search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Jag längtar till andra sidan valet

Att sitta på åhörarläktaren i riksdagen och lyssna på kriminalpolitiska debatter kräver starka nerver och ett sinne för svart humor.

Inte minst under valår är inga argument för usla då straffskärpningsivrare från vänster till höger får upp farten.

Ett minnesvärt datum i sammanhanget är den 19 februari, då upphetsade ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet samlades för att göra någonting åt den epidemiska spridningen av våldtäkter på kor och grisar runt om i landet de tyckte sig ha upptäckt.

Tidigare under dagen var det utrikesdebatt och i princip fullsatt i plenisalen, men nu framåt sen eftermiddag hade blott de sju heroiska djurvännerna i utskottet orkat infinna sig.

På åhörarläkaren satt en ensam journalist, men låt mig återkomma till den bisarra debatt som bröt ut och först beskriva bakgrunden till den lagändring våra folkvalda ville genomföra.

Det är inte särskilt många årtionden sedan som homosexuella i Sverige ansågs ägna sig åt någon form av tidelag. Men moral förändras och då denna läggning avkriminaliserades 1944 rök förbudet mot att ha sex med djur, som sorterade under samma paragraf, av bara farten.

Zoofili är en så udda form av sexualitet att störningen i många år ansågs vara en icke-fråga, men under den förra mandatperioden vaknade politikerna överraskande till liv.

Kraven på att nykriminalisera tidelag kom från början från vänster – de vanligen så kriminalpolitiskt liberala vänsterpartisterna tenderar av någon anledning att bli helt nippriga då det kommer till allt som luktar sexualbrott – och spred sig långsamt högerut.

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson stod dock länge emot. Och argument saknade han sannerligen inte. I en rapport som den nu nedlagda Djurskyddsmyndigheten presenterade i mitten på 2000-talet konstaterades att totalt 209 fall av misstänkta sexuella övergrepp rapporterats till polis eller veterinär sedan 1970-talet. Men nästan alla dessa ärenden handlade om djur som hade skurits i könsdelarna. Med andra ord djurplågeri, vilket dessbättre redan är förbjudet. Endast tio fall som inte täcktes av existerande lagstiftning upptäcktes. Tre per årtionde. Vanligare än så var inte detta beteende. Och misstänkta stod nästan aldrig att finna.

Det föreföll alltså som att det fanns andra områden där lagstiftning var mer befogat.

Men så ställde Erlandsson till det för sig i en berömd debatt och började svamla om att stryka någonting gott på könet och låta en hund slicka. Han blev utskrattad och tvingad till korset.

En bohemisk professor i juridik med rufsigt hår skulle kunna skrocka åt moralpaniken och vinna omgivningens gillande, men politiskt var det nu omöjligt att ha invändningar. Vilken lagstiftare vill bli anklagad för att strunta i sexuella övergrepp på djur?

Erlandsson presenterade ett lagförslag som fann gillande från vänster till höger. Att juridiska remissinstanser gjort tummen ner bekymrade inte riksdagsledamöterna det minsta.

– Riksdagen är enig. Sexuellt utnyttjande av djur ska vara olagligt, triumferade socialdemokraten Sara Karlsson inför sex kollegor i utskottet och en journalist på läktaren.

– Förbudet är glädjande! utbrast miljöpartisten Helena Leander.

Minst nöjd var sverigedemokraten Josef Fransson, som krävde ännu hårdare tag och som hävdade att det finns djurbordeller där hundar bjuds ut till en billig penning.

Denna morallag har nu trätt i kraft. Det är inte hela världen. Inget tyder på att den allmänna synen på tidelag kommer att förändras. Men här finns ett principiellt problem: Vad kommer lagstiftarna av moraliska skäl att förbjuda nästa gång?

Det tog mig drygt två månader att återhämta mig så pass att jag än en gång vågade besöka riksdagen för att lyssna på kriminalpolitisk debatt. Den här gången var det justitieutskottet som hade samlats för att ventilera regeringens proposition om att livstidsstraffet ska dömas ut betydligt oftare för mord.

Högsta domstolen hade några år tidigare haft fräckheten att slå fast att tidsbestämt ska vara normalstraffet för detta det allvarligaste av brott, vilket resulterade i att antalet livstidsdomar sjönk drastiskt.

I en annan tid hade denna samhällsutveckling mötts av politiskt gillande, men det har ju gått några decennier sedan kriminalpolitiken var progressiv och syftade till att göra Sverige till ett bättre land.

Numera viftas besvärliga typer som kriminologer, jurister, socionomer och annat kunnigt folk bort av lagstiftare med valdagen i sikte.

Den efterlängtade straffskärpningen behövde dock som brukligt är motiveras i riksdagsdebatt, vilket skulle visa sig bli en smula besvärligt.

Antalet fall av dödligt våld minskar nämligen. Det finns således inget i brottsutvecklingen som motiverar hårdare tag. Och inte ens politiker ett valår inbillar sig att straffskärpningar får potentiella gärningsmän att avstå från att mörda. Till råga på allt hade Lagrådet varnat för att förslaget var så illa skrivet att det i praktiken kan leda till färre livstidsstraff.

Det huvudsakliga argumentet blev därför att ”straffnivån efter hand måste anpassa sig till förändringar i samhället”. Hur dessa förändringar ser ut eller hur de har mätts framgick dock inte.

I plenisalen höll socialdemokraten Mattias Jonsson ett lågande tal om alla barns rätt att gå i en vettig skola och om ökande klassklyftor. Pålitlig arbetarrörelseretorik med andra ord, men nu var det livstid som var ämnet för dagen. Så när Jonsson orerat klart anslöt han helhjärtat till justitieminister Beatrice Asks förslag.

Åhörarläktaren var endast marginellt mer välfylld än under tidelagsdebatten: en journalist, en pensionerad professor i kriminologi och en gymnasieklass som såg ut att vilja vara någon annanstans. Gud ska veta att jag kunde sympatisera med dem.

Moderaten Krister Hammarbergh var på sitt pedagogiska humör och förklarade att straffet måste stå i proportion till brottets allvar. Den petigt lagde hade kunnat invända att styckmord redan i dag straffas hårdare än snatteri, men majoriteten i utskottet nickade belåtet och instämmande.

Sverigedemokraten Richard Jomshof var naturligtvis inte nöjd. Han vill att de livstidsdömda ska sitta inne tills de dör och åberopade Anders Behring Breivik: ”Vissa människor är så farliga att de aldrig får komma ut”.

Att Norge redan för drygt 20 år sedan avskaffade livstidsstraffet nämndes dock av lätt insedda skäl inte.

Vänsterpartisten Lena Olsson och miljöpartisten Agneta Börjesson var uppe i talarstolen och protesterade, men möttes mest av axelryckningar och gäspningar.

En förändring som i ett slag gjorde Sverige råare och sämre var snart klubbad.

Jag längtar till andra sidan valet. Min förhoppning är att moralismen och populismen mattas något och ersätts av en kriminalpolitisk debatt och ett lagstiftningsarbete som, grundat på kunskap och forskning, leder till vettiga resultat.

Men jag har utvecklat en icke föraktlig pessimism på detta område och gör mig inga större illusioner om att så kommer att ske.

Annons
Annons