsförbrytelser. I dag hanteras dessa ärenden av sex åklagare vid kammaren.

– Några enskilda åklagare var intresserade av och duktiga på de här ärendena. De bidrog till att driva fram Krigsbrottskommissionen och att vi skulle ha särskilt utsedda åklagare med ett nationellt ansvar, säger Marie Lind Thomsen, kammaråklagare vid Internationella åklagarkammaren i Stockholm. Hon är även samordnare för ärenden som rör krigsförbrytelser i Sverige.  Själv har hon jobbat med två stora ärenden.

– Det här är de mest givande målen man kan ha. Det handlar ofta om de grövsta brotten som hanteras av det svenska rättsväsendet. Det betyder väldigt mycket för offren att få komma till en svensk domstol, där någon lyssnar på deras historia. Man känner att man gör nytta.

Samtidigt som Marie Lind Thomsen känner att det jobb hon gör är viktigt är det påfrestande.

– De här människorna har varit med om så fruktansvärda saker: bevittnat mord, dråp och utsatts för misshandel, grov misshandel, sexuella övergrepp, allmänna trakasserier och plundring. En del saker förstår man knappt att människor kan utsätta varandra för. I stunden är man så uppe i det man gör. Men när ett mål är avslutat har vi goda möjligheter att prata med varandra och även få professionell hjälp att bearbeta det vi har hört. Och det kan man behöva.

Hos Internationella åklagarkammarens sex specialiståklagare ligger för närvarande drygt 30 ärenden som utreds av Krigsbrottskommissionen. Flera av ärendena går det av säkerhetsskäl inte att arbeta vidare med för tillfället.

– Vi kan till exempel inte skicka poliser till Syrien för att göra utredningar. Det är för farligt just nu, säger Marie Lind Thomsen.

Vissa av ärendena blir liggande öppna. Det är ärenden som gäller brott som har begåtts i länder dit åklagarkammaren tror att det inom en relativt snar framtid ska gå att åka och göra brottsutredningar.

– Andra fall är det meningslöst att ha liggande. Jag har tidigare avskrivit anmälningar mot Israel. Det är en stabil regim och det är inte sannolikt att de inom en överskådlig framtid skulle vilja medverka till att vi utreder dem för krigsförbrytelser.

Hon har även lagt ner förundersökningen mot Eritreas president i fallet Dawit Isaak, för vilket hon har kritiserats av de jurister som stod bakom anmälan.

– Jag gjorde bedömningen att regimen inte kommer att medverka till att vi lagför dem för brott. Vi har jobbat med dem förut och vet att de inte svarar på förfrågningar. Det finns inget ljus i tunneln. Anmälarna menar att vi gav upp för tidigt. Men vi måste fokusera på ärenden där det verkar finnas någon möjlighet till framgång. Ett eventuellt åtal mot Eritreas president vore dessutom närmare en fråga för ICC, säger Marie Lind Thomsen.

Hon anser att sex anställda på åklagarsidan är tillräckligt så länge polisen inte har mer personal som kan utreda de anmälningar som kommer in.

– De som jobbar på Krigsbrottskommissionen är duktiga, men de är för få. Ett minimikrav är att kommissionen har tio anställda, vilket utlovades när den inrättades. Men jag skulle gärna se ännu fler anställda. Polisen säger att alla ärenden ligger ute på utredare. Men det finns absolut ärenden där man skulle kunna göra mer. Och vore vi fler skulle vi även bli mer effektiva i de ärenden vi driver.

Utökades polisstyrkan i Krigsbrottskommissionen bedömer Marie Lind Thomsen att Internationella åklagarkammaren skulle kunna driva tre aktiva ärenden, jämfört med dagens två. Hon betonar vikten av att Sverige lägger ner resurser på att lagföra krigsförbrytelser, trots att det handlar om brott som har begåtts utomlands för många år sedan.

– Det är viktigt att målsägande får upprättelse någon gång. Jag hoppas och tror att krigsförbrytelserna minskar om vi i världen är duktiga på att lagföra de personer som har gjort sig skyldiga till de här brotten. Jag vill tro att regimer och enskilda tänker efter innan de begår brott om de inser att rättvisan kan komma ikapp dem så småningom. Det är dessutom Sveriges skyldighet, enligt våra internationella åtaganden, att dra vårt strå till stacken.

