search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Svår balansgång med svaga klienter

Hur hanterar man en knarkande tonåring som inte vill ha vård eller en oskyldig som vill erkänna brott? Lagstiftningen och de advokatetiska riktlinjerna ger inte alltid det stöd som efterfrågas och situationen beskrivs av många advokater som en dans på slak lina. Det finns en rad svåra situationer där advokaters känsla och kunnande för etikfrågor prövas.

I advokatens yrkesplikter ingår enligt rättegångsbalken 8:4 att redbart och nitiskt utföra sitt uppdrag och att iakttaga god advokatsed. Denna grundas på kärnvärdena oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och frånvaro av intressekonflikter.

Etiska dilemman

Advokaten ska efter bästa förmåga tillvarata klientens intresse. Men vad är klientens intresse? Hur ska advokaten agera när klienten ändrar åsikt eller vill bli dömd. Två uppmärksammade exempel på detta är dels när terroristen Anders Breivik först ville bli förklarad otillräknelig och sedan ändrade sig och ville bli förklarad tillräknelig, dels när Sture Bergwall (Thomas Quick) ville bli dömd för ett 30-tal mord.

Vad ska advokaten göra om klienten agerar i strid med sina egna intressen? Frågan ställs på sin spets när klienten vill förneka inför domstol men erkänner för försvararen, när klienten erkänner men det finns omständigheter som talar för att erkännandet är oriktigt, när klienten erkänner men berättar för försvararen att han eller hon är oskyldig eller när klienten ändrar sin inställning till de påstådda gärningarna eller avseende sin egen förmåga att ansvara för dessa.

Svåra etiska konflikter kan också uppstå i tvångsvårdsmål, till exempel när klientens vilja inte överensstämmer med advokatens uppfattning om vad som är bäst för klienten.

Ett annat område där dessa konflikter förekommer är migrationsrätten, till exempel om en klient lämnar olika uppgifter till Migrationsverket och biträdet eller om klienten lämnar vissa uppgifter men mycket talar för att det förhåller sig på ett annat sätt.

Många psykiskt störda

Hur vanligt är det att advokater möter dessa klienter? Brottmålsadvokater har ofta klienter med psykiska störningar som ändå har rättshandlingsförmåga. Sverige sticker ut i det här sammanhanget och är det enda landet där praktiskt taget alla har straffansvar och kan dömas.

– Går man till kriminalvården kan man räkna med att cirka 50–75 procent av de intagna har någon form av psykisk störning. Det betyder inte alls att de har bristande rättshandlingsförmåga, utan då kommer man in på definitionen allvarlig psykisk störning och den bedömningen får knappt en halv procent av alla som begår brott, säger Marianne Kristiansson, professor i rättspsykiatri och verksamhetschef vid Rättsmedicinalverket, som var expert i Psykiatrilagsutredningen vars betänkande presenterades 2012.

Kan slippa ansvar

Utredningen föreslog en förändrad tvångslagstiftning, där rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd i domstol, och där otillräknelighetsrekvisitet återinförs. Det skulle innebära att gärningsmannen måste ha kunnat påverka sitt handlande för att kunna hållas straffrättsligt ansvarig. Därmed blir straffansvar uteslutet för gärningar som har begåtts under en kvalificerad psykisk störning eller motsvarande tillfällig sinnesförvirring.

– Det är en grundläggande princip i straffrätten att personer som är så svårt sjuka att de inte förstår vad de gjort inte kan bära skuld och därmed inte kan vara straffrättsligt ansvariga. Dessa individer skulle enligt förslaget i stället få psykiatrisk vård på särskild stödenhet inom psykiatrin, säger Kristiansson.

Men även om förslaget genomförs kommer den stora majoriteten av gärningsmän med psykiska störningar inte att förklaras otillräkneliga utan därför fortfarande ha rättshandlingsförmåga eller vara rättskapabla som det också kallas.

Inbyggd konflikt

I alla tvångsvårdsmål kan moraliska dilemman uppkomma för advokaten. Men i mål som rör LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) finns en inbyggd konfliktsituation i och med att advokaten eller den biträdande juristen har två roller när barnet är under 15 år. Den ena rollen är att vara offentligt biträde och föra fram barnets egen inställning. Den andra rollen är att vara särskild företrädare för barnet, vilket innebär att man övertar vårdnadshavarens befogenheter under rättsprocessen och ska verka för barnets bästa.

