search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Antisemitismen är levande och växande

Advokat Allan Stutzinsky har skrivit ett debattinlägg med anledning av Anne Rambergs blogginlägg i juli.

Samfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, har under sommaren – i samfundets namn – offentligt närmast vräkt ur sig ett antal synnerligen hätska utfall mot Israel. Jag har läst en del av dessa på Rambergs blogg och i inlägg i DN, men det kan naturligtvis finnas mer. Mellanösternkonflikten är en infekterad och komplex konflikt beträffande vilken det säkert finns många olika åsikter bland landets advokater. Man frågar sig osökt var det samfällda advokatintresset av allt detta hat mot just Israel ligger. Jo, menar Ramberg – med en logik som knappast är klockren – förra gången sade samfundet ingenting när nazismen växte fram, men den här gången får vi inte vara tysta.

Det första offret i en konflikt är sanningen. Beträffande just denna konflikt vet vi erfarenhetsmässigt att informationen från Israel inte är fullständig men nästan alltid korrekt, medan informationen från Israels fiender är notoriskt otillförlitlig. Trots detta väljer Ramberg att i sina fördömanden helt okritiskt utgå från vad Israels fiender berättar samtidigt som hon ifrågasätter vederhäftigheten i redogörelserna från Israel. Det är nog välbetänkt att vänta med omdömen i just Gaza-konflikten till dess att det klarlagts exakt vad som har hänt och varför. Ramberg efterlyser en saklig och balanserad diskussion i detta svåra ämne, men bidrar inte till en sådan. Advokaten Robert Fröman har i en replik i DN påvisat mycket allvarliga brister hos Ramberg avseende både saklighet och balans. På hemsidan Sapere Aude tillhandahåller innehavaren Lennart Eriksson en närmare kritisk analys av vad Ramberg skrivit.

Mellanösterndebatten som sådan har urartat till lynchning. Offret skall både stenas och brännas. Det är inte bara Ramberg som gjort till sin uppgift att kasta sten på Israel och att lägga ved på brasan. Trots ett ständigt existentiellt hot har israelerna byggt upp och faktiskt lyckats vidmakthålla ett av världens mest öppna och demokratiska samhällen. Den prestationen är unik i världshistorien. Samtidigt står det klart att ingen stat i längden kan leva under sådana förhållanden utan att misstag och missgrepp uppkommer. Det finns naturligtvis inslag i Israels politik som tål både att diskuteras och att kritiseras. Sådana inslag kan emellertid inte, inte minst med tanke på annat som förekommer i världen, förklara varken omfattningen av hatet eller intensiteten i hetsen. Förklaringen till det gränslösa hatet måste istället sökas i antisemitiska fördomar.

Antisemitismen har varit en del av det arabiska samhället under lång tid. Media, konst och utbildningsmaterial är inpyrt med antisemitiska vanföreställningar. De mest fantastiska påståenden om judiska illgärningar och konspirationer sprids som om det vore fakta. Hamas, terrorstämplat av både EU, USA och FN, har inget intresse av palestinsk-arabiskt oberoende. Hamas drömmer om ett samlat och etniskt rent arabiskt välde över hela den arabiska halvön. Israel attackeras därför att det finns judar där, inte av något annat skäl. Hamas sticker i sina skrifter inte ens under stol med att organisationens målsättning är att mörda judar, både i Israel och i resten av världen. Företeelsen, som aldrig kritiserats av Ramberg, har fått ett namn: ”islamonazism”.

I Europa vinner antisemitiska partier och organisationer nu snabbt mark. De förfärliga kommentarerna på Löfvens Facebook-sida talar sitt tydliga språk. Kritikerna är upprörda över att någon anser att Israel har rätt att försvara sig. De hyllar genomgående Hitler och beklagar att han inte hann slutföra sitt projekt. Judar som inte låter sig motståndslöst ledas till slaktbänken skall jagas ihjäl. I kölvattnet på antiisraeliska demonstrationer och manifestationer söker ofta en uppeldad pöbel upp judiska byggnader. Begravningsplatser skändas och antisemitiska slagord klottras på synagogornas väggar. I både Tyskland och Frankrike har judiska butiker vandaliserats och plundrats på ett sätt som påminner om Kristallnatten. Även i England har antisemitismen flammat upp och hatbrotten mot judar på kort tid blivit omfattande. Judar som bär symboler angrips och misshandlas. Rasistiska schabloner och vanföreställningar sprids öppet.