Fyra personer dömda för folkrättsbrott i Sverige

Fyra personer har fällts för brott mot folkrätten i svensk domstol. Advokat Göran Hjalmarsson har varit målsägandebiträde i tre av målen.

– Jag har aldrig varit intresserad av krig, men däremot av mekanismerna bakom ondska. Vad är det som driver en människa att begå den här typen av gärningar?

Målen är, enligt honom, speciella av flera skäl. Brottsoffren har ofta mött djupet av ondska. Ofta har de sett familjemedlemmar dödas därför att de tillhör en viss etnisk grupp eller nationalitet.

– På det personliga planet kan det vara tungt att höra om alla grymheter som din klient har utsatts för. De här målen har förmodligen påverkat mig som människa. Jag bryr mig kanske ännu mer om mina närmaste och retar inte upp mig på detaljer. 

En utmaning är att brottsoffren till en början ofta är tveksamma till att delta i en rättegång.

– De här människorna har många gånger blivit svikna och övergivna av myndigheterna i sitt hemland.   Det tar tid att bygga upp ett förtroende och få dem att känna sig trygga, säger Göran Hjalmarsson.

I juni förra året dömdes en svensk medborgare för första gången till livstids fängelse för folkmord och folkrättsbrott, det så kallade Rwandamålet. Domen överklagades, men i juni i år fastställde Svea hovrätt Stockholm tingsrätts dom och Högsta domstolen har beslutat att inte meddela prövningstillstånd i fallet.

FN:s före detta rättschef, Hans Corell, är en av flera folkrättsexperter som tror att domen kan få principiell betydelse.

– Domen visar att en person som har gjort sig skyldig till ett så här allvarligt brott i ett annat land kan ställas inför rätta och dömas i Sverige. För den som känner på sig att han eller hon kan blir utsatt för en effektiv förundersökning blir Sverige kanske inte ett så intressant land att söka sig till. 

Advokat Tomas Nilsson, som försvarade den nu livstidsdömde mannen, är i likhet med många försvarare kritisk till att brottsutredningarna ofta drar ut på tiden. Hans klient satt häktad i 2,5 år.

– Den som har suttit häktad under lång tid och kanske också varit isolerad är inte i någon vidare god form när en rättegång ska äga rum. En lång häktningstid bryter ner en persons psykiska och fysiska hälsa och påverkar deras möjlighet att ta tillvara sin rätt på ett fullgott sätt. 

Han anser därför att polis och åklagare borde få mer resurser för att påskynda utredningarna.

En anledning till att utredningarna tar lång tid är, enligt Marie Lind Thomsen på Internationella åklagarkammaren, att många av de människor som ska höras inte bor i Sverige.

– Vi måste åka runt och leta reda på dem och sedan se till att vi kan höra dem på ett rättssäkert sätt. Om vi går till domstol med ärendena kommer vi förmodligen att yrka på långa fängelsestraff. Vi kan inte slarva utan måste göra en gedigen utredning och undersöka om någon kommer med falska beskyllningar.

Hon understryker att det är oerhört viktigt att åklagaren under förundersökningen är objektiv och utreder allt som den misstänkte vill få utrett.

– Vi kan inte bara titta på den bevisning som säger att en person är skyldig. Åklagaren är ju garanten för rättssäkerheten, säger Marie Lind Thomsen.

Trots att åklagaren ska garantera rättssäkerheten anser Tomas Nilsson att balansen i rättsprocessen är ett problem i ärenden som rör krigsförbrytelser.

– Det finns en klar risk för att den obalans som kanske alltid finns, eftersom utredningsresurserna ligger hos polis och åklagare, understryks och blir ännu större i den här typen av mål. Anledningen är att det är svårt för en enskild advokat och enskild tilltalad att ha tillräckliga resurser för att göra egna utredningar.

Tomas Nilsson anser därför att det är särskilt viktigt att den objektivitetsskyldighet som åvilar åklagaren under förundersökningen verkligen iakttas. 

