search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

När järnrören tar över i domstolarna och i riksdagen

Allmänhetens respekt för och tilltro till domstolarnas verksamhet förutsätter att domaren har en hög etik också privat, skriver Anne Ramberg i sin ledare.

Svenska folket har röstat. Nästan tretton procent har i riksdagsvalet obegripligt nog lagt sin röst på Sverigedemokraterna. I vissa kommuner och landsting uppgår andelen till tjugofem procent och mer. Därigenom har Sverigedemokraterna genom sin nomineringsrätt av nämndemän till våra domstolar och traditionen att som tredje största parti i riksdagen inneha vice talmansposten, kommit att bli en del av de demokratiska institutioner som ska utgöra den yttersta garanten för fri- och rättigheter. Detta reser många frågor.

I kommuner och landsting kommer det sannolikt att sitta ett mycket stort antal personer som representerar en inhuman människosyn som direkt strider mot grundläggande rättsprinciper om människors lika värde. Dessa personer ska i sin tur nominera nämndemän till våra domstolar. På sina håll kommer så många som en fjärdedel av nämndemännen att kunna utgöras av sverigedemokrater. Det är enligt min mening allvarligt.

Nämndemän är domare. Domarens uppgift är att effektivt och rättssäkert avgöra mål och ärenden. I detta ligger att värna fri- och rättigheter. Domaren har monopol på uppgiften att ansvara för straffrättskipningen, att avgöra tvister mellan staten och den enskilde samt att besluta om rätten till att få asyl i landet.  Det förutsätter domare som är oberoende gentemot stat och andra yttre påverkansfaktorer. Domarens oberoende följer av regeringsformen och av en rad internationella instrument. I juni 2008 antog också Europadomstolen etiska regler enligt vilka kraven på oberoende och opartiskhet är högt ställda. Där sägs bland annat att ”domare får inte vara engagerade i någon ytterligare verksamhet, förutom i den utsträckning det är förenligt med oberoende, opartiskhet och de krav som deras heltidsuppdrag ställer”.

Domaren ska således fri från ovidkommande hänsyn handlägga de mål och ärenden som anförtros honom. Redan Olaus Petris domarregler uppställde krav på oberoende. Den bakomliggande tanken är att enskilda ska skyddas från godtycke och hårdhet i rättstillämpningen. Oskyldiga ska inte riskera att dömas för brott de inte har begått. Detta är ett tidigt uttryck för oskuldspresumtionen. Regeringsformens bestämmelser anknyter i flera centrala hänseenden till domarreglerna: Den offentliga makten utövas under lagarna; den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet – den så kallade objektivitetsprincipen. Vidare stadgar regeringsformen som bekant att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Den senaste tidens uppmärksammade uttalanden från nämndemän som är sverigedemokrater bekräftar mina farhågor.

Kravet på opartiskhet kommer också till uttryck bland annat i de jävsregler som rättegångsordningen innefattar. Reglerna om domarjäv i rättegångsbalken bygger på en av grundpelarna i domaretiken, nämligen att domaren inte bara de facto ska vara opartisk utan att dessutom inget får förekomma som kan vara ägnat att rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Ansvaret åvilar domaren att självmant ge till känna att det föreligger någon omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom. Även brottsbalken har inspirerats av Olaus Petri och domareden när det gäller vilka brott som kan begås under tjänsteutövning, som mutbrott och röjande av hemliga uppgifter. En ytterligare återspegling av domareden finns i lagen om offentlig anställning, som hindrar domare att utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för dennes opartiskhet. För domarnas del kompletteras detta förbud med en rad andra föreskrifter, som lägger hinder i vägen för en domare att åta sig olika uppdrag, såsom överförmyndare, konkursförvaltare, rättegångsbiträde med mera. Diskussionen i frågan huruvida jäv förelåg för domaren i det så kallade Pirate Bay-målet på grund av dennes medlemskap i olika immaterialrättsliga föreningar anknyter i hög grad till denna fråga, liksom HFD:s och HD:s avgöranden om jäv vid adjunktion i överrätt.