I de båda rollerna ingår också att ta hänsyn till barnets självbestämmande i takt med barnets ålder och mognad. Om det offentliga biträdet/ställföreträdaren inte delar barnets inställning ska han eller hon redovisa båda uppfattningarna samt utveckla varför dessa skiljer sig åt. Det är uppenbart att den dubbla lojaliteten kan strida mot de grundläggande riktlinjerna för advokatuppdraget. Vilket uppdrag väger tyngst om de ställs mot varandra?

Dubbla roller

Anna Kaldal, docent i processrätt med inriktning mot barnrätt och en av initiativtagarna till Stockholms barnrättscentrum, tycker att advokaten eller den biträdande juristen både måste prioritera lojalitetsplikten och samtidigt vara den goda föräldern om man har en annan uppfattning om vad som är bäst för barnet än vad barnet själv har.

– Du måste vara lojal mot barnet som du är ställföreträdare för, men du måste också vara lojal mot vuxenperspektivet, säger hon. I själva uppdraget som ställföreträdare ligger att du ska ta ansvar för det här barnet utifrån någon form av objektiv värdering om vad som är bra för ett barn. Men du ska också i takt med barnets ålder och mognad väga in vad barnet tycker och därför måste du vara lojal med det som barnet säger också.

Kaldal anser att det ligger i uppdraget att ha ett samtal där biträdet/ställföreträdaren verkligen låter den här unga människan komma till tals, att man ställer öppna frågor, lyssnar och på ett transparent sätt framför vad barnet beskriver. Men biträdet/ställföreträdaren måste också förmedla sitt vuxenperspektiv när man beskriver barnets miljö.

Kräver kunskap

– Det finns alltid en risk att vi präglas av våra subjektiva uppfattningar som kan vara färgade av en rad olika faktorer. För att inte riskera att jag som ombud beskriver vad jag själv tycker är bra för barn måste jag i stället beskriva något som är baserat på forskning och beprövad erfarenhet. Då måste jag ha någon form av grundläggande kunskap. Det är ett utmanande uppdrag, du måste vara hederlig, representera och vara ett språkrör och föra fram barnets perspektiv, men också föra fram ett vuxenperspektiv och det får inte baseras på tyckande, säger Kaldal.

Hon menar också att biträdet/ställföreträdaren måste anpassa sitt agerande till olika frågor. I de materiella frågorna ska man vara tydlig med distinktionen mellan att föra fram barnets perspektiv och att föra fram vuxenperspektivet. Och i de processuella frågorna ska man låta barnets ålder och mognad avgöra saken. Ett exempel på det senare var när en 13-årig pojke som uppnått en viss mognad inte fick överklaga förvaltningsrättens beslut att bli omhändertagen eftersom hans ställföreträdare hade anfört att omhändertagandet borde bestå.

Låt pojken överklaga

I ett yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen 2014 ansåg Advokatsamfundet att den 13-åriga pojken genom sin ställföreträdare och offentliga biträde hade rätt att överklaga förvaltningsrättens beslut. Samfundet hänvisade bland annat till att Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och att en rad bestämmelser har införts i svensk lag som tar sikte på barnets bästa och barnets rätt att komma till tals. I yttrandet skrev samfundet att ”enligt förarbetena till 36 § andra stycket LVU bör det underåriga barnet ha möjlighet att överklaga ett beslut mot vårdnadshavarens vilja för att dess talerätt ska fungera i praktiken … En utgångspunkt för bedömningen är att se till det övergripande syftet med den nuvarande lagstiftningen som är att förstärka barnets rätt att komma till tals och att ett ökat fokus ska ägnas åt vad som kan anses vara barnets bästa. Att inte medge ställföreträdaren och det offentliga biträdet en rätt att överklaga beslutet i enlighet med den unges uttalade önskemål får till följd att den unge förvägras en flerinstansprövning”.

Beslutsmoget barn

Anna Kaldal tycker att vi ska respektera en tydlig vilja hos en 13-åring, som vi i andra situationer, till exempel en vårdnadstvist, bedömer stor nog att fatta självständiga beslut.