– Det är viktigt att omständigheter som talar till den misstänktes förmån verkligen iakttas. Annars hamnar den misstänkte i ett större underläge än vad hon eller han eljest skulle ha gjort. En försvarare måste alltid driva en kamp under förundersökningen och begära olika utredningar och utredningsåtgärder, säger han.

Falska beskyllningar

Tomas Nilsson anser att domstolarnas sätt att hantera ärenden som rör krigsförbrytelser, till exempel Rwandamålet, kan ifrågasättas. Han tycker inte att de i tillräckligt stor utsträckning tar hänsyn till att det ofta finns en politisk dimension när det gäller krigsförbrytelser.

– De här ärendena är ofta starkt förknippade med rent politiska frågor eller har en politisk bakgrund. Domstolarna måste räkna med att det kan förekomma falska beskyllningar. Men det finns nästan en beröringsskräck från domstolarnas sida att sätta sig in i frågeställningar som har en politisk bakgrund. Händelserna i Rwanda ägde rum för 20 år sedan. Men det finns ännu kvar tankar på hämnd, en önskan att komma åt personer från en annan folkgrupp än den egna. Det kan finnas ett syfte att skada politiska motståndare. Till det kommer att den nuvarande regimen enligt samstämmiga bedömare inte anses vara demokratisk. Det får betydelse för bevisningens tillförlitlighet.  Det skulle räcka ganska långt om domstolarna insåg och vågade beakta den politiska dimensionen, säger Tomas Nilsson.

Marie Lind Thomsen instämmer i att falska beskyllningar kan förekomma i politiska syften i dessa ärenden och betonar att det är något man måste vara på sin vakt med.

– I Rwandamålet fanns påståenden om att regimen låg bakom en del av bevisningen. Men det är ju en bevisfråga. Man ställer kontrollfrågor och pressar folk för att se om det går att lita på vad de säger. Dessutom kontrollerar vi deras uppgifter mot andra källor.

Bevisfrågan är, enligt hennes erfarenhet, den största utmaningen med ärenden som rör krigsförbrytelser. Eftersom teknisk bevisning ofta saknas måste åklagaren förlita sig på säkra vittnesuppgifter för att kunna väcka åtal. Att vittnena i krigsförbrytarmål ofta ska redogöra för något som hände för flera år sedan behöver inte vara ett problem, säger Marie Lind Thomsen och anger Rwandamålet som exempel.

– Det stora problemet för våra målsägande och vittnen är inte att de inte minns. Problemet är att de inte kan glömma vad de har sett och utsatts för, säger Marie Lind Thomsen.

– Minnesexperter som hördes i målet berättade bland annat att traumatiska händelser etsar sig fast i minnet och att vissa starka minnesbilder inte går att glömma. Tillförlitliga uppgifter finns således lagrade i hjärnan även efter lång tid, tillägger Göran Hjalmarsson.

Tomas Nilsson, som ju försvarade den livstidsdömde mannen, anser däremot att det faktum att händelserna i Rwandamålet skedde för hela 20 år sedan kan ha påverkat vittnenas och målsägandenas minnesbilder.

– Händelserna ägde ofta rum under kaotiska och vidriga förhållanden.  Det påverkar vittnenas förmåga att göra korrekta iakttagelser. Risken att de minns fel är betydande. Men i Rwandamålet utgick både tingsrätt och hovrätt från att man kan lita på traumatiska minnen. Det tror jag inte är en riktig utgångspunkt, utan en stark förenkling.

Olika syn på specialistdomstol

I de fall där det blir en fällande dom i ett folkrättsmål i Sverige har målsägandena svårt att, till skillnad från i ett vanligt brottmål, få ut något skadestånd. För att brottsoffren ska få någon ekonomisk kompensation för sitt lidande förutsätts att gärningsmannen har egna tillgångar, vilket är ovanligt. Det vore därför lönlöst att driva en skadeståndsprocess mot dem. Eftersom brotten inte har begåtts i Sverige betalar inte heller den svenska staten ut några pengar. Göran Hjalmarssons erfarenhet är dock att pengar är av underordnad betydelse för brottsoffren.

