search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Domstolarnas nya roll

Vårt land är inne i en fas av genomgripande och snabba förändringar – tekniskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Det leder i sin tur till behov av nya rättsliga lösningar, skrev Svea hovrätt i programmet till det första jubileumsseminariet den 12 juni, då temat för diskussionen var ”Domarnas makt – om domarrollen i ett nytt rättsligt landskap”. Här konstaterades att synen på uppgifterna för lagstiftning och rättstillämpning håller på att förändras och förskjutningen ger domarna ökad makt.

Fredrik Wersäll anser i likhet med många andra bedömare att de främsta förklaringarna till dagens förändrade domarroll är internationaliseringen av lagstiftningen och de stora förändringar som ägt rum efter att Sverige gick med i EU 1995. Det svenska styrelseskicket har länge betonat att det är våra folkvalda politiker som ska styra samhällsutvecklingen, men nu ökar juristernas makt i politiska frågor, främst genom EU-rättens ökade inflytande på svensk rätt.

Den här utvecklingen färgar av sig på andra internationella konventioner, till exempel FN:s barnkonvention, och den svenska regeringsformen. Nu har även EU:s rättighetsstadga kommit till. Sammantaget ger detta en ny utgångspunkt för den svenska domarrollen.

Synen på domstolarnas funktion har också förändrats och alltfler frågor avgörs i domstol. Ett exempel är Mark- och miljödomstolen vars mål kännetecknas av starka enskilda och allmänna intressen.

– Det har inneburit att beslut har överförts från politiker till domstol. Jag tror det är en medveten handling från svenska politiker. De vill ha en rättssäker och förutsägbar hantering. Samtidigt ger det en möjlighet att släppa ifrån sig en och annan het potatis, säger Fredrik Wersäll, som menar att det här är en utveckling som kommer smygande och som inte har uppmärksammats i den allmänna debatten.

De ändringar som kom i regeringsformen 2011, då domstolarna bröts ut ur kapitlet om rättskipning och förvaltning, och uppenbarhetsrekvisitet togs bort, var enligt Wersäll ett uttryck för den här utvecklingen.

Ändringarna innebar bland annat att det blir enklare för en domstol att åsidosätta en föreskrift som beslutats av riksdag eller regering för att den strider mot Europakonventionen.

Tolkningen avgör

– Det här är frågor som är delvis självklara, delvis högst kontroversiella. Jag tycker inte det är ett självändamål att komma överens. Däremot är det ett självändamål att få fram argumenten i ljuset, så att man kan bryta sina tankar och idéer mot tydliga argument, säger Wersäll.

I diskussionen under Svea hovrätts seminarier och i jubileumsskriften framgår tydligt att framstående företrädare för det svenska och nordiska rättsväsendet har olika förhållningssätt till Europakonventionen och Europadomstolens domar. Vilken normativ kraft har de egentligen och hur ska man använda det tolkningsutrymme som ges?

– Konventionen som sådan är ganska substanslös i den meningen att den talar om rättvisa och privatlivets helgd. Den kräver väldigt mycket utfyllnad för att få något substantiellt innehåll och den utfyllnaden får den huvudsakligen genom Europadomstolens domar, men de är av skiftande kvalitet. EU är en juridisk konstruktion som styr genom regelverk, inte som våra, utan ofta med låg kvalitet, säger Wersäll.

Vid Svea hovrätts jubileumsföreläsningar uttryckte Finlands högsta domstols ordförande Pauliine Koskelo i sitt föredrag på temat ”Domare, lagstiftare och professorer – roller och frågeställningar idag” en viss tveksamhet över Europadomstolens roll som uttolkare av mänskliga rättighetsregler.

Koskelo beskrev kritiskt Europadomstolens arbetsrutiner och menade bland annat att domstolens anonyma sekretariat spelar en stor roll i domstolens arbete.

Hon varnade för att bristen på disciplin i Europadomstolen riskerar att leda till legitimitetsförluster. Koskelo pekade också på risken för att nationella domstolar tolkar Europakonventionen alltför självständigt, vilket i längden kan leda till oförutsägbarhet och ytterligare legitimitetsförluster. Men hon vill inte stoppa Europadomstolens rättsbildande funktion, bara få domarna att reflektera över vad som är en lämplig roll för en domstol.