– Att få sin sak prövad igen är inte samma sak som att låta honom bestämma om han ska vårdas eller inte, säger hon. Då menar jag att även FB 6:11 är en paragraf som vi måste titta på när vi ska se vad som är en ställföreträdares uppgift. Ställföreträdarens uppgift är att fatta beslut som rör det här barnets angelägenheter och då ska man väga in barnets uppfattning. Där ska man titta på barnets ålder och mognad och säga att här har vi en 13-åring och han har uttryckt en tydlig vilja. Då respekterar vi det eftersom det här är ett beslutsmoget barn. Men när det gäller de materiella frågorna, det vill säga frågan om vård, ska ställföreträdaren vara tydligare med att å ena sidan beskriva vad den unge själv vill, å andra sidan hur man ser det ur ett vuxenperspektiv.

Fel att frånträda

Advokaten Sophie Palmgren Paulsson instämmer också i Advokatsamfundets yttrande. Enligt henne är den här typen av etiska konflikter ganska vanlig i LVU-mål.

– Man kan inte sätta sig över barnets rätt att överklaga i den här situationen. Då förlorar ju barnet som inte har någon processbehörighet sin möjlighet att få sin sak prövad. Här tar lojalitetsplikten över, säger Palmgren Paulsson.

Hon tycker inte att man som biträde/ställföreträdare i ett LVU-mål kan frånträda uppdraget om barnet vill överklaga, även om man själv inte tycker att det gynnar barnets bästa. Barnet har rätt att få sin sak prövad och som biträde/ställföreträdare måste du vara lojal mot din klient.

Prata med klienten

Sophie Palmgren Paulsson menar att det är viktigt att man som biträde/ställföreträdare kommunicerar med sin klient innan man fattar viktiga beslut som till exempel att överklaga.

– Har man med en tonåring att göra är det klart att man måste kommunicera hur man ser på det, säger hon. Man kan säga att det är för ditt eget bästa, du kanske inte tycker det nu, men du vet att det här är en oroväckande utveckling. Men får man inte klienten med sig har man skyldighet att överklaga även om man själv anser att beslutet är riktigt.

Palmgren Paulsson anser att advokater måste vara öppna och kommunicera vad de tycker och tänker i vård- och brottmål med unga eller psykiskt sjuka klienter. Det gäller i LVU-målen, LVM-målen (lag om vård av missbrukare i vissa fall), LPT-målen (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och i brottmål.

– Om man har en ung person som man försvarar och man får uppfattningen att personen tar på sig ett brott är det en grannlaga uppgift att prata med sin klient. Det kan finnas många anledningar till att en person tar på sig ett erkännande, säger Palmgren Paulsson.

Kollegernas stöd

Etiska dilemman som uppstår när klienten har en psykisk störning, låg ålder, psykisk funktionsnedsättning eller missbruk kan vara svåra oavsett om det rör sig om vårdmål eller brottmål.

– Det finns inget rakt svar på vad man ska göra eftersom de här situationerna är så otroligt olika och det beror också på vilken typ av klient man har. Det gäller att man ordentligt tänker igenom uppdraget i förhållande till våra etiska regler och sedan agerar på bästa sätt i enlighet med dem. Men också att man naturligtvis kommunicerar med klienten och att man inte förvärrar klientens situation, säger Palmgren Paulsson.

Vid svåra etiska dilemman berättar alla de intervjuade advokaterna i denna artikel att de pratar med sina kolleger för att få råd. Många deltar också i seminarier där de här frågorna tas upp.

– Det är en naturlig del av vår vardag att vi dryftar etiska situationer som uppkommer. Jag tror det är väldigt viktigt, inte bara på de humanjuridiska byråerna, utan också att samfundet återkommande för sådana diskussioner på seminarier, säger Palmgren Paulsson.

Enklare i brottmål

Brottmålsadvokaten Jan Karlsson håller kurser och föreläsningar om försvararuppdraget i Advokatsamfundets regi och är även ledamot av samfundets disciplinnämnd. Han menar att de etiska konflikterna är ovanligare och enklare att hantera i brottmål än i vårdmål.

– Det är inte så ofta man stöter på de här etiska konflikterna. Jag har haft psykiskt störda klienter som har fått sluten rättspsykiatrisk vård genom åren, men jag har aldrig upplevt att det är något direkt problem, säger han.

De vanligaste etiska konflikterna som uppstår i brottmål behöver inte vara så stora som att klienter erkänner brott de inte har begått eller förnekar brott trots att erkännande lämnats till försvararen.

– Det kan vara vissa mindre frågor under en brottsutredning. Till exempel att klienten vill att man ska höra ett visst vittne, som försvararen inte alls tycker är till gagn för klienten. Det kan vara svårt att övertyga personer som på grund av sjukdom inte kan förstå goda argument om att de har fel. Men jag vill inte säga att det är vanligt, säger Karlsson.