– Det viktigaste för dem är att bli trodda och få personlig upprättelse. Deras incitament är att hedra offren, sina dödade familjemedlemmar, och berätta om vilka fasansfulla händelser de har varit med om. Det är ytterst ovanligt att någon frågar om det går att få skadestånd. Pengar är inte deras drivkraft.

Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, anser däremot inte att pengarna saknar betydelse. 

– Känslan av upprättelse är förstås viktig. Men sådana dokument går ju trots allt inte att äta. Många av brottsoffren har det väldigt besvärligt ekonomiskt. Att ge skadestånd till alla brottsoffer är praktiskt besvärligt. Men man kan till exempel utgå från schablonbelopp och försöka få processen finansierad av en tredje part. Det kan vara fonder som administreras av FN och finansieras av olika stater, säger han.

Såväl polis och åklagare som forskare och försvarare tycker att Sverige blir allt bättre på att hantera krigsförbrytelsemål. Åklagarna har bland annat gått internationella kurser i förhörsmetodik, kulturella skillnader och ”säkerhetstänk”. Det finns även ett europeiskt och ett nordiskt nätverk av poliser och åklagare som träffas regelbundet och utbyter erfarenheter.

För att ärendena ska hanteras på ett än mer effektivt och rättssäkert sätt finns det de som anser att den kunskap som finns om krigsförbrytelser i Sverige borde samlas vid en tingsrätt i landet, till exempel Stockholms tingsrätt. Pål Wrange, Ove Bring och Marie Lind Thomsen hör till dem som tycker att det ur ett folkrättsligt perspektiv är en god idé att samla kompetensen.

– Förmodligen skulle processen gå fortare och risken för att rent juridiska misstag begås minska. Den folkrättsliga kompetensen hos domare varierar ju en hel del, vilket är naturligt. De flesta domare kan nog gå igenom en karriär utan att stöta på något internationellt brott, säger Pål Wrange.

Det finns en annan skola som anser att de som alltid dömer en viss typ av mål riskerar att utveckla ett visst sätt att se på de målen, både juridiskt och moraliskt. Tomas Nilsson hör till dem som anser att det finns risker med att koncentrera handläggningen av krigsförbrytelser till en handfull domare vid en viss domstol. 

– Jag tycker att det är en nackdel att begränsa kretsen domare som ska döma i de här målen. Det är ofrånkomligt att de resonerar med varandra om principer kring bevisvärdering, utbildar en rutin för att sköta sådan bevisvärdering och dömer på samma sätt som de gjorde i förra målet. Kloka domare som har erfarenhet från brottmål är det som krävs. Man behöver inte alltid ha specialistkunskap.

Göran Hjalmarsson tycker inte heller att det i dagsläget finns något behov av att inrätta en specialistdomstol.

– Om det blir vardag att vi får många krigsförbrytarmål i Sverige måste vi kanske få en specialistdomstol som hanterar dem för att få en mer effektiv administration. Men det tycker jag inte att det finns fog för där vi står i dag, säger han.

Ny lag från halvårsskiftet

Regeringen har tidigare konstaterat att den svenska lagstiftningen när det gäller folkrättsbrott var bristfällig på flera punkter. Straffskalorna ansågs till exempel inte vara anpassade till dessa allvarliga brott och det var svårt att ställa överordnade till svars.  Den 1 juli trädde lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i kraft. Lagen ersätter folkrättsbrottet och lagen om folkmord och inför ett nytt brott i svensk rätt, brott mot mänskligheten. Marie Lind Thomsen på Internationella åklagarkammaren välkomnar den nya lagen.

– Den mest konkreta betydelsen är att brott mot mänskligheten inte preskriberas. Det är väldigt viktigt. Finns ingen preskriptionstid blir inte Sverige en fristad för krigsförbrytare. Man ska aldrig kunna komma undan när det gäller så allvarliga brott. Tidigare när vi har hanterat den här typen av brottslighet har vi tillämpat den vanliga straffrättslagstiftningen. Åtalen har gällt brott som våldtäkt, mord och grov misshandel.  Men alla de brotten, utom mord, preskriberas.

Pål Wrange anser också att den nya lagen har många förtjänster. Den viktigaste är, enligt honom, att brott mot mänskligheten nu kriminaliseras.