Pauliine Koskelo tog också upp problemen som uppstår för medborgarna när lagstiftaren skjuter upp obekväma beslut och tvingar domstolarna att hantera målen. Det kan leda till att ohållbara eller oklara rättslägen ska korrigeras bit för bit genom domstolsavgöranden, i den mån det överhuvudtaget är möjligt utan lagändringar.

Fredrik Wersäll instämmer i Koskelos slutsats, att nationella domstolar måste ta Europadomstolens domar för vad de är och våga ifrågasätta.

– Hon ser Europadomstolen som en vanlig domstol med vanliga människor, och som en domstol med rätt så stora problem, bland annat med enorma balanser. Den har domare från vitt skilda rättskulturer med skiftande kvalitet. Domstolens inflytande kan ibland kännas paradoxalt, säger Wersäll.

Ny domarroll

Under en stor del av Fredrik Wersälls yrkesverksamma tid har domaren varit en anonym tjänsteman i statens tjänst. Nu framträder en ny domarroll som utövar statlig makt.

– Domarnas självbild har inte förändrats så mycket, men jag tror att vi på sikt måste fundera på domarrollen. I våra nordiska grannländer har de högsta domstolarna funderat och kommit fram till att man måste vara medveten om maktförskjutningen och förhålla sig till den, säger Wersäll.

Inge Loranger Backer, professor i offentlig rätt vid Oslo universitet, som deltog i Svea hovrätts seminarium, sa att ju mer oberoende domstolarna blir i andra frågor än den dömande verksamheten, desto svagare blir legitimiteten till att driva rättsutvecklingen.

– Principen om domstolarnas oberoende, som den internationella dialogen mellan domstolar har till syfte att stärka, passar bättre när domstolar ska döma om förfluten tid och nutid än när framtiden ska skapas. En expansiv domarhållning på lagstiftarens bekostnad kan sätta ett frågetecken för dessa grundläggande principer, sa Inge Loranger Backer.

Gynnar de starka

I Norge räknas domstolarna och framför allt den högsta domstolen, Høyesterett, sedan länge som den tredje statsmakten. Inge Loranger Backer ser en risk med att domstolarnas ställning i Norge och Sverige har stärkts de senaste åren.

– När domar i stället för lagstiftning avgör vad som är rätt eller fel medför det ett oöverskådligt regelverk som det krävs stora resurser för att hantera, säger han. Det motverkar likhet inför lagen och står i strid med det nordiska idealet om ett enkelt och tillgängligt regelverk. Och ju mer man låter en klar och tydlig lagstiftning vika för en oklar överordnad norm, desto mer uppmuntrar man till omfattande och dyra processer.

Enligt Loranger Backer är det i dag möjligt att se konturerna av en juristokrati där domare efter initiativ av någon med resurser och egenintresse bestämmer riktningen på samhällsutvecklingen och överprövar de folkvalda politikernas beslut på basis av generella, oprecisa och motstridiga normer. En sådan utveckling kan enligt honom vara till fördel för resursstarka individer och företag och till nackdel för svaga grupper och samhörigheten mellan medborgarna i ett land.

Klassiska värden

Dagens utveckling ställer nya krav på de svenska domarna. Vad ska känneteckna domarprofessionen i framtiden?

– Det viktigaste är att målen blir riktigt och korrekt avgjorda på ett rättssäkert och effektivt sätt, säger Wersäll. I grunden är det de klassiska värdena som ska känneteckna domaren: oberoende, opartiskhet, stor juridisk kunskap, analytisk förmåga samt stark känsla för rättssäkerheten. De blir ännu viktigare när domarna får större handlingsutrymme. Då blir det ännu mer angeläget att behandla lika fall lika och att i så liten utsträckning som möjligt låta ens personliga övertygelse styra ens handlande.

Men domaren som vill sätta sig på sin kammare och inte synas kommer inte att få plats i domstolarna fram­över. Wersäll förklarar att med vår tids omfattande medie­bevakning måste domare vara beredda att förklara sina domar så att folk förstår.

– Men jag är inte särskilt orolig eftersom de kvaliteter som vi ser på de unga sökande är sådana att med lite träning kommer de att växa in i den här rollen. Jag tror också att för dem som går ut i yrkeslivet i dag är den här exponeringen mer naturlig, förtydligar han.