Vanligast i mindre mål

Brottmålsadvokaten Johan Åkermark tycker att det främsta etiska problemet som dyker upp i brottmål är konflikten mellan klientlojaliteten och att man som advokat inte ska främja orätt.

– De etiska konflikterna är vanligast i mindre mål, säger han. Det kan vara väl så allvarliga mål, till exempel psykiskt sjuka som är åtalade för mordförsök. Men de uppmärksammas inte av medierna och tar bara en halv eller en dag. Så på det sättet är det mindre mål även om det rör något allvarligt och kan ge långa straff. Det är oftast i de målen som man kommer in på frågor som rör bristande rättshandlingsförmåga, psykiska sjukdomar och ungdomar.

Hur ofta en advokat drabbas av etiska dilemman beror också på vilken stil man har som försvarare.

– För mig händer det inte så ofta eftersom jag inte brukar gå in och kritisera och regissera klienten och säga att så där kan du inte säga. Klientens berättelse är min utgångspunkt. Så länge den inte är totalt orimlig lägger jag mig inte i, säger Åkermark.

Förstår argument

Oavsett vilka diagnoser en klient har går det ofta att ha ett samtal om rättigheter och skyldigheter, enligt Clara Hellner Gumpert, barn- och ungdomspsykiater, forskare och sektionschef vid Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska Institutet.

– Advokaten måste bli duktig på att utifrån den här personens förutsättningar kunna kommunicera med vederbörande, säger hon. Sedan måste advokaten säkerställa att vederbörande har fått korrekt information, så att personen har en chans att agera utifrån sitt eget rättsskydd. Det tänker jag mig att en duktig advokat klarar, men jag tror att advokater kan bli duperade ibland eller underskatta funktionsnedsättningens omfattning.

Johan Åkermark menar att om det uppstår en konflikt mellan klientlojaliteten och förbudet mot att främja orätt måste advokaten ta en ingående diskussion med klienten och förklara problemet. Han har också erfarenhet av att klienter kan ta till sig dessa argument.

– Man kan komma fram till en samförståndslösning och då kan de ibland inse att det inte är någon idé att dra upp det där med marsmänniskor för det kanske är som advokaten säger att det kanske inte går hem i rätten, säger Åkermark.

Unga lagöverträdare

Det är inte ovanligt att de unga lagöverträdarna har en blandning av social, neuropsykiatrisk och psykiatrisk problematik, men de som är myndiga är i rättslig bemärkelse processbehöriga. För lagöverträdare som är 15–18 år, som också är processbehöriga, gäller LUL, lagen om unga lagöverträdare, och de har särskilda åklagare och poliser med speciell utbildning. I dessa mål ska alltid socialtjänsten och vårdnadshavarna vara involverade. Men vilken roll har försvararen?

– Här vet jag att det finns olika uppfattningar, säger Anna Kaldal. Den ena är att man ska få sin klient friad från brottsmisstankarna. Den andra säger att även försvararen kan lägga in en psykosocial aspekt i det hela, det vill säga att det kanske är bättre att det som verkligen har hänt kommer fram, eftersom vi då kan bedöma vad den här unga personen behöver för insatser från samhällets sida. Det kan ju leda till att man kommer fram till att den här unga personen verkligen har gjort sig skyldig till brott. Jag förstår att det kan bli komplicerat om vi ser till lojalitetsplikten. Någonstans balanserar du på en slak lina när du ska företräda din klients intresse, men jag menar att i dessa fallen kanske det är på plats att försvararen för en dialog med den unge och där också intar lite av den goda förälderns roll.

Lojal guide

Advokaten måste ändå vara lojal med sin klient i LUL-målen och får inte utöva press.

– Din roll är inte att uppfostra, säger Kaldal. Det handlar om en dialog och du är rådgivare och väger in ytterligare aspekter som du inte skulle göra med en vuxen. Det skulle inte vara rättssäkert annars, till exempel om det finns ett hot om att du annars avträder uppdraget. Det gäller unga människor, men ibland även människor med någon form av neuropsykiatrisk eller till och med en intellektuell funktionsnedsättning. De är beroende av kloka vuxna i sin närhet.

Kaldal understryker att det i dag finns mycket forskning om unga personer med beteendestörningar, om neuropsykiatriska diagnoser, om gängkriminalitet och om psykologiska faktorer som kan påverka en ung person.