– Folkmord kräver att det är en kampanj mot en väldefinierad grupp och krigsförbrytelser kräver att det är en väpnad konflikt. Men många förföljelser äger rum utan att någon av de omständigheterna är för handen. Även om många av handlingarna skulle kunna dömas enligt brottsbalken sänder ett brott mot mänskligheten en signal mot allmänheten, men även mot polis och åklagare, att brotten har blivit högre prioriterade.

Pål Wrange utesluter därför inte att lagen kan leda till fler fällande domar, vilket även Marie Lind Thomsen tror kan bli fallet.

– Man skulle kunna tänka sig att brott mot mänskligheten täcker mer än tidigare och att den längre preskriptionstiden gör att fler kan fällas.

Ove Bring tror däremot inte att den nya lagen har någon inverkan på hur många fällande domar vi får i Sverige.

– Det är en fråga om vilka resurser Krigsbrottskommissionen har. De är för få. De ska ju inte bara utreda vad som kommer fram bland flyktingar i Sverige, utan även vara på plats och på förhand veta vilka rättsutredningar som pågår i andra länder och ta del av dem i ett tidigt skede, säger han.

Även om Pål Wrange ser många fördelar med lagen anser han också att den har sina brister. Den gamla lagen var delvis en inkorporering, vilket gjorde den mer elastisk. Om folkrätten utvecklades följde förändringarna med in i svensk rätt. Den nya lagen är däremot en fullständig transformation. Det innebär att om folkrätten förändras måste en ny lag skrivas.

– I praktiken kan det betyda att personer som har begått handlingar som anses som internationella brott i folkrätten som den utvecklas, men inte i svensk rätt, kan få en fristad i Sverige. I princip finns den risken, även om jag inte vill säga att den är överhängande, säger Pål Wrange som på det hela taget tycker att fördelarna med lagen överväger nackdelarna.

Ove Bring deltog i den statliga utredning som 2002 föreslog en lagstiftning som den nya lagen delvis bygger på. Han instämmer med Pål Wrange att det finns en baksida med att den internationella humanitärrätten inte längre är inkorporerad i svensk rätt.

– Fördelen med det tidigare införlivandet var att svenska domstolar kunde tillämpa modern folkrätt och även ligga i framkant och driva utvecklingen. Den nya lagen reducerar folkrättens roll i svensk rätt, i stället för en inkorporering av hundratals internationellt överenskomna artiklar har vi fått en mindre box av svensk rätt i 16 paragrafer. Boxen återspeglar visserligen regler i Romstadgan, men all internationell straffrätt som faller utanför boxen exkluderas från den svenska rättsordningen. Det gäller exempelvis bestämmelserna i Romstadgans del 3 om medverkan, befälsansvar och rättsvillfarelse, bestämmelser som är specialanpassade till väpnade konflikter och inte utan vidare kan ersättas av regler i brottsbalken.

Men Ove Bring anser samtidigt att den nya lagen gör det lättare för domstolarna att tolka humanitärrätten.

– Det blir enklare för domstolarna att se om rekvisiten är uppfyllda. Förut hade de hundratals artiklar och Genèvekonventionerna att beakta.

Enligt Hans Corell var den nya lagen nödvändig – nu återspeglas förpliktelserna i en internationell konvention i nationell lagstiftning.

– Men egentligen borde den här typen av lagstiftning har varit antagen redan när Sverige ratificerade Romstadgan, säger han.

ICC får kritik

I juli 2009 beslöt den svenska regeringen att utlämna en misstänkt krigsförbrytare till Rwanda, efter att Högsta domstolen hade kommit fram till att det inte fanns hinder för utlämningen enligt utlänningslagen eller Europakonventionen. Rwandiern anmälde Sverige till Europadomstolen. Domstolen gav Sverige rätt och fann 2011 att utlämning inte stred mot Europakonventionen. Det var det första ärendet i Europa där beslut fattades om att utvisa en misstänkt krigsförbrytare till Rwanda. Alla andra länder hade tidigare sagt nej i liknande fall med hänvisning till Europakonventionen. Sedan Europadomstolen kom fram till att det är förenligt med Europakonventionen att utlämna misstänkta krigsbrottslingar till Rwanda har fler länder följt Sveriges exempel. Pål Wrange anser att det är bra om brott utreds så nära brottsplatsen som möjligt, förutsatt att den misstänktes rättigheter respekteras. 