Ramberg säger att man måste få kritisera Israel utan att utmålas som antisemit. Kanske det. Ramberg har emellertid aldrig tagit offentlig ställning mot Hamas rasistiska målsättning. Istället hyllar hon terrororganisationen och menar att man måste förstå att denna vill hålla på med sina ”primitiva” raketer. Hon har aldrig offentligt reagerat mot vågen av antisemitiska hatbrott i Europa – eller uppmärksammat att denna göds av hatfylld propaganda mot Israel. Hon har inte haft något att säga om hyllningarna till Hitler. Istället väljer hon, med full insikt om effekten, att bidra till de antisemitiska utbrotten genom en onyanserad hets. Med tillämpning av de uppsåtsformer som vi vanligen använder i svensk straffrätt är det uppenbart att Rambergs utfall faktiskt syftar till att bidra till hatbrotten.

Ramberg säger litet formellt och närmast som ett alibi att hon är upprörd över nazisternas brott mot ”judar och romer”. Det är förvisso riktigt att diskriminering och förföljelse drabbade även romer och andra icke-ariska folkslag. Judarna intog emellertid en särställning. Just antisemitismen utgör en integrerad del av den nazistiska ideologin. Judarna var det enda folkslag som var så föraktligt att det måste utplånas. Det systematiska och mekaniserade slaktandet var avsett för judar. Förintelselägren var avsedda bara för judar. Det är därför som 6 miljoner judar mördades. Att i sammanhanget peka på andra utsatta folkslag (som saknar anknytning till mellanöstern-diskussionen) utgör en nivellering som bara kan ha till syfte att tona ned förintelseförsöket och att bagatellisera nazismen.

Antisemitismen är levande och växande. Den dog aldrig. Förvånansvärt mycket antisemitism maskeras idag som Israel-kritik, särskilt den som är osaklig och obalanserad. Om Israel hade etablerats som en judisk stat 10 år före det att så skedde skulle förintelsen aldrig ha kunnat ske. Det enda som idag förhindrar att förintelsen fullbordas är att Israel finns. Det är detta som Israels fiender och de fördomsfulla kritikerna insett. Dom har nämligen i grunden inte problem med Israels politik, dom har problem med Israels existens. Det är förekomsten av denna tumnagel av judiskt oberoende (mer är det inte) som inte lämnar antisemiterna någon ro. Miljöpartiet går öppet ut med att man vill att Israel skall krossas som statsbildning. Att en sådan händelse ofrånkomligen skulle leda till ett fullbordande av förintelsen stör inte dom. När slagordet blir ”Utplåna Israel” smälter avståndet till ”Förinta judarna” bort.

Pöbeln består i dag av en samling disparata grupper som annars aldrig skulle ha velat ha något med varandra att göra. Islamonazismen står skuldra mot skuldra med högerextremister, vänsterextremister, kristna grupper, miljöpartister och delar av mediesamhället. För advokater känns det naturligt att försvara den anklagade, den som skall stenas eller brännas. Att uttrycka någon form av förståelse för Israel och landets svåra situation kan naturligtvis ändå inte komma ifråga för Ramberg. En sådan sak skulle ju kräva både mod och integritet. Det är naturligtvis mycket behagligare att i trygg flockmentalitet lägga armen om de andra aggressiva vargarna i den ylande och fördomsfulla mobben.

Fröman frågar varför ingen kräver Rambergs avgång. För min del har i vart fall allt förtroende för henne runnit bort. Jag förstår plötsligt vad Ramberg menar med att samfundet inte får stå tyst. När antisemitismen den här gången växer fram har Ramberg sett till att samfundet eldar på både medvetet och högljutt!

Annons
Annons