Samhällets ökade komplexitet kräver domare med större sakkunskap inom vissa områden. Wersäll tycker i grunden det är bra med generalister och tror inte på en domarkarriär som bara begränsas till ett rättsområde. Däremot tror han att det är nödvändigt att domare under en period i sitt yrkesliv arbetar med ett specialområde och att Sverige har domstolar som har en viss specialisering inom ramen för det allmänna domstolsväsendet, vilket vi ser inom mark och miljö, hyresrätt, immigration samt patent- och marknadsfrågor.

– Till den här typen av uppgifter ska det rekryteras personer som har en specialinriktning, så att de kan fördjupa sig och gärna sitta där ganska länge, men man ska inte ha hela sin karriär inom den ramen.

Wersäll menar att växlingen mellan olika områden är berikande för domstolen och bra i målhanteringen. Han tror också att individuell lönesättning och befordrade domartjänster kan locka fler domare med specialistinriktning att söka sig till domstolarna.

Ny organisation

Frågan om det behövs förändringar i domstolsorganisationen togs upp under jubileumsseminariernas andra del som hade temat ”Makten över domstolarna – om styrning och oberoende domstolar”. Flera debattörer, bland andra Stefan Lindskog, justitieråd i HD, förespråkade en sammanslagning av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.

– Jag tror att vi måste acceptera att domstolarna har avdelningar som är specialiserade för vissa mål, men jag tror att man ska försöka undvika specialdomstolar för det blir alltid fråga om behörighetsgränser. Sedan tror jag att om man ska ha fokus på metanivån kan det bara finnas en högsta domstol. Jag tycker att Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen ska bakas samman, sa Stefan Lindskog.

Wersäll är alltså inte avvisande till förslaget att slå ihop de högsta domstolarna, men han tror att det blir en stor och besvärlig reform och att det därför kan dröja länge innan den genomförs.

– Dömandet i förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar flyter in i varandra, säger han. Från att det har varit ganska stor skillnad mellan förvaltningsprocessen och rättegångsbalken har det skett ett närmande i processformerna. Då är det egentligen den materiella rätten som skiljer och då kan man fråga sig om den specialisering som man nu behöver ska delas precis här. Det är ingen självklar och naturlig skärningspunkt.

Ne bis in idem

Om man ser det uppifrån kan man tycka att det är lite konstigt att Sverige har två högsta domstolar som egentligen håller på med samma sak. Det EU-rättsliga inflytandet kommer in i båda domstolarna och det tydligaste exemplet är de så kallade ne bis in idem-målen.

– Frågan om skattetillägg först och straffrätt sen kommer upp i Högsta domstolen. I Högsta förvaltningsdomstolen kommer straffrätt först och skattetillägg sen. Två domstolar avgör precis samma fråga med samma utgångspunkter. I värsta fall kommer de fram till olika slutsatser och då får vi ett egendomligt rättsläge, säger Wersäll.

Han anser att domstolar ska vara återhållsamma med att utnyttja sin nya makt eftersom deras legitimitet riskeras om de gör politiska ställningstaganden. När det gäller ne bis in idem menar han att Högsta domstolen var tvungen att avgöra frågan eftersom politikerna inte gjorde det. Men han efterlyser en debatt över om domstolen hamnade rätt i sitt beslut.

– Jag och andra har varit lite fundersamma kring att Högsta domstolen gick in och gav den här tolkningen retroaktiv verkan med åberopande av Europakonventionen och att man dessutom när man hade konstaterat detta öppnade för att använda sig av resningsinstitutet som ett rättsmedel.

Wersäll är kritisk till att lagstiftaren inte agerade i ne bis in idem-fallet. Han är övertygad om att lagstiftaren hade kunnat lösa situationen, men i stället provocerade man fram ett HD-avgörande.

– Är det någonting som man skulle önska är det att lagstiftaren måste ta ansvar för den långsiktiga rättsvården. Annars tvingar man fram aktivistiska domstolar som tvingas fylla ut det här utrymmet och då hamnar vi i ett besvärligt läge.

Wersäll tycker i likhet med Inge Loranger Backer att om domstolarna får alltför stort tolkningsutrymme försvårar det för dem att upprätthålla sitt oberoende, likheten inför lagen och förutsägbarheten.