– Processekonomiskt blir det mycket billigare. Och rättegångar av det här slaget har inte bara en individualpreventiv verkan, de ska också vara allmänpreventiva. Den effekten blir större om man är närmare brottsplatsen. Nackdelen är att det inte är säkert att rättvisan fungerar perfekt. Ett problem med rättvisan i Rwanda är att den är enögd, den omfattar bara brott som har begåtts på hutu-sidan, säger Wrange.

Den internationella brottmålsdomstolen (ICC) etablerades i nederländska Haag 2002.  ICC prövar bara fall som rör folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser och det är den enda permanenta brottmålsdomstol som finns. Domstolens verksamhet har kritiserats för att vara dyr och ineffektiv. Men de forskare, advokater och åklagare som Advokaten har talat med är eniga om att domstolen ändå fyller en viktig funktion.

– Internationella brottmålsdomstolen är absolut nödvändig om vi ska få demokrati och rättsstaten i hela världen. Det får inte finnas plattformar där krigsförbrytare kan slå sig ner utan att riskera att gripas, säger Hans Corell, före detta domare och FN:s tidigare rättschef.

I första hand ska misstänkta krigsförbrytare, i enlighet med komplementaritetsprincipen, ställas inför rätta nationellt. Om staten i fråga inte vill eller kan finns möjlighet för ICC att träda in. 

– Straffrätten har internationaliserats därför att de inte har klarat av handläggningen i alla länder. Antingen förmår de inte eller så vill de inte – därför att de skyddar ledarna.

Hans Corell som var ansvarig för att organisera Romkonferensen där Romstadgan antogs 1998 är i dag bekymrad över hur stadgan till slut utformades. Han är bland annat kritisk till att det finns en lista A och en lista B med kandidater till ICC. På lista A finns personer med domstolserfarenhet, det vill säga domare, åklagare och advokater. För att finnas med på lista B räcker det att vara kunnig i internationell straffrätt i största allmänhet.  Hans Corell anser att det är otillräckligt och har därför föreslagit att lista B avskaffas i Romstadgan.

– Den innebär att diplomater och professorer som aldrig har satt sin fot i en rättssal kan väljas till domare i den här domstolen. Hela övningen riskerar att bli alldeles för akademisk och ta alldeles för lång tid. Straffrättskipning får inte ta åratal. Det kostar astronomiska summor och jag är orolig för att staterna till slut tycker att det blir för dyrt. Och då kanske hela projektet riskeras. ICC har 18 ledamöter. Vi är sju miljarder människor på jorden i dag. Nog borde man väl bland dem kunna hitta de mest kompetenta 18 personer man kan tänka sig som har erfarenhet av brottmålsrättegångar i olika funktioner och som kan tjänstgöra i domstolen, säger Hans Corell.

Corell föreslår också att Romstadgans partsförsamling inte ska välja några domare som passerar 70-årsgränsen under sitt nioåriga mandat. Medelåldern hos domstolens domare är i dag 62 år, men riskerar att stiga.

– De här är de mest ansträngande brottmålsförhandlingar du kan delta i. Vilket rykte får ICC om domstolen befolkas av personer som inte längre anses vara lämpliga att tjänstgöra i domstol på hemmaplan på grund av sin ålder?

Ett annat problem med domstolen, som Pål Wrange lyfter fram, är att de närmast berörda, offren, anhöriga till offren, förövarna, anhöriga till förövarna och de som tillhör samma folkgrupp som förövarna inte har något särskilt förhållande till domstolen.

– Domstolens folkliga påverkan är nog ofta ganska begränsad. Jag säger inte att man inte ska åtala misstänkta krigsförbrytare men frågan är om det vore bättre att lägga en del av pengarna på andra saker än åtal. Många små orättvisor lämnas därhän, sådant som påverkar folk i vardagen. Mer skulle kunna göras för att stödja nationella och lokala försoningsprocesser. 

Vill du se fler sanningskommissioner?