– Även här måste man ha någon form av grundläggande kunskap om den här svaga gruppen för att på allvar kunna balansera på den här slaka linan och kunna hantera kontakten med de olika myndigheterna, polis, socialtjänst och hemmet, säger Kaldal.

Jan Karlsson påpekar att uppsåtsbedömningar kan vara svåra för yngre lagöverträdare.

– Har man inte en hjärna som är riktigt utvecklad har man svårt att göra konsekvensbedömningar av sitt eget handlande, säger han. Det märker man ibland när man har ungdomar som har någon form av psykisk störning, men som aldrig skulle kvalificera sig för rättspsykiatrisk vård eller ens öppenvård.

Romariomålet

Försvarsadvokatens huvuduppgift är att granska åklagarens bevisning och se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram, att identifiera alternativa hypoteser, att om möjligt verka för att förundersökningen läggs ned och åtal inte väcks, samt att i förekommande fall argumentera i påföljdsfrågan.

2008 hade Johan Åkermark en ung klient som erkände ett mord och två mordförsök i det uppmärksammade så kallade Romariomålet. Det var två olika gäng med kanske tio killar i varje som hade drabbat samman på E4-an utanför Stockholm. Åkermark kände att om man hade gjort en rekonstruktion hade man insett att det omöjligen kunde ha gått till på det sätt som klienten sa, särskilt som brotten ägde rum på en motorväg där man kör i hundra kilometer i timmen och tio antagonister inte hade gjort någonting för att förhindra det.

– Jag frågade honom om det var okej med honom om jag ifrågasatte hans erkännande lite försiktigt. Han var ju en ung kille, så han sa bara att han litade på mig och att jag fick göra som jag ville. Men samtidigt var det ju fortfarande så att han ville fortsätta erkänna. Man kan ju inte köra någon ångvältsstil och säga att du ljuger, men lite försiktigt försökte jag belysa att det inte hade gjorts någon rekonstruktion, säger Åkermark.

Klienten blev frikänd i tingsrätten, men det ändrades i hovrätten på grund av att åklagaren justerade till alternativt medhjälp, men poängen var att advokaten på ett försiktigt sätt pekat på att det kanske inte hade gått till som klienten sa.

Rättvis rättegång

Anna Kaldal tycker att rätten till rättvis rättegång är central när det gäller unga eller psykiskt störda personer som erkänner brott de kanske inte har begått.

– Det finns grundläggande bestämmelser i regeringsformen om att vi alla är lika inför lagen, säger hon. Det kanske är så att för att vi ska kunna vara det behöver vissa av oss mer guidning än andra. Förstår man att det här är en person med en viss problematik behöver man kanske föra en dialog på ett annat sätt, titta på sitt uppdrag på ett annat sätt. Om det är någon som gärna vill erkänna kan du som försvarare tänka att då är det bra för den personen om jag bistår polis och åklagare mera i utredningen. Men är det så kanske du ska vara på din vakt för att den här personen verkligen ska få en rättvis rättegång. Kanske är det rätten till en rättvis rättegång som gör att försvararuppdraget ser lite annorlunda ut när det är en person som har den här typen av problematik.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, varnar dock för att rättssäkerheten äventyras om advokaten inte upprätthåller lojalitetsplikten.

Inga överraskningar

Jan Karlsson anser inte att advokater kan driva en linje som går stick i stäv med klientens vilja. Han tycker också att rätten till en korrekt och rättvis rättegång är central när klienten vill något som inte gagnar hans eller hennes intresse. Enligt honom är det viktigt att kunna säga nej till förhör när klienten inte är i tillräckligt gott skick och att ta tillvara information som talar för klientens sak.

Advokat Lena Frånstedt Lofalk som är ordförande i Advokatsamfundets disciplinnämnd uttrycker som sin personliga uppfattning att advokaten som på goda grunder misstänker ett falskt erkännande måste ta en diskussion med klienten i enrum.

– Advokaten kan inte agera mot klientens vilja, till exempel genom att begära ytterligare utredning från åklagaren trots att klienten motsätter sig det, säger hon. Men det är å andra sidan inte heller lojalt att passivt godta allt klienten säger. För att hantera den balansgången krävs både erfarenhet och gott omdöme.