– Att man kan ha oberoende domstolar bygger i själva verket på att domstolarna är rättstillämpande organ och inte lagstiftande organ, säger Wersäll.

Maktdelning

I flera av våra grannländer sköts domstolsadministrationen av ett råd i vilket domare och andra anställda inom domstolsväsendet är representerade. En sådan ordning står i kontrast till den svenska, där en av regeringen utsedd generaldirektör leder domstolsadministrationen och beslutar om bland annat budget- och lönefrågor.

Finns det skäl för Sverige att ta intryck av grannländernas lösningar för att öka domstolarnas oberoende? En majoritet av deltagarna som debatterade detta ämne under jubileumsseminarierna var för att det tillsätts en statlig utredning för att se över frågan.

Wersäll är tveksam till om den svenska organisationen vilar på en tillräckligt fast konstitutionell grund.

– Det blir en lite konstig sammanblandning av rollerna på det teoretiska planet. Det fungerar mycket väl och vi har haft förnämliga företrädare för Domstolsverket som har kunnat balansera olika intressen, men konstitutionen är inte till för att styra vardagen, utan den får sin betydelse när det krisar till sig. Det finns väl inga sådana orosmoln vid horisonten för Sveriges del, men om man tittar sig runt i vår omvärld, till exempel på situationen i Ungern, så är det ingen tvekan om att i tider av politisk oro är det av utomordentligt stor vikt att man har ett domstolsväsende som är autonomt och oberoende och där den verkställande makten inte har ett direkt inflytande.

Domstolsstyrelse

Ett steg mot ökat oberoende för de svenska domstolarna var när Domarnämnden skapades och kallelseförfarandet till de högsta domartjänsterna avskaffades, vilket är ett sätt att undvika misstankar om politiskt tillsatta domartjänster.

Barbro Thorblad, generaldirektör för Domstolsverket, påpekade vid jubileumsseminarierna att det inte är säkert att domstolsväsendet skulle vinna på att medelstilldelningen sker direkt via riksdagen, utan att det kan vara en fördel att ha domstolsväsendet inom ramen för den vanliga budgethanteringen, vilket Wersäll också tror.

– En stark domstolsadministration är helt nödvändig, säger han. Men man kan fråga sig om styrningen av domstolsadministrationen måhända skulle kunna ges lite större autonomi, till exempel om man hade någon form av domstolsstyrelse som hade som en av sina grundläggande funktioner att utse generaldirektören. Regeringsmakten skulle fortfarande ha kvar styrningsinstrumenten, inte minst genom lagstiftningen, men också genom budgetmakten.

JO och JK

Finns det andra förändringar som bör övervägas för att markera domstolarnas oberoende? Bör exempelvis den nuvarande ordningen ändras, där Justitieombudsmannen och Justitiekanslern, som är myndigheter under riksdagen respektive regeringen, har tillsyn över domare och domstolar?

Wersäll menar att man i en utredning även bör titta på JK:s roll, men han menar att det vore fel och historielöst att ändra JO:s tillsyn över domstolarna.

– Jag tror det är sunt och riktigt att vi har JO som har en väldigt självständig och egen roll. Dessutom är JO en internationell förebild och en produkt av 1809 års regeringsform. Att vid sidan av JO skapa ett särskilt tillsynsorgan för domstolarna behövs inte, säger Wersäll.

Däremot är han tveksam till om det är rätt att JK utöver JO har tillsyn över domstolarna.

– JK:s tillsyn är en historisk kvarleva från den tid när vi bara såg domstolarna som en gren av förvaltningen. Men JK förstår sin roll och de här svårigheterna och aktar sig noga för att gå in på sådant som kan uppfattas som rättstillämpningsfrågor.

Fördelar med EMR

Under seminariernas sista del, som hade temat ”överrätternas roll”, diskuterades bland annat vad teknikutvecklingen och processrättens utveckling innebär. Flera debattörer, framför allt domstolscheferna, var mycket positiva till EMR (En modernare rättegång).

– Om vi ser från 2008 när det var stark kritik mot EMR, bland annat från advokaterna, så har den kritiken tystnat, säger Wersäll. Jag tror inte bara att man har lagt ner vapnen, utan jag tror att det är så att från advokathåll ser man fördelarna med att ha en ordning där förhören från tingsrätterna återanvänds.