– Det behöver inte vara stora kommissioner som de i till exempel Sydafrika och Peru, utan det kan också vara fråga om regionala kommissioner som tar hand om regionala problem. Det kan handla om att ge ersättning för förlorad jordbruksmark eller ekonomiskt bistånd till dem som har stympats och behöver genomgå plastikkirurgi eller få proteser. 

En annan nackdel som ofta lyfts fram är att ICC saknar en egen polisstyrka och militär. Det innebär att domstolen är beroende av hur samarbetet med andra stater fungerar. 

– Det kan få till följd att åtalade inte ställs inför skranket, eftersom ingen levererar dem. Det kan också betyda att ICC inte får hjälp med bevisupptagning och undersökningar på fältet, säger Pål Wrange.

Avsaknaden av en egen polis ser också ut att påverka vilka mål ICC väljer att ta upp, berättar Pål Wrange. 

– Om domstolen vill åtala någon i Kongo för krigsförbrytelser måste de få hjälp med att leverera de misstänkta, få klartecken att skicka brottsplatsundersökare till platsen. Domstolen riskerar att förlora det samarbetet om den samtidigt åtalar till exempel presidenten eller en general i landet. ICC kan bli frestad att se bort när det gäller regimens brott, om man behöver regimen. Det får olyckliga följder och ger intryck av att västerländsk rättvisa stödjer den ena sidan i en konflikt.

Ett annat problem med ICC är att vissa stater med största sannolikhet kommer att se till att ICC inte åtalar deras medborgare. Dit hör Ryssland, Kina och USA som inte är bundna av Romstadgan. De har också veto mot att säkerhetsrådet hänskjuter situationer till ICC. Stater som kan räkna med att någon av de tre stormakterna lägger in ett veto å deras vägnar behöver därför inte oroa sig för att deras medborgare ska ställas inför ICC.

– Israel är ett land som definitivt kan räkna med ett veto från USA. Israel är inte den värsta försyndaren, men det är ett land som aldrig kommer under ICC:s jurisdiktion genom ett beslut i säkerhetsrådet. Det är ett problem. Åtminstone om man tycker att alla ska vara lika inför lagen. Men det är så världen ser ut, säger Pål Wrange.

ICC hanterar för närvarande 21 fall med misstänkta krigsförbrytare. Domar har avkunnats mot två personer från Kongo. 

– Det har gått långsamt fram. Men jag välkomnar det som har skett. Det är bättre än ingenting, säger Ove Bring.

Enligt Ove Bring ligger nord- och västeuropeiska stater som Tyskland, Holland, Belgien, Sverige, Norge, Danmark och Finland i framkant när det gäller att hantera krigsförbrytelser.

– Den bästa kompetensen finns i de här länderna. Här finns ett genuint intresse att ta till sig den internationella rättens normer. EU-länderna är generellt väldigt lojala och solidariska med ICC.

Långsam förbättring

Förra året fanns 33 aktiva konflikter runtom i världen. Siffran har varit stabil det senaste decenniet. Dödstalet i konflikter har däremot ökat stadigt sedan 2005 drivet av de stora krigen, visar statistik från Uppsala Conflict Data Program (UCDP).

I dag begås flest brott mot mänskligheten i samband med inbördeskrig. Det vanligaste är att oliktänkande attackeras.

– Att tillhöra en viss etnisk grupp blir farligt, säger Ove Bring.

Civila som råkar bo i det som anses vara motståndets by drabbas hårt, fördrivs och bombarderas. De som tillfångatas i ett inbördeskrig är också särskilt utsatta.

– Fångar har noll rättssäkerhet och tas inte om hand. Genèvekonventionernas regler för internationella konflikter gäller inte i inbördeskrig. Soldater har ju möjlighet att skydda sig själva. Och om det går dem emot kan de retirera. Det kan inte civila och de som redan är fångar, säger Ove Bring.

När en väpnad konflikt är över anser Hans Corell att det är viktigt att toppskiktet, de ytterst ansvariga, ställs inför rätta. Resten av förövarna kan hanteras med sanningskommissioner.