Lura sin omgivning

En grupp som kan orsaka svåra etiska konflikter i brottmål är psykiskt sjuka personer som är väldigt drivna i sin sjukdom och vet hur de kan manipulera både försvarare och utredningspersonal.

– Lär de sig utnyttja regelverket genom att de vet hur reglerna fungerar, hur förhör ska hållas och inte hållas och vad de ska säga och inte säga, så kan de lura sin omgivning att delta i ett förhör som de egentligen inte borde ha varit med på. Jag kan inte säga att jag har varit med om det, men jag har biträtt personer som har varit mycket allvarligt psykiskt sjuka och som helt klart inte har vetat sitt eget bästa utifrån en mer objektiv måttstock, men som uppfattats mycket adekvata i en förhörssituation, säger Jan Karlsson.

Anna Kaldal menar att advokater som arbetar med människor med psykiatriska diagnoser, vilket många brottmålsadvokater gör, måste ha kunskap om vad diagnoserna innebär.

– Om du får grundläggande kunskap i den här typen av psykiatrisk problematik får du också lite kunskap i hur du gallrar, säger hon. Vilka erkännanden är faktiskt riktiga erkännanden, hur ser varningssignalerna ut och när dyker de upp? Du behöver ha kunskap och det finns mycket mer hårda fakta i dag. Det handlar inte bara om olika teorier om olika diagnoser utan det finns flera studier. Där har det skett en utveckling.

Ingen undersökningsplikt

Enligt god advokatsed har advokaten i allmänhet ingen undersöknings- eller utredningsplikt.

– Advokaten kan normalt ta uppgifter som klienten lämnar för goda såvida inte särskilda skäl föreligger. Advokaten får bedöma i varje enskilt fall om det kan finnas särskild anledning att kontrollera uppgifter som klienten lämnat. Det kan vara fallet om klienten pekar ut en annan som brottsling eller när det gäller uppseendeväckande uppgifter, säger Anne Ramberg.

Advokaten får inte mot klientens instruktioner erkänna viss handling eller medge viss omständighet. Advokaten är heller inte skyldig att lämna uppgift eller tillhandahålla bevis som talar till klientens nackdel om det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Men sådan skyldighet föreligger aldrig för en försvarsadvokat.

Johan Åkermark berättar att det ibland händer att han får en känsla av att allt inte stämmer, men han tycker inte att man som advokat kan börja utreda en sådan misstanke.

– I fallet med mordet och mordförsöket vid motorvägen tog jag upp den frågan med klienten innan rättegången och sa att om jag begär en rekonstruktion kommer åtalet att rasa samman. Men det ville inte klienten och då är min uppfattning att jag inte kan göra det, säger han.

Har advokater skyldighet att ta reda på mer om klientens psykiska status?

– Man har ingen uttrycklig skyldighet att kontrollera det, men det är rimligt att man gör det när det är möjligt, och givetvis med klientens samtycke. Det kan dock vara så att klienten säger att han eller hon inte är sjuk, men ändå har något som tyder på det, säger Sophie Palmgren Paulsson.

Ta reda på fakta

Anne Ramberg menar att det strider mot lagen och god advokatsed om advokater uppträder som åklagare eller domare. Dessa roller innehas av andra.

– Advokaten har en i det närmaste absolut lojalitetsplikt i förhållande till sin klient. Det är klientens intressen som ska tillgodoses och huvudregeln är att advokaten ska följa klientens instruktioner. Det är inte heller advokatens uppgift att positivt verka för att sanningen ska komma fram, säger Anne Ramberg.

– Advokaten har samtidigt en så kallad negativ sanningsplikt, vilket förenklat uttryckt innebär att advokaten inte får ljuga. Han får inte heller framlägga bevisning som han vet är falsk eller på annat sätt undertrycka eller förvanska bevisning. Advokaten får givetvis inte åberopa ett vittne som han vet kommer att begå mened. Han får inte heller lämna en uppgift som han vet är osann och inte bestrida en uppgift som han vet är sann.

Advokaten får därför inte stödja sin klients talan på en uppgift som han vet är osann. Om klienten till exempel hävdar att han är skyldig men till advokaten uppger att han kommer vidhålla sitt förnekande är advokaten i princip skyldig att frånträda uppdraget eller i vart fall vara helt passiv i skuldfrågan. Detsamma gäller om klienten har erkänt brottet men för advokaten avslöjar att han är skyldig. Här kan svåra situationer uppkomma.