Han tror att det finns fler fördelar med EMR och den nya tekniken som ännu inte utnyttjas i överrätterna, till exempel när det gäller formerna för uppspelning, hänvisning och andra teknikfrågor som till exempel att ha förhandlingar via videolänk.

Presidenten i Hovrätten över Skåne och Blekinge Lennart Svensäter uttryckte sitt stöd för EMR under seminarierna. Han sa också att advokaterna inte deltar när han och hans domarkolleger tittar på uppspelningarna från tingsrätten.

– Svea hovrätt gör inte så normalt, utan bara när parterna har gått med på det, säger Wersäll. I skånska hovrätten har man gjort det i rätt många fall där advokaterna har motsatt sig det och det finns sådana processrättsliga möjligheter som jag uppfattar det, inte minst när det gäller de här jättelika målen. För att få ut dem, kunna samla alla och undvika att folk sitter häktade för länge är det möjligt att vi också kommer att utnyttja den möjligheten.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som också deltog i seminarierna, uttryckte kritik mot EMR och att advokater inte får delta vid videouppspelningar i Skåne.

– I takt med att domstolarnas inflytande i rättsstatens tjänst ökar och domarnas makt ökar blir behovet av transparens ännu större. Att då gömma sig i slutna rum och sitta och titta på TV i hovrätten är inte godtagbart, sa Anne Ramberg.

Fredrik Wersäll påpekar att EMR har varit pådrivande i utvecklingen mot att man uppfattar hovrättens prövning som en överprövning i stället för en omprövning. Tyngdpunkten i rättsprövningen ska enligt honom ligga i underrätterna.

– Det är ganska naturligt eftersom det är tingsrättsmaterialet vi granskar och prövar om tingsrätten har kommit till rätt resultat. Det var annorlunda tidigare när man inte riktigt visste vad som hade sagts i tingsrätten. Då blev det ofta så att tingsrättsprocessen blev en generalrepetition inför hovrätten där den egentliga processen skedde.

Wersäll säger att han vill bjuda in advokater och åklagare till en diskussion om hur man på bästa möjliga sätt ska utnyttja de processrättsliga förutsättningar som EMR ger, så att domstolarna får effektiva processer där alla känner sig väl behandlade.

Oförenligt med rättssäkerheten

En annan fråga som fick stort utrymme på seminarierna var förslagen om ett generellt prövningstillstånd till hovrätt och kammarrätt. Här fanns också delade meningar och Anne Ramberg varnade för att det äventyrar rättsstatens grundprinciper.

Advokatsamfundet finner det oförenligt med grundläggande rättssäkerhetsprinciper att inte som huvudregel ge den enskilde rätt att få sin sak prövad i ytterligare en instans i mål som kan leda till långtgående rättsverkningar som straffrättsliga påföljder, administrativa frihetsberövanden, liksom skatte- och avgiftstillägg.

– Det har sagts av flera hovrättspresidenter att det är så lätt att identifiera när en underrättsdom är rätt eller fel. De korten bör man syna tycker jag. Det är ju häpnadsväckande i så fall att av brottmålsdomarna överklagas ungefär 10 procent och av dem ändras 47 procent. Det borde vara ett argument om något för att inte införa ett krav på generellt prövningstillstånd, sa Ramberg.

Wersäll menar att detta är en riktig ståndpunkt. Men han tycker att den absolut viktigaste faktorn för statens ansvar i maktutövningen mot enskilda är att se till att det blir en fullständig och fullödig rättegång i första instans. Han påpekar att regler om ett generellt prövningstillstånd kan införas på ett ansvarsfullt sätt och att praktiskt taget alla länder anpassar processen i andra och tredje instans i det enskilda fallet.

Wersäll betonar att tillståndsprövning inte är en utebliven prövning, utan en prövning som man gör på det material man har och som kan vara olika noggrann.