– Det går inte att ställa alla inför rätta trots att de har begått hemska brott. Det mest välrustade moderna rättssamhälle skulle gå på knä om det skulle få så många fall med misstänkta brottslingar som sådana här konflikter genererar, säger Hans Corell och tillägger att för många drabbade är det minst lika viktigt att det finns en sanningskommission som att misstänkta krigsförbrytare ställs inför rätta.

– De vill veta vad som har hänt deras nära och kära.

Om krigsförbrytelserna kommer att öka eller minska framöver är samtliga bedömare Advokaten har varit i kontakt med eniga om att det är svårt att ha en uppfattning om. Enligt Hans Corell är den framtida utvecklingen avhängig av om Förenta nationerna fullgör sin skyldighet.

– Min kritik mot säkerhetsrådet är skoningslös. När det verkligen gäller saknar de permanenta medlemmarna förmågan att räcka varandra handen. När de själva bryter mot den stadga som de är satta att övervaka skickar de en katastrofal signal. 

Som exempel anger han att Storbritannien och USA angrep Irak 2003, utan stöd av säkerhetsrådet.

– Det handlade inte om självförsvar. Det vore löjligt att påstå. Då krävs tillstånd från säkerhetsrådet. Något sådant fanns inte. De bröt mot stadgan.

– Det senaste exemplet är Rysslands angrepp på Ukraina – ett flagrant brott mot FN-stadgan.

För att säkerhetsrådet ska bli mer effektivt föreslår Hans Corell bland annat att rådet preciserar vad som inte är tillåtet och ser till att det blir internationellt känt. Passeras denna gräns, ska säkerhetsrådets medlemmar vara överens om att ingripa.

– Om en statschef till exempel börjar skjuta ihjäl kvinnor och barn med stridshelikoptrar eller använder gas har gränsen som gör att säkerhetsrådet måste ingripa med kraft, med vapen om det behövs, passerats. Om säkerhetsrådet på förhand kommer överens om att agera på detta sätt skulle det skicka en signal som gick som en skakning runt hela jorden. Då skulle nog åtskilliga krigsherrar tänka sig för innan de satte igång konflikterna.

För att vi ska komma till rätta med krigsförbrytelserna är det Hans Corells bestämda uppfattning att demokratin och rättsstaten måste införas i världens alla länder.

– Grundorsaken till alla konflikter är att demokratin och rättsstaten saknas. Det är en utbildningsfråga. Man måste börja undervisa om rättsstaten tidigt i skolan och politikerna måste förstå vilket ansvar de har.

På Corells initiativ har därför Wallenberginstitutet i Lund och The Hague Institute for the Internationalisation of Law utarbetat en 40 sidor lång handledning för politiker om rättsstaten som finns tillgänglig på 16 språk. Guiden gavs ut 2012.

– Det viktigaste budskapet är att politiker har ett ansvar för rättsstaten, särskilt om de sitter i den lagstiftande församlingen. Ett annat viktigt budskap är att rättsstaten inte bara angår jurister. De flesta personer som fattar beslut om människors rättigheter och skyldigheter i ett land har andra funktioner, till exempel socialarbetare. Tjänstemännen måste vara absolut rättrådiga när de tillämpar lagen. Korruption är rättstatens värsta fiende.

Pål Wrange tror att stater och regeringar i framtiden kommer att få allt större anledning att avhålla sig från krigsförbrytelser. 

– Massakrer och storskaligt dödande som begås av en etablerad hyggligt rationell regim tror jag kommer att minska i omfattning. Jag utgår ifrån att normen att det inte är acceptabelt att bete sig på det sättet får mer fäste. Dessutom kan de allmänna förbindelserna, inklusive handeln, påverkas om regimer begår krigsförbrytelser.

Ove Bring anser också att läget när det gäller krigsförbrytelser långsamt förändras till det bättre. Han beskriver det som att utvecklingen går i ”hack”.

– Utvecklingen går åt rätt håll, men så blir det ett hack bakåt innan den fortsätter långsamt framåt igen. Nu är vi inne i ett hack i Mellanöstern och det är en tuff tid för mänskliga rättigheter. Men förr fanns inte ett internationellt samfund med en gemensam värdegrund och gemensamma mellanstatliga överenskommelser. Att det finns nu är ett steg i rätt riktning.

Annons
Annons