Om klienten väljer att göra sina avslöjanden till advokaten i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen uppkommer enligt Anne Ramberg såväl ett moraliskt som etiskt dilemma för advokaten. Advokaten är som huvudregel skyldig att frånträda uppdraget. Om han avsäger sig uppdraget i detta skede riskerar han dock att skada klientens sak och göra sig skyldig till brott mot lojalitetsplikten. Han kan heller inte ange skälet till att han begär sitt entledigande. Det skulle dessutom strida mot tystnadsplikten. Samtidigt får han inte åberopa omständigheter som han vet är falska. Det kräver därför hög integritet och gott omdöme för att hantera denna typ av etiska dilemman, som advokater inte sällan ställs inför. Erfarenheten visar emellertid att det är mycket sällsynt att klienten efter att ha avslöjat sanningen inför advokaten inte gör detsamma inför domstolen.

Clara Hellner Gumpert menar att advokater har en skyldighet att utifrån något slags rimlig nivå försöka säkerställa att man har gett och får den information som man behöver för att kunna fatta ett tillräckligt gott etiskt beslut.

– Skyldigheten borde i de fall där man ska försvara någon som har de här problemen vara att man tar reda på vad det betyder för just den här individen. Är det rimligt att tro att vi ska ha ett samtal om hur jag ska föra försvaret första gången vi träffas eller måste jag beräkna att det tar tre gånger innan vi når dit, säger hon.

Jan Karlsson tycker att om man har en klient som går på tung medicinering måste man som advokat förvissa sig om vad medicinen innehåller och vad den kan få för effekt på minnet och förmågan att svara på frågor.

– Inför en förhörssituation eller en brottsplatsvandring är det otroligt viktigt att man har klart för sig vilken förmåga klienten har i de situationerna, säger han.

§ 7-undersökning

Anna Kaldal påpekar att många av de som begår de allvarligaste brotten också har en problematik av psykiatrisk karaktär.

– Om du ska arbeta med de här personerna behöver du ha en grundläggande kunskap och förståelse för den här typen av problematik. Då kanske du också är uppmärksam, säger hon.

Har klienten en allvarlig psykisk störning kan advokaten begära en § 7-undersökning och sedan en rättspsykiatrisk undersökning. Men även om klienten inte bedöms ha en allvarlig psykisk störning kan det vara viktigt för advokaten att få kunskap om klientens hälsa.

– Om man får klientens samtycke kan man få ut uppgifter från klientens läkare. Det viktiga är att advokaten bibehåller sitt engagemang för de här personerna som är sjuka även om det kan vara svårt att prata med dem. Man måste förstå att de behöver stöd. Advokater är välkomna att ringa till Rättsmedicinalverket och ställa frågor, säger Marianne Kristiansson.

Fel att frånträda

Känner advokaten att det blir omöjligt att inom regelverket biträda klienten på ett korrekt sätt kan det ytterst bli så att man måste begära sitt entledigande. Men de intervjuade advokaterna anser inte att det är en bra lösning när det gäller de klienter som den här artikeln handlar om.

– Det gör ju att nästa försvarare riskerar att hamna i samma läge, eftersom klienten inte är mottaglig för argument. Ibland kan det räcka att det kommer in en ny advokat, men det är långtifrån alltid som det är så. Man får överväga och vara lite mer tålig i frågor om försvarslinjen när man har med sjuka människor att göra, säger Jan Karlsson.

Även när det gäller ”vanliga” klienter är det ovanligt att advokater frånträder uppdrag.

– Det har endast hänt mig en enda gång. Det var en ung kille som hade med sig sin mamma och det handlade om någon form av dataintrång. Det första mamman sa var att han har gjort det här men vi vill inte att han döms för det. Då frånträdde jag för att inte främja orätt, säger Johan Åkermark.

Ett försvararbyte är alltid en förlust för klienten i första hand, men även för advokaten.

– Är klienten häktad eller frihetsberövad på något annat sätt är det givetvis inte bra om det får fortsätta lite till på grund av ett försvararbyte, säger Jan Karlsson. Det blir ytterligare en belastning om klienten är sjuk. Det är också ett problem att byta advokat för klienten om man har biträtt personen under flera månader och mycket information har hunnit utbytas mellan försvarare och klient.

God man

Fungerar de nuvarande reglerna i de här sammanhangen eller behöver de kompletteras eller förändras? De intervjuade advokaterna tycker att nuvarande regler är tydliga och bra, men när det gäller behovet av ytterligare riktlinjer går åsikterna isär och LVU-reglerna får kritik.