Den oberoende domaren utgör en omistlig grundpelare i en demokratisk rättsstat. Domaren har det yttersta ansvaret att värna den demokratiska rättsstaten med allt vad det innebär. Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättsstaten och dess kännetecken. Dessa kräver att lagstiftningen håller viss kvalitet, inte bara lagtekniskt, utan också till sitt materiella innehåll. Därför måste lagarna grunda sig på vissa universella rättigheter som inte kan åsidosättas, eller i vart fall bara i vissa särskilt angivna situationer och då genom lag.

Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. Dessa tankar har manifesterats i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter liksom i Europakonventionen. De två världskrigens fasansfulla erfarenheter hade visat att rättsordningens värdegrund kan åsidosättas av såväl lagstiftaren som rättstillämparen. Så kan nämligen ske även i stater som tekniskt sett uppfyller demokratiska grundkrav. Raslagarna i Tyskland var ett sådant exempel. I nutid är Israels uppförande av en 12 meter hög mur på delvis ockuperad palestinsk mark ett annat, liksom när presidenten i USA, ibland tillsammans med de lagstiftande församlingarna, inför handlingsregler som strider inte bara mot den egna konstitutionen utan också mot internationell rätt. Det kan handla om tortyr som förhörsmetod eller inrättande av fängelser jorden runt där misstänkta terrorister är fråntagna sin rätt till såväl advokat som en rättvis rättegång. Såväl Israel som USA är utan tvivel i teknisk mening mycket stabila demokratier och i många stycken även utmärkta förebilder för rättsstaten.

Men, det är när lagstiftaren eller den verkställande makten använder sin makt till att ”rule by law”, i stället för att tillämpa ”the rule of law” som domarens ansvar för upprätthållandet av den enskildes fri- och rättigheter, och därigenom den demokratiska rättsstatens principer, blir särskilt tydligt och viktigt. Israels högsta domstol är ett utmärkt exempel härpå. Den har vid upprepade tillfällen manifesterat sitt oberoende och värnat enskildas fri- och rättigheter.

Domaren har stor makt när det gäller att döma i dessa frågor. Yrket kräver därför inte bara hög integritet och självständighet i den dömande verksamheten. Därtill fordras gott omdöme inte bara i domargärningen, utan också i det privata livet. Allmänhetens respekt för och tilltro till domstolarnas verksamhet förutsätter att domaren har en hög etik också privat. Ett förhållande som hitintills i vart fall inte har kunnat anses kännetecknande för ett stort antal av Sverigedemokraternas medlemmar.

Detta är dock en svår fråga. Var går gränsen för bristande lämplighet? Domaren ska inte bara ha en högre grad av laglydighet än medborgaren i allmänhet. Han ska också ha förmåga att applicera ett moraliskt och humanistiskt förhållningssätt grundat på demokratiska rättsstatsprinciper. Inte heller det är något som har utmärkt Sverigedemokraterna och deras företrädare.

Att domaren har personliga värderingar är givetvis självklart och ofrånkomligt. Men, han bör förstå och respektera de allmänt etablerade normer som ligger till grund för lagstiftningen. Domaren måste i det enskilda fallet kunna bortse från sina egna övertygelser och erfarenheter. Han måste också vara återhållsam med att ge uttryck för åsikter som kan skada tilltron till domstolen. I en bestämmelse i Europadomstolens etiska regelverk regleras domarens yttrandefrihet. Där sägs att ”Judges shall exercise their freedom of expression in a manner compatible with the dignity of their office. They shall refrain from public statements or remarks that may undermine the authority of the Court or give rise to reasonable doubt as to their impartiality”.

Domaryrket har alltid vilat på medborgarnas förtroende. Det bygger på att det för den gode domaren inte spelar någon roll vem som vinner och vem som förlorar – det är sakförhållandena och den tillämpliga lagen som bestämmer utgången. Där har nämndemannen som är sverigedemokrat en förklaringsbörda. Domare ska inte ha det. Därför bör nämndemännen, om de överhuvudtaget ska finnas kvar, inte nomineras av politiska partier.

Med Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen och med en vice talman som omfattar Sverigedemokraternas människosyn finns en inte obetydlig risk för att odemokratiska järnrörsmän får inflytande såväl över lagstiftningsprocessen som rättstillämpningen. En förmodligen större risk är dock att förtroendet för domstolar och riksdagen undergrävs. Det är, för att uttrycka saken milt, olyckligt.

Annons
Annons