– Jag skulle nog vilja påstå att efter vissa inledande trevande tillämpningsproblem när det gäller prövningstillstånd i tvistemål har rättstillämpningen mognat och jag tycker att man ska kunna dra erfarenheter av detta på ett sådant sätt att man kan säga att fördelarna med ett generellt prövningstillstånd till hovrätten borde överväga. Jag tror på flexibilitet i processrätten som måste utvecklas på ett sådant sätt att man lägger ner rätt resurser på varje enskilt mål. Det är ändå så trots allt att när man granskar tingsrätternas avgöranden så kan man i rätt många mål vid en inledande granskning konstatera att det inte finns utrymme för att döma på något annat sätt. Då menar jag att det är rätt också i förhållande till parterna att inte ta upp hela målet igen.

Passiv lagstiftare

När man ser till lagstiftningsbehovet inom processrätten så är det framför allt på straffrättsområdet som Fredrik Wersäll ser ett behov av reformer. Han tycker att det är synd att lagstiftaren inte har fattat några beslut om förslagen i en rad utredningar, till exempel Straffprocessutredningen, Nämndemannautredningen och Påföljdsutredningen.

Wersäll tror att förslagen från dessa utredningar har blivit liggande som ett resultat av att regeringen inte har egen majoritet i riksdagen. Han är ängslig inför vad som kan hända efter valet och understryker att om det är någonting som domstolarna är betjänta av så är det en regering som tar stort ansvar för långsiktiga och nödvändiga reformer.

– Till exempel hanteringen av skadeståndsrätten är intressant. Där har Högsta domstolen nyligen dömt ut skadestånd direkt enligt Europakonventionen och skadestånd till följd av brott mot rättigheterna i regeringsformen. Detta kan man tycka att det egentligen borde ha lagstiftats om.

Konkurrens i normbildningen

I dag finns en tendens att Högsta domstolen har svårt att ta upp mål som handlar om stora tillstånds­ärenden eftersom domstolen inte har några tekniska ledamöter. I praktiken sker praxisbildningen i den här typen av ärenden på hovrättsnivå. Detta gäller speciellt inom miljörätten, migrationsrätten och i framtiden även patent- och marknadsrätten.

Wersäll ser detta som en nödvändig men inte helt oproblematisk utveckling eftersom konkurrens kan uppstå i normbildningen, till exempel om det utvecklas en praxis på hovrättsnivå som inte står sig om ett mål släpps upp till HD.

– I många fall bygger Högsta domstolens möjlighet att ta upp mål på att hovrätten har öppnat en ventil till HD. Frågan är vad som händer på sikt inom de här specifika rättsområdena, och man kan fundera på hur Högsta domstolens rättsbildande och rättsskapande roll ska se ut. Det blir bara en liten rännil som kommer till HD, säger Wersäll.

Han menar att denna utveckling är nödvändig av praktiska skäl. Men den kräver att domarna är medvetna om den och att hovrätten hanterar prejudikatsfrågorna ansvarsfullt.

Överflödiga nämndemän

Både Nämndemannautredningen och Straffprocessutredningen föreslog att överrätterna inte ska ha nämndemän. Alla remissinstanser var väldigt positiva utom nämndemännens egen organisation, men frågan har som sagt blivit liggande utan beslut från lagstiftaren.

– Utvecklingen av processrätten mot större flexibilitet, mera skriftlighet, mer överprövning och fler kontrollfunktioner påverkar nämndemannarollen i överrätterna. Så förr eller senare måste man nog fundera på detta och nu finns utredningens förslag, säger Wersäll, som inte driver frågan av respekt för hovrättens nämndemän och statsmakternas vilja.

En annan fråga som togs upp på jubileumsseminarierna var om det är bra att en stor del av Regeringskansliets jurister har domarbakgrund från Svea hovrätt. Wersäll ser inga nackdelar med att så många inflytelserika tjänstemän kommer från en och samma domstol.

– Det är mycket berikande för hovrätten ur rekryteringssynpunkt att man kan ägna sig åt lagstiftningsarbete inom ramen för domarkarriären. För Regeringskansliet är det en mycket viktig kvalitetsfaktor att det praktiska lagstiftningsarbetet, underlaget för regeringens ställningstaganden, tas fram av personer som är skolade i juridiskt tänkande, är juridiskt skickliga och har genomgått en högkvalitativ utbildning, säger Fredrik Wersäll, som menar att oberoendet kännetecknar både domarens och tjänstemannens roller.

Annons
Annons