– Jag tycker att det är ett glapp i LVU-lagstiftningen att man kan förordnas både som offentligt biträde och ställföreträdare. Det är ett systemfel att vi riskerar att hamna i motstående intressen, säger Sophie Palmgren Paulsson.

Hon tycker att man borde fundera på om det finns någon fördel med att förordna en god man för barnet i LVU-målet som ersätter ställföreträdaren och som advokaten kan förhålla sig till.

– Det finns en parallell i den engelska lagstiftningen, säger hon. De har en sådan reglering när det gäller psykiskt sjuka. Frågan är om det ska vara en advokat som förordnas som god man eftersom du då är bunden av våra vägledande regler och regleringen i rättegångsbalken. Möjligen skulle det vara någon som inte är advokat och som har en utbildning och dokumenterad erfarenhet av arbete med barn och ungdomar, möjligen en socialsekreterare.

– Frågan om en god man aktualiseras också i brottmål. En god man som inte är advokat skulle kunna vara en lösning på de närmast olösliga advokatetiska konflikter, som kan uppstå särskilt i brottmål, till exempel i mål som Quick-rättegången, säger Anne Ramberg.

Nya riktlinjer

Sophie Palmgren Paulsson tror att det kan behövas vissa riktlinjer när advokater har klienter med psykiska störningar, låg ålder, psykisk funktionsnedsättning eller missbruk.

– Jag tror att det kan finnas behov av riktlinjer i någon form, säger hon. Men jag tror det är svårt att författa detaljerade riktlinjer eftersom inget ärende är det andra likt. Jag tror framför allt på kommunikation med klienten för att tala om hur man ser på saker och ting. Sedan får man laga efter läge efter det, använda sitt goda omdöme och stödet i våra etiska regler.

Lena Frånstedt Lofalk tror att den här verkligheten är så pass komplicerad och svår att man inte kan hitta några bättre regler för de här situationerna än de som finns.

– Det här är ett äkta advokatdilemma och med det menar jag att det kan bli fel hur man än gör. Jag tycker i grund och botten att våra regler är bra, men de kan inte lösa alla situationer som kan uppkomma. I slutändan blir det ju en omdömesfråga hur man ska hantera varje enskild situation, säger hon.

Jan Karlsson tror inte heller på specialregler.

– Vi får hålla oss till de allmänna reglerna och sedan får advokatens goda omdöme och förmåga att förmedla sig med sin klient avgöra vilken riktning och vilka steg man tar. Jag tror aldrig man kan skriva ner det i ett regelverk. Jag tror också det skulle vara olyckligt om vi hade särskilda regler för vissa klienter, säger han.

Krav på specialkunskap

Anna Kaldals krav på speciell utbildning för advokater som ska hantera den här typen av svaga klienter möter blandade reaktioner.

– Kunskap hos en person som företräder en annan är naturligtvis en fördel, säger Jan Karlsson. Men man ska komma ihåg att försvararens uppgift är att lotsa klienten vidare i rättssystemet och se till att det blir en rättvis rättegång. Det primära är inte att man ska kunna förstå alla medicinska turer kring klientens hälsa. Men för förståelsen av klienten är det säkert viktigt att veta lite mer om sjukdomstillståndet psykiska störningar.

Clara Hellner Gumpert är också lite tveksam till specialkunskap.

– Jag kan stå bakom att alla advokater bör ha kunskap om att de ofta möter människor som har olika psykiska funktionsnedsättningar, och att tröskeln bör vara låg att skaffa sig extra kunskap i det enskilda fallet, till exempel genom att prata med någon som känner klienten. Advokater bör också ha en grundläggande kunskap om vad en psykiatrisk diagnos innebär. Men specialkunskap är svårt att få eftersom det är stora individuella variationer mellan människor även när de har samma diagnos, säger hon.

Advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed

  • En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Advokaten skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed.
  • Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter.
  • En advokat skall utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället. En advokat skall uppträda sakligt och korrekt samt så att förtroendet för advokatkåren upprätthålls.
  • En advokat får inte främja orätt.

ABA:s riktlinjer

  1. Advokaten ska så långt det går ha en normal klientrelation.
  2. Advokaten får vidta åtgärder om klienten kan skadas.
  3. Advokaten får bryta klientsekretessen i fall 2.
Annons
Annons